Athena Farrokhzad är en mäktig influencer

Hennes inflytande på kulturarbetare på vänsterkanten är unikt

Av: Rebecka Kärde

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

T v Athena Farrokhzad, t h Rebecka Kärde.
T v Athena Farrokhzad, t h Rebecka Kärde.

America Vera-Zavala menar i sitt försvar av Athena Farrokhzad att ingen annan skulle ha blivit så utskälld som hon för sin runa över Yahya Hassan. Nej, få andra hade väl kommit på tanken att skriva något så självrättfärdigt. För att sedan avfärda och misstänkliggöra alla invändningar som ”en illustration av högerns hegemoni”.

Det är tydligen premissen: goda kamrater håller med Farrokhzad, den som reagerar på texten är – som Lidija Praizovic uttrycker det i sin första replik – antingen dum och ska talas till rätta, eller ond och ska frysas ut.

Nästan ingen som argumenterat emot Farrokhzad påstår annat än att Hassans liv, död, verk och person villkorats av att han var en brun man i ett rasistiskt samhälle. Kritiken gäller inte det strukturella perspektivet, utan misstänkt griftefridsbrott, bestående i – för att låna hennes egen formulering – sättet att berätta. Hur hon, trots ett misslyckat frälsningsförsök, använder Hassan som buktalardocka för att stärka sin egen image som Sveriges enda radikala person.


Hassans sätt att berätta var rakt och svekfullt. Som Farrokhzad skriver är det sättet inte hennes, eftersom den som tror sig vara obunden lätt förstärker ”dominerande narrativ”, i Hassans fall rasistiska föreställningar om muslimer. Det ligger det mycket i, och jag tror, precis som hon, på sorgfällig genomlysning av de bilder och idéer som göms i det skenbart neutrala språket.

Även i Farrokhzads famösa recension av Hassans debut, den där hon anklagar en småkriminell 18-åring från underklassen för att tala med härskarens röst, finns ett legitimt etiskt resonemang. Om ens levda erfarenhet tycks bekräfta de dominerande narrativen kan det vara relevant att fundera på hur, och till vilka applåder, man formulerar sitt vittnesmål.

I alla fall om man inte vill bli uthängd som kättare på Farrokhzads sociala medier, och se hur halva kulturvärlden lajkar. Som Praizovic skriver: vem har råd att riskera det? Utan den kontexten – som inte handlar om Athena som människa, utan som influencer – tror jag att ilskan är svår att förstå.


Farrokhzad är förstås inte ensam om att ha makt. Men hennes diskursiva inflytande på författare, kritiker och kulturarbetare på vänsterkanten är på gott och ont unikt. I dessa sammanhang är dreven högerifrån, som moderaten Gunnar Axéns utkastade tv, närmast en kvalitetsstämpel. Sådan är inte jag, tänker man, och håller därför tyst. Det blir en ond spiral, förstärkt av sociala medier-logiken, där bristen på kritiska vänsterröster gör att självbilden till slut framstår som sann – bara borgare är ju emot!

I själva verket har många i åratal tagit skada av Farrokhzads försök till monopolbildning på hur underordning får formuleras. När dammluckorna sedan öppnas resulterar det alltså i den ”skadeglädje” som Vera-Zavala tycker sig se. Att hon tolkar kritiken som ett försök ”tysta” Farrokhzad, se till att hon inte får ge ut böcker på Bonniers eller skriva i DN, åskådliggör den osunda internkulturen. Är det alternativen: halvgud eller bannlyst?


För att återvända till Hassan är jag själv av åsikten att litteraturen är extremt betjänt av det non serviam-ideal som han förkroppsligade. Är det en fiktion? En historisk produkt, grundad i en liberal subjektsuppfattning med uppenbara brister?

Visst. Men den hybris som denna fiktion genererar, det skrivande den möjliggör, är en gynnsam utgångspunkt för konstnärlig sanning. För att erövra en skärva av den frihet som ändå är möjlig, och som går bortom den enskilda författarens person, bortom det individuella och apolitiska.


Jag radikaliseras i min uppfattning när jag läser Farrokhzads svar till sina kritiker. En samling till intet förpliktande vänsterklyschor, lika innehållslösa som lätta att hålla med om, färdigtuggade för de rättrogna att dela. Arbetarklassen är mångdimensionell – jaha? Ingen har hävdat något annat, allra minst de debattörer som själva kommer från den.

Men att påpeka det tycks lönlöst. Farrokhzad har bestämt sig: att kritisera hennes text är per definition reaktionärt. Och att Hassan inte tog hennes arm den där kvällen – han förstod kanske inte att de skulle ”fly diskursens ordning”? – framstår för henne som en godtycklig petitess.

Men det är ju själva kärnan! Han ville inte. Finns ordet ”nej” på ”motståndets” språk?

Laddar ...
Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.