Mediefenomenet ”Greta” är motsatsen till Trump

Det är traditionella medier som nu lyckats lyfta klimatfrågan

avLinus Andersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: TT
Stor i traditionella medier: Greta Thunberg vinkar till mötande fans och medier sedan hon landstigit i Portugal i förra veckan.

I essän med rubriken ”’Greta’ är lika skrämmande som Trump” (Aftonbladet 4 dec) är Roland Poirier Martinsson orolig för att mediefenomenet ”Greta” utgör ett hot mot demokratin. Jag har inte för avsikt att diskutera huruvida hans oro är befogad eller inte, men när jag läser artikeln slås jag av att den beskriver mediefenomenet ”Greta” på ett sätt som tycks bygga på missförstånd.

Mediefenomenet ”Greta” och den rörelse som uppstått därikring är, vad jag vet, ett första exempel på en rörelse som mötts med sympati i de traditionella massmedierna

Att beskriva ”Gretas” genomslag som en effekt av digitaliseringen och sociala medier är missvisande. Tvärtom, till skillnad från de mångtaliga exempel på mobilisering genom digitala medier vi sett i Sverige och världen sedan Anton Abeles uppmaning att ”Bevara oss från gatuvåldet” hösten 2007, genom ”Twitterrevolutionen” i Iran 2009 och den arabiska våren, till Occupy Wall street, #metoo och studentprotesterna i Hongkong, är det ju snarare så att det är de traditionella massmedierna som varit mediefenomenet ”Gretas” arena.


I själva verket utgör ”Greta” i det här sammanhanget snarare ett undantag än en bekräftelse på Poirer Martinssons tes att de traditionella medierna låter sig styras av den digitala dynamiken. Det finns många exempel på att en sådan process pågår, men mediefenomenet ”Greta” är förmodligen inte ett sådant. I stället föreslår jag att ”Greta” har mer med den klassiska medielogiken att göra.

Ur ett historiskt perspektiv utgör mediefenomenet ”Greta” ett ännu mer iögonfallande undantag. I så gott som all forskning om relationen mellan sociala rörelser och massmedier, från James Halloran med fleras Demonstrations and communication (1970) till Anne Kauns Crisis and critique från 2016, återkommer hur sociala rörelser och proteströrelser verkat i underläge gentemot de traditionella massmedierna som mött deras krav på samhällsförändring med skepsis och ogynnsam rapportering.


I Todd Gitlins The whole world is watching från 1980 beskrivs till exempel hur nyhetsrapporteringen om den amerikanska studentrörelsen tenderade att underskatta antalet deltagare i demonstrationer och ge oproportionerligt utrymme åt våld och oroligheter.

Mediefenomenet ”Greta” och den rörelse som uppstått därikring är, vad jag vet, ett första exempel på en rörelse som mötts med sympati i de traditionella massmedierna. Min tolkning av vad detta beror på är:

Sedan flera år har forskning om miljökommunikation konstaterat att global uppvärmning och klimatförändringar har svårt att få medialt utrymme. Det har länge varit en fråga som handlat om abstrakta prognoser och förväntade utfall i en (som det uppfattats) avlägsen framtid. En artikel frågade skämtsamt hur många fenomenologer som behövs för att upptäcka global uppvärmning.

Medielogiken som brukar anföras som en förklaring till vad som gör en händelse nyhetsmässig föredrar händelser som har en tydlig början, mitt och slut, en tydlig konflikt eller där det går att fokusera på en person. Med mediefenomenet ”Greta” har massmedierna fått en sådan person att fokusera på och på så sätt har ”Greta” löst klimatrapporteringens problem.


Det finns alltså all anledning att studera, diskutera och problematisera mediefenomenet ”Greta” men inte av de skäl som Poirier Martinsson lyfter fram.

Vad som däremot är intressant att betrakta mot bakgrund av ovanstående är att det andra exemplet som anförs av Poirier Martinsson – USA:s president – agerar i ett läge som mer liknar det förhållande mellan proteströrelser och massmedier som beskrivs i forskningslitteraturen: han har utnämnt pressen till politisk motståndare och använder konsekvent egna, digitala, kommunikationskanaler för att torgföra sitt perspektiv. 

På så sätt är mediefenomenen ”Trump” och ”Greta” varandras motsatser, även om båda tilltalar medielogiken.


Linus Andersson är lektor i medie- och kommunikationsvetenskap, högskolan i Halmstad

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM