ÅSIKT

Non merci Macron!

Olle Svenning om hur den franske presidenten förlorat folkets förtroende i rekordfart

Foto: AP
Frankrikes president Emmanuel Macron driver nu igenom en ny arbetsmarknads­reform. I dag väntas stora protestdemonstrationer.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Emmanuel Macron faller och faller, likt Don Draper i vinjetten till tv-serien Mad men. Ingen anar slutet.

Ingen president har förlorat folkligt förtroende lika snabbt som Macron. Då jämförs han ändå med så obetydliga statschefer som Nicolas Sarkozy och François Hollande. De repade sig aldrig från de första månadernas misslyckande. Deras makt var helt enkelt förbrukad efter några månader.

Bådas nederlag är enkla att förklara, både politiskt och mänskligt. Macrons djupa kris kan te sig mer gåtfull.

Han valdes som svar på hotet från den växande nyfascismens kandidat, Marine Le Pen. Macron var inte bara den enda säkra barriären mot nationalistisk populism; han smulade också sönder den politiska högern och la det ideologiskt korrupta socialistpartiet i ruiner.

Den unge politikerns strategi var lika briljant och oantastlig som den privata litterära kanon han så gärna redovisar. Macron var framför allt den breda reformistiska vänsterns kandidat; den absolut största delen av hans sympatisörer kom därifrån. Naturligt nog, han lovade vara ”både höger och vänster” och i vår politiskt eländiga tid var den formeln hoppfull.


Sedan föll det mesta samman. Macron utvecklade en ledarstil som uppfyllde varje rimlig definition av begreppet ”grandios personlighet”. Han ville vara en Jupiter och när han valde en mer jordisk gud som förebild blev det Charles de Gaulle. Den nyvalde presidenten blev helt enkelt något löjlig och det tål ingen politiker, särskilt inte en ung, briljant mångmiljonär.

Macrons fall kan kopplas till maktens fåfänga och till hans förtjusning över pompös ceremoniel. De svåra motgångarna måste ändå främst tolkas som resultat av den politik han valt. Presidenten gav omedelbart upp ambitionen att förena idéer från såväl höger som vänster. Han valde högern. Alla tunga ministerier, där ekonomisk makt utövas, besattes av högerpolitiker eller högerteknokrater.

Det gav resultat: Förmögenhetsskatten ska sänkas, privatiseringar drivas på medan den sociala välfärden ska avrustas och offentliganställda avskedas.


Frankrike är redan ett av EU:s mest ojämlika länder. Den politiska följden är given: Macrons popularitet växer bland högersympatisörer medan vänsterväljare deserterar från hans ”republik på marsch”. Opinionsmätningarna är bedövande entydiga.

Den vänster som röstade fram Macron måste självklart förhålla sig kritiskt prövande till den politik han bedriver. Att erövra politisk makt är en sak, att utöva makten en annan. Dessvärre.

Laurent Berger är den som tydligast personifierar motståndet mot Macrons ideologiska högerkurs. Berger var en gång aktiv i katolska solidaritetsorganisationer och leder numera landsorganisationen CFDT, störst i landet och tänkt som Macrons allierade.

Berger erbjöds en ministerpost om han garanterade att CFDT accepterade Macrons lagar om arbetsmarknad och fackliga rättigheter. Berger sa nej och avfärdade lagen som en förlorad möjlighet.


Macron betraktar ”löntagare som något nödvändigt ont och som hotfulla för samhällsekonomin”, säger CFDT-ledaren och sammanfattar: ”Jag är djupt besviken. Regeringen slår mot de svaga.”

Språkbruket har säkert att göra med reflexer från CFDT:s kristna traditioner. Organisationen har också andra erfarenheter; den står för ”den andra vänsterns frihetliga socialism”, för löntagarsjälvstyre, antikolonialism. CFDT har haft medarbetare som EU-kommissionens förre ordförande Jacques Delors, premiärminister Michel Rocard, socialistledaren Martine Aubry och Pierre Rosanvallon, rektor på Collège de France och efterträdare till Pierre Bourdieu.

Emmanuel Macron presenterar sig gärna som arvtagare till dessa gestalter och deras ideologi. Hans plan var att bygga ett socialt block, ideologiskt center-vänsterorienterat och baserat på stöd från ”progressiva” från hela den sociala skalan: näringsliv, medelklass, akademiker och löntagare.

Laurent Berger är obarmhärtig: Macron förstår inte behovet av ”social dialog”, ser inte löntagare och fack som ansvariga resurser; han är helt enkelt fullkomligt ”omodern”. Ingen kritik kan drabba Macron hårdare än att han är omodern.


Arbetsgivarnas organisation, det svårartat hierarkiska MEDEF, är nöjda med den nya lagen och ser fram mot nya attacker mot facket och löntagarnas rättigheter. Les patrons (den talande franska termen för företagsledare) har både politiska och personliga skäl för sin optimism. Arbetsmarknadsministern kommer nämligen direkt från företagarvärlden, från ett yoghurtbolag.

Den nya lagen sänker priset på nyckfulla eller olagliga avskedanden av arbetare, förvandlar småföretag till feodala organisationer där ”patronen” förhandlar med varje enskild arbetare och själv bestämmer över de anställdas rätt att hålla omröstning.

Förhandlingar ska ske på företagsnivå, inte branschvis eller nationellt. Det underlättar lönedumpning. Anställningsskyddet reduceras till den grad att ledande juristprofessorer menar att varje löntagare riskerar att betraktas som ”tillfälligt anställd”. Arbetsdomstolarna får reducerade möjligheter att rättsligt och ekonomiskt skydda löntagare.

Multinationella bolag tilldelas rätt att bedriva utpressning mot ”sina anställda” i Frankrike. Dock inte att bedriva lönedumpning inom EU.

Macron, så påverkad av skandinavisk politik, eftersträvar flexicurity på den franska arbetsmarknaden. Den nya lagen eliminerar ”security” men vill ha mer av den flexibilitet som redan dominerar arbetsmarknaden. Nyanställningar är till bortåt 80 procent tidsbegränsade, också inom den offentliga sektor som Macronstyret ska krympa drastiskt.

Macron har, som Berger uttryckt det ”raté le coche”, missat ett utmärkt tillfälle till social dialog. CFDT och de reformistiska landsorganisationerna säger nej till den nya antifackliga lagen. Till vägrarfronten hör också organisationen för högre tjänstemän och det som kallas ”kadern”.


De mer upproriska facken väljer strejk och demonstrationer. Den första manifestationen sker i dag. Den kan samla fler än väntat. Ledaren för FO, den tredje största landsorganisationen, sa nej till att delta i aktionerna men röstades eftertryckligt ned av sin egen styrelse. Också ledande medlemmar av det försvinnande Socialistpartiet kommer att demonstrera i dag. Partiets sista suck.

Över en miljon har skrivit under nätupproret mot arbetsmarknadslagen, ”Non, merci”.

Lagarna kommer att genomföras. Regeringen har en massiv majoritet i parlamentet men har ändå satt de folkvalda ur spel. Macron har bestämt att lagarna ska drivas igenom med regeringsdekret (ordonnances). Ett slags demokratins undantagslag (49:3).

Få ifrågasätter behovet av en ny fransk arbetsmarknadslag och ännu färre accepterar att franska fack och arbetsgivare finansieras direkt av staten (mer än en miljard per år).


Det Macron föreslår är en klasslag, i stort sett helt anpassad till arbetsgivar- och kapitalintressena, nationella och internationella. Staten låtsas inte ens vara neutral. Om näringslivets intressen hotas träder statsapparaten in med lagstiftning och övervakning. Macron kopierar arbetsgivarnas 80-talsprogram, säger Martine Aubry, en gång socialistisk arbetsmarknadsminister.

Den lysande politiske strategen Macron har abdikerat och ersatts av en hårdför liberalkapitalistisk ideolog – med samma namn.

Nu väntar åter klasskamp i Frankrike. Historiens facit över dessa strider är dystert.