ÅSIKT

Folket slår tillbaka

Göran Therborn om vänsterpopulismen som skrämmer eliten: Därför behöver Sverige ett uppror

Foto: AP
Partitoppen för Podemos, spanska gräsrotsrörelsen som blev en politisk rörelse, jublar efter valet 2016.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

För några år sedan visade en amerikansk statsvetare, Martin Gilens, att de två tredjedelarna av befolkningen med de lägsta inkomsterna helt saknar inflytande på politiska beslut – om de inte har samma åsikt som de rikaste tio procenten. En svensk statsvetare, Mikael Persson i Göteborg, har funnit ett liknande, om än inte lika starkt, mönster för svenska regeringsbeslut de senaste årtiondena. På alla sakområden följer de politiska besluten de rikas önskemål framför vanliga inkomsttagares.

Men nu lyder underklassen inte alltid längre. Det system som 1991 förklarade sig inte bara ha erövrat så gott som hela världen utan dessutom ha gjort slut på historien och för alltid fört in mänskligheten i liberalismens nirvana skakas av en anhopning kriser: ekonomiska, politiska och kulturella.

I den politiska och kulturella eliten däremot spökar det. Totalmobilisering är utlyst i jakten på spöket, ”populismen”. De förtidspensionerade kalla krigarna har vaknat till liv igen. Nu som då gäller det att avslöja, jaga och förgöra populister liksom kommunister.

Som alltid har systemets språk till huvuduppgift att försöka omöjliggöra kritiskt tänkande och kritisk diskussion, till exempel om den nyrika kapitalismens upplösning av medborgarsamhället, om den kapitalistiska globaliseringens hänsynslöshet och den ”representativa demokratins” åderförkalkning. ”Populismen” är det stora problemet.

Foto: AP
En populistisk kampanj, som mobiliserar en rörelse liknande Bernie Sanders, är det mest troliga scenariot för Sverige, skriver Göran Therborn.


Oavsiktligt är det mycket avslöjande. Populism betyder ungefär folklighet, och folket har plötsligt blivit den stora faran. I kampen för allmän rösträtt och demokrati var folket någonting positivt, folkhemmet var något fint som skulle byggas, en liberal kunde vara folkpartist. Nu liksom för borgerligheten för hundra år sedan, är folket något hotfullt, dumt, inskränkt och vilselett.

För att få oss att glömma bort historien har en av antipopulismens bättre tänkare, den tysk-amerikanske liberalen Jan-Werner Müller, uttryckligen krävt att ”man måste allra först och främst rensa populismbegreppet från de ursprungligen deskriptiva … normativa aspekter som det ofta har inom socialhistoria”.

Om historien är så farlig för dagens antipopulism, kan det vara värt att ta fram den.

Populismen har två historiska rötter. Den ena i Tsar-Ryssland på 1860- och 1870-talen. Det var en intellektuell rörelse som insåg att livegenskapens upphävande inte hade gjort mycket för att förbättra bondefolkets elände men väl lagt grunden för en förändrande social kraft. Narodnikerna gick ut till folket, för att leva som folket, lära av det, och agitera för förändring. Den andra är amerikansk, först i USA sedan i Latinamerika. Det amerikanska People’s party (eller ”Populist party”) grundades 1892 i en sammanslagning av bondeorganisationer i mellanvästern och sydstaterna med en facklig arbetarrörelse, Knights of labor.

Båda vände sig till ”folket” i bred och klassmässigt heterogen mening, bönder, lantarbetare, hantverkare, industriarbetare, som de ställde mot det privilegierade fåtalet, den tsaristiska regimen respektive de kapitalistiska miljonärerna, ”rövarbaronerna”. Båda kämpade för radikala jämlika samhällsförändringar, populisternas program var närmast socialdemokratiskt, narodnikernas socialistiskt.

De blev båda snart besegrade med brutala metoder och skingrades. Men den ryska traditionen blev en del av revolutionen 1917, och den amerikanska populismen muterade till viktig politisk kraft i flera latinamerikanska länder.


Ur sin historia har populism fyra karaktäristiska kännetecken. För det första är den engagerad för folkets, det breda flertalets sociala situation. För det andra tror den att i vanligt folk finns en stor förändrande kraft, eller i varje fall att en genomgripande samhällsförändring förutsätter att folket är  direkt engagerat för och i den. För det tredje strävar populister att tala till, kommunicera med folket direkt, och utvecklar därför en retorisk stil som går utanför överklassens konvenans och systemspråkets jargong. För det fjärde är de respektlöst systemkritiska. Det här räcker för att sätta skräck inte bara i insutten överklass, utan också i den liberala medelklass som anser sig leva i det bästa av samhällen.

Den populistiska traditionen är i grunden demokratisk, även om den pluralistiskt också rymmer auktoritära ledare och anhängare. Men den har alltid varit kritisk till den politiska ”pluralism” som opererar genom överhetens eget kohandlande bakom stängda dörrar, det som i Sverige kallas ”samverkan över blockgränserna”.


Populism har inget specifikt ideologiskt innehåll. Den kan vara både (modern, post-demokratisk) höger och vänster. Den har haft både framgångar och nederlag. Men den har blivit aktuell för vänstern i Europa.

Av två skäl. För det första, välfärdsstaten och EU-projektet har inte kunnat förhindra växande ekonomisk-sociala klyftor och otrygghet eller finanskriser, arbetslöshet och lönedumpning.

För det andra, de klassiska progressiva politiska krafterna har drastiskt försvagats, blivit medelklasskotterier eller rent av försvunnit. Avindustrialiseringen och det nyliberala kapitalistiska samhället har fragmentiserat arbetarklassen och arbetarrörelsen, och slagit sönder arbetarkulturen. SSU, som en gång var folkhemsungdomens plantskola för nästa generation reformatörer och samhällsbyggare, är nu inte mycket mer än en liten särskola för karriärister, där man lär sig använda armbågarna och andras pengar. De programmatiska vänsterpartierna håller ett fönster öppet för frisk kritisk luft, men inte mycket mer.

Klasspartiernas, de disciplinerade folkrörelsernas och de renläriga radikala programmens tid är förbi, för överskådlig framtid. Motståndet, motviljan mot den aktuella kapitalismens uttryck, har inte försvunnit, men det saknar kompass. Därför kan det ta sig bisarra former, som i förhoppningar på den unikt välvillige kapitalisten (Trump) eller på att uteslutning/utrotning av islam och muslimer avskaffar kapitalismens otrygghet och ojämlikhet.


Även en radikal samhällskritiker vill gärna tro att statsminister Löfven menar väl, och det är ett gott tecken att LO:s ledning har blivit medveten om att det här landet är i en politisk-social kris. Men det räcker inte. Så mycket har gått snett.

Sedan 1980 har den ekonomiska ojämlikheten i Sverige ökat snabbast i den utvecklade världen. Förmögenhetsfördelningen i Sverige är mera ojämn än i USA, och har fortsatt att öka mest sedan 2007. Sverige har blivit börshajarnas paradis. Mellan 1980 och 2012 ökade det svenska börsvärdets storlek i procent av  BNP från 12 till 128 procent, snabbast och störst i världen. Nyligen ansåg sig de rika ländernas samarbetsorganisation OECD behöva varna den socialdemokratiska svenska regeringen för ojämlikheten och bristen på jämställdhet i Sverige!


Folkhemmet ruttnar inifrån. Förruttnelsen kommer från den post-produktiva kapitalismens, finanshajarnas och ”välfärds”-klippens rötägg och deras slickade nyliberala ideologer, som målar upp profitören som ideal för varje politiker och varje offentlig chefstjänsteman.

Den svenska modellen för skolkapitalism, där skattebetarna betalar företagens vinster – till anonyma brevlådebolag i skatteparadisen – ansågs riskabelt superkapitalistisk av Camerons brittiska högerregering. Nu ska den rullas ut i Trumps USA.

Men också där anses det svenska systemet så reaktionärt att den tillträdande utbildningsministern, en ökänd agitator för kapitalisering av skolan, blev accepterad av senaten endast med vicepresidentens utslagsröst. Regeringen Löfven sitter fastklämd i den nyrika kapitalismens system.

Sveriges folk behöver ett vänster-populistiskt uppror mot den gemena ruttenhet av profitering, korruption och privat-offentligt dubbelspel som förgiftar hela samhället. För en hederlig och anständig offentlig sektor, för en rågång mellan offentlig service och privata intressen, för medborgerlig jämlikhet i hälso- och livschanser, i erkännande och respekt, och i ekonomiska möjligheter, för en kapitalism åtminstone inom en medborgerlig regel-, fördelnings- och utvecklingsram.

Anspråken är små, i det svarta hål av gemenheter Sverige har hamnat i. Men vreden är stor över det system och de ansvariga som har förrått det svenska folkets progressiva historia och möjligheter.


Förr eller senare kommer nog revolten. Hur det kommer att gå, kan ingen säga i dag. Men läroexempel finns. Av åtminstone två slag. Det ena är protesterande gräsrotsrörelser, som utvecklar sig till politiska rörelser, Podemos i Spanien är en variant.

Det andra, och kanske mer troligt i Sverige, är en populistisk kampanj, driven av en eller flera agitatorer som mobiliserar en rörelse. Bernie Sanders kampanj i USA är det bästa exemplet. Opinionsundersökningar från våren 2016 visade att han hade kunnat besegra Trump i den avgörande valomgången.

I väntan på det uppror som kommer har kritiskt tänkande människor två viktiga politiska uppgifter.

Först och främst att närmare reda ut och klargöra hur det svenska klassamhället i dag fungerar, vad det betyder för människors olika livschanser. LO har startat en jämlikhetsutredning, och den fackliga tankesmedjan Katalys och jag håller på att dra i gång analyser och offentliga diskussioner om klassamhället i dagens Sverige.

För det andra behöver vi sprätta upp den ideologiska och språkliga tvångströja som det borgerliga etablissemanget har försökt sätta på oss genom sin demonisering av folket och populismen.

Göran Therborn

Professor i sociologi vid Cambridge universitet