ÅSIKT

Brecht blir ofarlig och inställsam underhållning

Claes Wahlin: Sätt upp ”Tiggaroperan” i stället

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: mats bäcker
Maja Rung och Andreas Hammarström i ”Tolvskillingsoperan”.

Bertolt Brechts gravväktare tillåter inte att man ändrar i hans verk. De beter sig ungefär som de kapitalister som Brecht så ofta häcklar i sina pjäser. Möjligen är det orsaken till att Mellika Melouani Melani inte tar sig några egentliga friheter i Folkoperan och stadsteaterns uppsättning av Brechts och Kurt Weills Tolvskillingsoperan.

Makarna Peachums business med utklädda tiggare och de problem som uppstår när Mackie Kniven gifter sig med deras dotter Polly löper på enligt manus fram till hängningen av Mackie och återuppståndelsen genom drottningens benådning.


Redan innan spelet börjar stökas det i foajén av sång och skådespelare, något som närmast är en konvention på Folkoperan. I salongen fortsätter det på samma vis. Ensemblen pratar med publiken, klättrar bland stolarna och undrar hur många som har bevistat en burlesque tidigare. För det är vad det gärna blir på scenen. Crossdressing, sedesamma stripteaser och ständiga blinkningar åt publiken perforerar den sceniska illusionen, som visserligen aldrig ska få ta överhanden i Brechts estetik.

Trots enskilda goda insatser, bland skådespelarna märks Lennart Jähkels polischef Tiger Brown och Sven Ahlströms Herr Peachum, så är det musiken som fungerar bäst. Operasångerskor som Sanna Gibbs (Lucy Brown) eller Karolina Blixts Fru Peachum har fina men kanske för starka röster i jämförelse med övriga på scenen. Bättre balans för detta verk hörs av Richard Hamrins Jenny; där finns något av den lite raspiga, känslosamma egenskap som ska prägla så många av sångerna.


Märkligt är likväl hur inställsam denna uppsättning är. Här dansas och skämtas det. I fonden får vi färgglada ljusprojektioner och i alla fall några av illusionsbrotten i framför allt andra akten har en viss elegans. Men om syftet är att få publiken att ta till sig ett uns av det politiska, så misslyckas man kapitalt. Detta är underhållning, inget annat än underhållning. Tre timmar blir också lite för mycket i vad som måste beskrivas som musikalestetik; ofarligt och alltför lättsamt.

John Gays och Johann Pepuschs Tiggaroperan, det verk från tidigt 1700-tal som Brecht och Weill lånade rikligt från och kan beskrivas som den första musikalen. Det är synd att man inte väljer att spela den. Den är både elegant och har gott utrymme för att vrida och vända på för att få den att landa i samtiden betydligt effektivare än Tolvskillingsoperan, som i dag lever tack vare Weills musik.

ARTIKELN HANDLAR OM