ÅSIKT

Sverige har förlorat en av sina största publicister

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
1 av 2
KULTUR

Med Bo Strömstedts bortgång har Sverige förlorat en av sina största publicister.

Strömstedt var 32 år när han 1961 tillträdde som Expressens kulturchef, en post han hade fram till 1977 då han blev tidningens chefredaktör fram till 1991.

Under den perioden skapade han Sveriges dominerande tidning – ”folkuniversitetet” – som han själv kallade Expressen. Tidningen var liberal, och Strömstedt själv en besjälad antisocialist, men kultursidan var mer öppen och radikal med skribenter som PO EnquistAnders Ehnmark och Leif Zern.

Strömstedt, uppvuxen i ett frikyrkligt hem, präglades av ett tvetydigt förhållande till religionen. Studieåren i Lund vidgade hans synfält och han gjorde gång på gång uppror mot den kristna moralkonservatismen. Det var också där han träffade en ung Margareta Henriksson, författare i vardande. De fick ett över sex decennier långt och komplicerat men kreativt skapande äktenskap, som hon utsökt varligt skildrar i Natten innan de hängde Ruth Ellis och andra berättelser ur mitt liv.  

Bo och Margareta umgicks med kultureliten, deras hem på Dalarö stod öppet för författare som lik Bosse tyckte om att recitera dikt (han hade memorerat hundratals). I arbetsmemoarerna, Löpsedeln och insidan, förmodligen de bästa som en publicist skrivit på svenska, bjuder han läsaren på små mikroporträtt över kulturarbetare och intellektuella, sidorna om den döende Evert Taube är ett exempel på vad han stilistiskt var mäktig till.

Bo Strömstedts kamp för kulturens och pressens frihet var oomkullrunkelig. Han njöt av att testa pressfrihetens gränser, en principiell hållning som hans efterträdare tyvärr har missbrukat. Han tog också strid med ägarfamiljen Bonniers om vikten av att hålla balans mellan orden och siffrorna – god publicistik måste få kosta pengar.

Bo Strömstedt var en sällsynt stark chefredaktör. Efter hans avgång har Expressen aldrig riktigt hämtat sig, vilket vittnar om svagheten med ett ledarskap som är allt för koncentrerat på en person. Likväl lämnar han ett arv efter sig som alla publicister och journalister måste försöka förvalta i strid med både vinsthungriga ägare och tidens allmänna antiintellektuella dumhet.

ARTIKELN HANDLAR OM