Gamla kassetter får Billie Holiday att lysa igen

Måtte vi få se den här filmen på tv

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

”Billie” visas på Tempo filmfestival som just nu pågår i Stockholm.
”Billie” visas på Tempo filmfestival som just nu pågår i Stockholm.

KULTUR

Linda Lipnack Kuehls stora biografi om sångerskan Billie Holiday kom aldrig på pränt. Kuehl föll ut genom ett hotellfönster i Washington DC 1979, ”Självmord”, sa polisen. ”Mord”, sa hennes syster.

Efter sig lämnade Kuehl 125 kassettband där hon intervjuat Billie Holidays kusiner, barndomsväninnor, hallickar, älskare och framför allt de medmusiker som ännu var i livet på 1970-talet: legendarer som Harry Edison, Count Basie och Jo Jones.

Den vänsterradikale societetspojken John Hammond sprang på en 17-årig Billie Holiday i Harlem 1933. Han hade aldrig hört någon som hon: en sångerska som fraserade som en blåsare, i stället för att klinga klockrent och vara söt. Hammond fixade in henne som refrängsångerska på Benny Goodmans första skiva. Själv skulle han sparka igång karriären åt fler artister – från Count Basie och Lionel Hampton till Bob Dylan, Aretha Franklin och Bruce Springsteen.

När hon sjöng med Basies band fick den ljushyllta Billie Holiday sminka sig mörkare för att inte se vit ut mot de andra musikerna i bandet. Artie Shaw tog med henne i sitt vita storband, men till slut sa hon upp sig så att bandet skulle få spela i de fina salongerna.

Att sätta dit en uppkäftig svart sångerska i minkpäls och juveler var strålande publicitet för polisen

Linda Lipnack Kuehl var en klok och charmig intervjuare som visste hur man får griniga gamlingar att mjukna. Hon talade också med de narkotikapoliser som jagade Billie Holiday ända in i hennes dödsbädd på ett sjukhus i New York. Att sätta dit en uppkäftig svart sångerska i minkpäls och juveler var strålande publicitet för polisen.

Göra film av gamla ljudkassetter är naturligtvis en utmaning. Den brittiske regissören James Erskine har gjort det lysande, med en kombination av stillbilder och gamla filmklipp, ofta varsamt färgsatta i efterhand. Måtte vi få se den här filmen på tv.

Billie Holidays 44-åriga privatliv var en enda soppa: våldtagen som barn, prostituerad i tonåren, missbrukare av alla droger och allt sex hon kunde komma över. De män hon föll för bedrog henne, snodde hennes pengar och slog henne sönder och samman.

Om du inte kommer åt att se Billie, lova mig en sak: slå på din telefon och lyssna på Me, Myself and I från 1937, med Billie på sång och Lester Young på tenorsax. Så kan kärleken också se ut.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.