Veckans köpta artiklar

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Gunnar Lindstedt om ekonomijournalistik utan trovärdighet

1 av 3 | Foto: Foto: scanpix
Pontus Schultz är chefredaktör och ansvarig utgivare för Veckans Affärer sedan 2006.

”Vägra deppa! Nej, världen går inte under. Tvärtom ser det betydligt ljusare ut än någonsin förr!”.

Så skrev Veckans Affärer på sin förstasida den 11 september 2008. Fyra dagar senare gick Lehman Brothers i konkurs och världens drabbades av den värsta ekonomiska krisen sedan 1930-talet.

Aktieägare och andra läsare av så kallad ekonomijournalistik hade naturligtvis haft nytta av att bli varnade för den kommande krisen. Men chefredaktör Pontus Schultz såg ingen kris i antågande. Trosvisst förklarade han att det är nu de stora förmögenheterna skapas: ”så farligt är det inte att våga satsa, hösten 2008”.

Den som tror att detta var ett enstaka olycksfall i arbetet kan läsa Pontus Schultz ledare där han, alltid med sig själv i helfigur, ständigt gör optimistiska tillrop i stil med: ”2008 har alla förutsättningar att bli ett fantastiskt år” (1/2008). Eller som nu senast en lovsång till kapitalismen med ”Det Nya Kapitalistiska Manifestet”.

Att han gång efter gång klampar i klaveret och opportunistiskt vänder kappan efter vinden, tycks inte vara något bekymmer. Man måste fråga sig – vem behöver egentligen Veckans Affärer?

Aktieägarna läser knappast Veckans Affärer för att få investeringsråd. Inför sina affärer har de redan fått snabbare och mer initierad information från sina mäklare eller på nätet.

Ett annat skäl att läsa Veckans Affärer skulle kunna vara att man därigenom får en kritisk och fördjupad kunskap om samhällsekonomi och politik. Den ekonomiska krisen förvärras för var dag och samhället är mer korrumperat än någonsin. En granskning av den politiska och ekonomiska makten är därför viktigare än någonsin. Dessutom kommer klimatförändringar och bristen på olja att tvinga fram ett nytt och mer småskaligt näringsliv. De stora globala exportföretagen kräver nu en oberoende journalistisk granskning.

Pontus Schultz väljer dock att gå en annan väg. I förra veckan gjorde han sig av med tre av de reportrar som varit längst på tidningen: förutom jag själv förre redaktionschefen Richard Björnelid och reportern Åsa Ekelund. Veckans Affärer ska nu satsa på ett affärsupplägg som bygger på sponsorjournalistik. Tidningens reportrar ska inte längre satsa på oberoende granskning utan i stället fylla tidningen med material som dikteras av sponsrande företag.

Jag har aldrig varit motståndare till att tidningen då och då arrangerar seminarier ihop med olika företag, men jag vänder mig mot att redaktionens arbete nu ska koncentreras kring dessa så kallade ”events”.

Pontus Schultz försvarar sig med att ”precis som tidningen har annonsörer, har vi sponsorer till vår jämställdhetssatsning, vår miljösatsning eller för den delen, vår satsning på bevakning av energieffektivisering. Och på samma sätt som annonsörer inte påverkar vad vi skriver i tidningen, påverkar inte annonsörerna av projekten innehållet i dessa.” ( Newsmill 15 juni 2009 ).

Att sponsorerna inte skulle påverka innehållet i projekten är inget annat än – lögn. I projektgrupperna sitter folk från de sponsrade företagen med, och har naturligtvis inflytande på hela upplägget. Jag har själv hört hur ett sponsorföretag bett att få tid för sin företagspresentation, vilket beviljades eftersom företaget betalar. Senast var det energiföretaget Eon som köpte sig ett ”Sveriges nya energipris” och fick stort utrymme i Veckans Affärers pappers- och nättidning. En reporter sattes att under flera månader skriva artiklar om många av Eons kundföretag till priskampanjen (han sade därefter upp sig).

Problemet är att detta nu ska genomsyra tidningen, samtidigt som Pontus Schultz deklarerar att tidningen inte längre har råd med den traditionella undersökande journalistiken. Pontus Schultz må ha rätt i att Veckans Affärer tar sig an angelägna ämnen, men felet är att utgångspunkten blir sponsorföretagens perspektiv och önskan att bättra på sin image (vilket de betalar för).

Sponsorer kan naturligtvis kortsiktigt ge mer inkomster, och det behövs säkert nu när annonskonjunkturen viker. Det sorgliga är att inte bara Veckans Affärer utan nästan alla tidningar i dag gör drastiska indragningar av redaktionella resurser – i en tid då den tredje statsmakten behövs mer än någonsin.

I stället för undersökande reportage ska Pontus Schultz satsa på att ”berätta historien i tidning, på nät och gärna på scen och i tv-soffor”. Detta ska samtidigt göras av en kraftigt reducerad reporterstyrka.

Resultatet blir att 90 procent av innehållet i tidning och på nätet blir returinformation.

Risken är uppenbar att Veckans Affärer förlorar sitt existensberättigande. Läsarna får inte någon unik kunskap eller djuplodande information, och varför prenumerera om allt ändå läggs ut på nätet? Pontus Schultz fanatiska övertro på internet innebär att han sågar av den gren vi alla inom media sitter på.

Att upprätthålla en skarp gräns mellan annonser och redaktionellt utrymme har alltid varit kärnan i seriös journalistik. För att motivera vårt existensberättigande krävs att vi journalister har tillräckliga resurser för att göra det trovärdigt att vi verkligen kan granska den ekonomiska och politiska makten. Det är detta oberoende som gör att läsarna är beredda att betala. Att som Pontus Schultz i stället ta in sponsorpengar genom att ge etablissemanget i näringslivet en redaktionell plattform är att gå helt fel väg.

När korthuset rasar kommer Pontus Schultz i alla fall kunna stoltsera med ett svårslaget rekord i att köra tidningar i graven: FinansVision, Att:ention, Veckans Affärer ...

Gunnar Lindstedt

Publicerad: