ÅSIKT

Gripande om matfixering

Alexander Mahmoud om tiden före och efter gastric bypass

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Alexander Mahmoud
Efter operationen.
KULTUR

Det finns få saker som är så skamfyllda i vårt samhälle som att vara rejält tjock. Inte lite småfet, det räknas som normalt, begripligt, förlåtligt i medelåldern, utan så där som amerikanerna man gör förnedrande slaskteve-reportage och youtubevideor om.

Det är inte bara, helt rimligt, förknippat med dålig hälsa, utan också, helt felaktigt, förknippat med dålig karaktär och med dumhet, vilket också bidrar till att bantingsindustrin kan tälja guld.

Att som fotografen och skribenten Alexander Mahmoud berätta om sin egen fetma är naturligtvis inte ett unikt tabubrott, det har gjorts förut, men det är ändå en gripande och utlämnande historia, skildrad i text och bild i tidningen Vi.

Vissa fenomen påminner mig om anorexi. Hur man kan bli helt fixerad vid mat dygnet runt. ”Maten känns som min stora kärlek, min sorg, drivkraft, skuld och skam” skriver Mahmoud och köper mat för 12000 i månaden.

Men också den skamdrivna sociala isoleringen. Han slutar åka tunnelbana, undviker folk, bryter banden med sina vänner, handlar i olika affärer.

Och naturligtvis provar han olika ”dieter”. Han håller ut ett par dar, sen är det hamburgare igen. Det har ingenting med inre svaghet att göra. Ätstörningar är ett beroende, en sjukdom.

Räddningen från fetman i sig blir en gastric bypass. Mahmoud går ner halva sin vikt. Men livet blir ingen omedelbar dans på rosor. Han är ledsen ofta, och man förstår att matfixeringen lämnar ett stor tomrum efter sig.

ARTIKELN HANDLAR OM