Hjälpen som stjälper

Av: Anders Johansson

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

En överlevande ber vid en massgrav i Rwanda.
En överlevande ber vid en massgrav i Rwanda.

”Lägg ner biståndet!” klottrar jag redan på sidan 41 i Kriskaravanen. En liten indikation både på bokens styrka och svaghet. På ett sällsynt effektivt vis uppdagar Linda Polman biståndsindustrins avigsidor, och på ett ganska tendentiöst vis förtiger hon det mesta som kunde ge en annan bild.

Om man slog ihop alla humanitära hjälporganisationer skulle man få världens femte största ekonomi. Där finns en orsak till de problem Polman beskriver: det humanitära biståndet har vuxit till en jätteindustri, och en industris inneboende strävan är inte att göra världen bättre, utan att expandera.

Hon börjar med Florence Nightingale och rör sig via Biafra, ­Live Aid, Rwanda med mera, till dagens Afghanistan, och hela tiden tänker man: total passivitet hade varit bättre än denna förödande ”hjälp”! I Rwanda lyckades omvärlden inte bara nonchalera ett folkmord; när man väl ryckte in var det mördarna, inte offren, man överöste med bistånd. Så att de kunde fortsätta mörda lite till. Andra gånger är det snarare medielogiken som är problemet. Att till exempel hugga av armarna på barn ger starka tv-bilder, starka tv-bilder ger mycket donationer, som ger stora hjälpsändningar, som i sin tur ger ekonomiska möjligheter att driva rebellrörelsen lite till. Alla vinner: våldet fortsätter och de humanitära organisationerna har jobb till sina anställda även nästa år.

De här problemen är givetvis inte okända i biståndsbranschen (ja, om man bortser från de mest naiva privata amerikanska göra-gott-organisationer som Polman beskriver). På Sida skulle man förmodligen säga att man i första hand ägnar sig åt utvecklingssamarbete, inte katastrofbistånd; att man utvärderar alla sina projekt noga, och att de senaste årens försök att koncentrera biståndet till färre områden är ett steg mot bättre kontroll.

Frågan är bara om inte grundproblemet kvarstår: givarens behov av någon som kan ta emot den växande biståndskakan. De humanitära organisationernas behov av lidande. De skruvade konsekvenserna av den logiken kan anas när en rebelledare i Sierra Leone harmset anklagar omvärlden för de brott han själv begått: ”Oss lät ni fortsätta slåss”. Det värsta är att han i någon mån har rätt.

Fast vad ska man i så fall göra? Polman ställer sig den frågan i efterordet. Hon svarar att möjligheten att göra ingenting faktiskt måste få finnas.

Dessutom måste även biståndsorganisationer kunna ställas till svars för sitt agerande. Må hon få rätt. Därefter kan man börja försvara biståndet, och argumentera för varför vi borde ge mer.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.