ÅSIKT

Pressens president

Lisa Gummesson om de liberala mediejättarna bakom Macrons seger: En katastrof för demokratin

Under valkampanjen fick Macron stort stöd i den liberala pressen.
KULTUR
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Emmanuel Macron blev så till sist Frankrikes nya president. Förutom gynnande politiska omständigheter finns det många andra faktorer som styrt Macron mot makten. Låt oss ta det från början.

2007 fångas det lovande stjärnskottet upp av Jacques Attali. Attali är bland annat styrelseordförande för Slate.fr och Mitterands gamla rådgivare. Han säger öppet: ”Emmanuel Macron? Det var jag som hittade honom. Det var till och med jag som uppfann honom.” 

2010 introducerade denne mångsysslare Macron, som då jobbade på investmentbanken Rotschild, för den blivande presidenten François Hollande

I samma veva lärde Macron känna tre personer som precis köpt upp mediegruppen Le Monde: affärsmannen Matthieu Pigasse, grundaren av telekombolaget Free, Xavier Niel, och miljardären Pierre Bergé, Yves Saint Laurents livskamrat. De, tillsammans med Patrick Drahi som har aktiemajoriteten i SFR-gruppen som bland annat äger tidningarna Libération och L’Express, tillhör numera Macrons närmaste vänkrets och medarbetare.

2014 valdes Macron till finansminister av Hollande. Hans linje är att följa den moderna utvecklingen. Han föredrar framsteg framför bakåtsträvande, Uber framför traditionella taxibilar. När taxichaufförer gick ut i strejk strax efter att Macron tillsatts som minister, säger Macron att det vore ett stort misstag att skydda de redan existerande jobben.

Det ekonomiska intresset bakom Macrons politik är enormt redan under hans tid som minister. 30 augusti 2016 avgick han för att starta sin egen politiska rörelse.

Mellan 1 april och 30 september 2016 hade Macron fått 42 procent av utrymmet i de stora medierna, men bara 17 procent på sociala medier. Det visade att vanligt folk inte hade någon koll på honom, men att mediejättarna snabbt såg till att ha det.

Under fyra månader fick Macron 426 minuter på BFM TV, hans fyra huvudmotståndare i presidentvalet fick tillsammans 440 minuter. Bernard Mourad, före detta ledare för Altice mediegrupp, aktieägare i BFM TV, är medlem i Macrons rörelse. När kampanjen En Marche! dragit i gång på riktigt blir medias sympatier tydligare.

Pierre Bergé, aktiedelägaren i Le Monde, twittrade ut sitt fulla stöd till Macron i januari 2017. Förstasidorna avlöste varandra. L’Obs bidrog med rubriker som ”Raketen Macron”, ”Blir han president?”, ”Bombnedslaget” tillsammans med smickrande bilder. Detta ackompanjerades med positiva ledarsidor.

Samtidigt avskedades assisterande redaktionschefen Aude Lancelin från L’Obs för att ha ”fel politisk åsikt”. L’Express skrev: ”Macron, vad vi önskar 2017”. Lite mer till höger skrev Le Point: ”Vem är rädd för liberaler?”.

Till och med Figaro, dagstidning längst ut på högerkanten, frågar sig om 39-åringen inte vore helt fel ändå.

Macron är drömmen för den liberala pressens ledarskribenter. Hans person används för att Le Monde, Libération, L’Obs och L’Express ska kunna framföra sitt eget politiska budskap. Och välja sin egen president. 

Macrons vänner drar i tåtarna högst upp i mediehierarkin. I mars var Le Monde tvungen att försvara sig när de fick frågan om de öppet stödde Macron. De svarade att de inte gör det, men att de har rätt att dela sin åsikt. 

All rätt, ja … Med demokratin som insats.

En Marche! har samlat ihop totalt åtta miljoner euro från 30 000 donatorer, varav 160 har gett över 5 000 euro var. Macron är mån om sina närmsta medhjälpare. För att putsa fasaden uppmuntrar Macron investerarna att gå ut med sina namn, ett uttalande som bara är ett spel för gallerierna.

Socialistpartiet har bett om mer insyn. Christian Dargnat, närmast från banken BNP Paribas och numera ansvarig för finanserna i En Marche!, avfärdade kravet med maximen att pengar inte är något osunt.

Macron fortsatte att organisera möten kring chica middagar. De inbjudna var affärsmän, chefer, entreprenörer och banktjänstemän.

När Macron vann första valomgången var ingen förvånad. Men frustrationen i Frankrike är enorm. Det är uppenbart att många som röstat på Macron gjort det eftersom medier inpräntat att han var det säkraste valet mot extremhögern. 

Journalisten François Ruffin skrev i ett öppet brev till Macron att han är en president som är hatad redan innan han blivit vald. Nationalekonomen Thomas Piketty skrev att ”ju bättre resultat han får i den andra omgången, desto tydligare blir det att det inte är hans program som har vunnit, men att det är extremhögern man lyckats hålla på avstånd.” Macron räddade situationen genom att ge en övertygande intervju på den granskande nyhetssajten Mediapart

Två dagar innan valet läckte MacronLeaks ut information från presidentens kampanj. Libération kontrade med förstasidan: ”GÖR VAD NI VILL MEN RÖSTA PÅ MACRON”.

När Jean-Marie Le Pen oväntat gick vidare till andra omgången 2002 var stödet för motståndaren Jacques Chirac så mycket större än för Macron i samma sits. Demonstrationen på första maj för femton år sedan handlade bara om att mota bort extremhögern. Så är det inte 2017. 

”Varken eller” (”ni, ni”) är ett tecken på att man genomskådat Macron, att man är trött på att rösta på det minst dåliga. I andra valomgången slog Nationella fronten historiskt rekord och fick 34 procent. Över 25 procent avstod från att rösta och mer än fyra miljoner av rösterna var blanka eller ogiltiga.

”Ni, ni” får alltså ett bättre resultat än Macrons fascistiska motståndare. Kvar står Macron som segrare i ett splittrat land. Han är medveten om det och höll låg profil i segertalet.

Kanske är denna röra en övergående fas, kanske är vi inne i ett paradigmskifte. Men nu närmast kommer Macron med sin politik, som filosofen Alain Deneault så fiffigt kallar för ”extrem-mitt”, att fortsätta pressa tillbaka alla andra möjliga alternativ. ”Varken höger eller vänster”, han är allt. Allsmäktig. 

Macron hänvisar till att hans politik står för ”förnuftet” och misskrediterar därmed allt som inte är han. Med ledare som Macron behövs inte något annat. Det är en märklig syn på demokratin. 

Kanske var det detta som Michel Houellebecq förutspådde i sin Underkastelse? Även om det nu inte var Muslimska brödraskapet som kom till makten som i romanen, utan Macron, så är processen densamma: ett tomrum måste fyllas, ett splitternytt alternativ uppstår, inger hopp och fyller gapet innan folket hunnit blinka. 

Förmodligen för att detta supersekulära land behöver något att tro på.

Nåväl. Parlamentsvalen stundar och Macron kommer att behöva deala med de andra partierna. Förmodligen blir det ett parlamentariskt kaos, men samtidigt behöver vi nog inte oroa oss alltför mycket. Macron kommer med största sannolikhet att fortsätta på samma politiska linje som Hollande. I Sverige höjer inte många på ögonbrynen eftersom vi redan vant oss vid den här typen av politik efter Alliansen. Och hur mycket man än kan kritisera Macrons Jesuslika person eller den politik han för, så finns det en sak som är värre: att texter som den här ens behöver skrivas. 

För om man studerar maktfördelningen i fransk media är det uppenbart att Frankrikes nye president är en medial produkt som i grund och botten valts av toppstyrda mediegrupper. Le Monde, Libération, L’Express och L’Obs är vanliga tidningar som vanliga medborgare litar på. Så vad ska de tro när Emmanuel Macron står med uppsträckta armar mot skyn på varenda tidningskiosk i Frankrike och lovar dem guld och gröna skogar? 

Visst ska vi glädjas åt att Frankrike inte valde Le Pen och i stället fick en så företagsam president, men att de stora franska mediegrupperna så uppenbart går liberalismens och kapitalismens ärenden är en katastrof för demokratin.

Lisa Gummesson

Översättare

FAKTA

Artikeln bygger på följande källor

Aude Lancelin, ”Emmanuel Macron, un putch de CAC 40”, Le Grand soir, 21 maj 2017

Matthieu Magnaud, ”Emmanuel Macron embarrassé par ses millions”, Mediapart, 5 mars 2017

Jérémie Fabre, m fl ”Le pouvoir médiatiaque en France”, (grafik) Le monde diplomatique, december 2016

Marie Bénilde, ”Le candidat des médias”, Le Monde diplomatique, maj 2017

François Denord & Paul Lagneau-Ymont, ”Les vieux habils de l’homme neuf”, Le Monde diplomatique, mars 2017

François Ruffin, ”Lettre ouverte à un futur président déjà haï”, Le Monde, 4 maj 2017

Sonya Faure: ”Thomas Piketty ’Plus le score de Macron sera fort, plus il sera clair que ce n’est pas son programme que nous accréditons’”, Libération, 28 april 2017

Anne Dufourmantelle,”Cercle vicieux”, Libération, 27 april 2017

Alain Deneault, ”L'extrême-centre”, Lux éditeur, 2016