ÅSIKT

Huvudsaken att myndigheten mår bra

Petter Larsson: Förslaget om flyktingfabriker kommer att skapa onödigt lidande

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Claudio Bresciani/TT
Arbetsmarknadsminister Ylva Johansson tar emot Mottagandeutredningen den 28 mars.
KULTUR

Under brinnande flyktingkris i november 2015 föreslog Kristdemokraterna speciella, stängda zoner i Skåne. Där skulle alla asylsökande registrera sin ansökan och en mindre grupp skulle få avslag direkt. Idén avfärdades brett som opraktisk och repressiv.

Men i förra veckan återuppstod grundtanken, då Mottagandeutredningen föreslog ett fåtal stora ankomstcenter, där samtliga asylsökande ska förmås att bo sin första månad i landet, kombinerat med avresecenter för dem som ska utvisas.

Själva storleken på centren specificeras inte, men i andra länder kan det handla om flera tusen personer.


Centren kan liknas vid storskaliga asylfabriker, där de asylsökande sorteras in i olika pipelines. De som bedöms ha goda chanser att få asyl ska ”sömlöst” föras till bosättning i en kommun i väntan på uppehållstillstånd. De som bedöms ha små chanser ska aldrig få lämna centren utan slussas mot utvisning. Med stordrift och kontroll ska effektiviteten kunna öka, hoppas man.

”Ett system för ordning och reda”, skriver utredningen självsmickrande, och frasen ekas av arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Som vanligt när de orden används präglas utredningen av ett ensidigt myndighetsperspektiv där statsmaktens intressen överordnas individernas autonomi och specifika behov. Tyvärr verkar man ibland ha glömt att det är människor och inte bilmontering eller brödbak man sysslar med.

Här finns därför tre stora problem, där risken är att asylfabriken producerar onödigt lidande. 


Det första rör tiden på ankomstcentren. Utredningen hoppas att en månad ska räcka för dem med goda chanser, men vägrar sätta upp en tidsgräns. De med små chanser och de som ska utvisas via Dublinsystemet ska däremot bo på centren under hela sin tid i Sverige. Enligt Migrationsverkets siffror från 2016 och 2017 handlar det om nästan hälften av ärendena. Den genomsnittliga handläggningstiden var då tre månader, men en del tog betydligt längre tid. De tre månaderna inkluderar inte heller tiden för överklaganden till domstol.

Man får därför räkna med att tusentals asylsökande under lång tid kommer att bo i vad som i praktiken blir stora flyktingläger, avskurna från ett normalt samhällsliv.

Den som vägrar straffas inte bara med indragen dagersättning, utan också med långsammare handläggning, något som möjligen inte är lagligt. JO har tidigare slagit ner på när Migrationsverket i strid med Regeringsformens princip om likabehandling prioriterat mellan olika typer av ansökningar. 


Det andra problemet gäller personer med särskilda behov. Med mycket få undantag – ensamkommande barn är ett – ser utredningen inget hinder för att ”barn och äldre, funktionsnedsatta, gravida, personer med allvarliga sjukdomar, eller psykiska störningar och sådana som utsatts för tortyr, våldtäkt eller andra former av allvarligt våld” också tvingas bo på såväl ankomst- som avresecentren. Själv tror jag att det skulle vara direkt skadligt för sårbara personer att vistas mer än högst tillfälligt i den typ av storskaliga anläggningar där man lever tätt inpå varandra.


Det tredje problemet rör barnfamiljer på avresecentren. Genom att tvinga alla som fått avslagsbeslut att bo på centren vill utredningen snabba på utvisningarna. Avsikten är inte minst att göra livet obekvämt för dem som själva motsätter sig att bli deporterade till länder som Sverige inte tvångsutvisar till. Dem man inte lyckas deportera på några veckor förlorar ersättning och boende och blir praktiken hänvisade till den svarta ekonomin. Men eftersom barn inte kan straffas för föräldrarnas val, kommer barnfamiljer att bo kvar på centren. Barnen rycks alltså ur sin skola eller förskola och placeras på ett boende avsett för korta vistelser i en helt annan kommun, där de kan bli kvar för evigt. Det är svårt att se att det är förenligt med Barnkonventionens princip om barnets bästa.

Ska utredningens förslag bli verklighet måste dessa tre problem lösas. Asylsystemet ska ju inte enbart tillfredsställa statens kontrollintresse, utan också säkerställa de asylsökandes välfärd.

ARTIKELN HANDLAR OM