Säregen sagovärld

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fredrik Svensk om konst som är lätt på ytan men svår på djupet

Lisa Jeannins konst jämförs ofta med den betydligt mer uppmärksammade Nathalie Djurberg. Och visst, båda jobbar med stop-motion-animation, båda arbetar med skulpturala inslag i sina videoinstallationer, de tillhör samma generation och de har gått på Malmö konsthögskola.

Men även om båda leker med surrealistiska effekter och barnprogramsestetik så förefaller de skilja sig åt radikalt, när det gäller inställning till dramaturgi.

Dragningskraften i Djurbergs arbete beror på att hon maximerat patriarkatets dominerande fantasier, och vänt dem mot patriarkatet självt. Med sina brutala oneliners spelar hon helt enkelt med publikens igenkännande. Effekten av kombinationen sex, våld och sårbarhet, har ofta blivit både bekräftande och subversivt kittlande, och i sällsynta fall kritiskt utmanande.

Lisa Jeannin, som nu presenteras i stort format på Malmö Konstmuseum i samarbete med Rolf Schuurmans, kräver mer av betraktaren. Här tar det tid att verkligen låta sig förföras av deras mytologiska sagovärld med dess, i bästa mening, sjuka humor. Det hindrar inte att det på ytan är lätt att bara tycka om många av verken, som exempelvis den lakoniska leranimationen Breaking the law, som träffsäkert beskrivs som ”alkemiskt gangsterdrama”.   

Utställningen börjar redan i trapphusets tak, där de installerat ett monumentalt spindelnät. Från nätet, som alltså fungerar som en tröskel till själva utställningen, hänger föremål som påminner om rekvisita från de videoinstallationer som utgör kärnan i utställningen.

Man skulle kunna tro att nätet är ett sätt att antyda hur sagans väg tar sig ut i museet, och vidare ut i världen. Men effekten är den motsatta. När man stiger ut från videoinstallationernas dämpade belysning ut i trapphuset, fungerar nätet snarare som en påminnelse om att allt är hittepå.  

Tidigare har jag bara haft tillfälle att se enskilda verk av Jeannin, och det är först nu, i det större formatet som hennes fragmentariska kompositioner blandade med små mikroberättelser, verkligen lyckas suggerera en säregen upplevelse.

I Enter the wild, en berättelse om en spindel som lever sitt liv på en vind ute i skogen, gestaltas samtidigt två mänskliga karaktärer som stryker runt, klär ut sig till sköldpaddor och det är som att själva animeringsarbetet framstår som en handling från vildmarken.

Kompositionsmässigt är verken uppbyggda för att synliggöra sin egen konstruktion och samtidigt framkalla effekten av magisk illusion. En enkel läsning vore att se hela utställningen som ett slags manifestation över människans behov av ritualer, som när de utförs faktiskt fungerar, även om vi inte förankrar dem i någon religiös övertygelse. Bäst gillar jag installationen Korsning, som är uppdelad i flera projektioner. Vi får följa hur en grupp lergubbar går på utomhusbio, organiserade av den spindel som återkommer i många verk. Filmen som visas skildrar en grupp människor som i super 8-stil utövar vad som ser ut som samurajövningar med svärd, följt av en märklig dansritual. Verket tycks blinka åt en annan konstnär med djupt intresse för det rituella, nämligen Maya Deren. Korsning är som en analys av Derens blick, i A study in choreography for camera från 1945, utan att samtidigt vara avslöjande. Spänningen bevaras.

Fredrik Svensk

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.