Högern har inga svar

Lasse Diding: Vårt tids stora problem kräver jämlika människors samarbete mot kapitalism och imperialism

avLasse Diding, hotellägare i Varberg

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Malin Arnesson
Lasse Diding

Våren 1970 blev jag 16 år gammal politiskt aktiv mot det barbariska krig som då fördes av USA mot Vietnams folk. Detta krig var ett orättfärdigt övergrepp av världens då rikaste och mäktigaste industriella supermakt mot ett mycket fattigt och rätt dåligt beväpnat folk av bönder. Oddsen för underdogen var dåliga. Att USA sen förlorade rakt av gav inte bara mig hopp om politikens och kampens möjligheter, längtan efter ett bättre liv i en fredligare värld var vi plötsligt många som kände.

Ojämlikhet var ett gift som perverterade och förstörde såväl mänskliga relationer som samhälleliga förhållanden

Samma vår läste jag Göran Palms En orättvis betraktelse som tydligt visade på de hisnande orättvisor som behärskade världen utanför den tryggt borgerliga värld jag vuxit upp i. Ojämlikhet var ett gift som perverterade och förstörde såväl mänskliga relationer som samhälleliga förhållanden och även detta var det plötsligt många som förstod oberoende av politisk hemvist.

Härefter följde för mig en borgerlig karriär som gav rikedom och välstånd i en gåtfull värld där ojämlikheten växte än snabbare. Den socialistiska drömmen tycktes för några ögonblick dö med den stagnerande realsocialismens kollaps och kapitalismen verkade för gott ha segrat. Med Hans Roslings statistik hade även de fattiga fått det bättre och att större delen av jordens samlade rikedom ägdes av en handfull superrika störde väl bara de sjukligt avundsamma?


Sen kom de nya krigen om den alltmer åtråvärda oljan och med ras och religion formerades argumenten för dessa. På samma gång skenade ojämlikheten allt snabbare i en hyperkonsumistisk värld, där samstämmiga rapporter samtidigt signalerade naturresursernas snara slut. Plötsligt ville en hel värld lyssna när en sextonårig tjej rapporterar om utplånandet av allt liv på jorden med en fart av 200 arter om dagen.

Själv tvivlar jag återigen allt mindre på de lösningar jag som 16-åring såg på dessa frågor, som även i dag kräver jämlika människors samarbete mot kapitalism och imperialism. Hur svaren ser ut vet jag inte, men inte fan hittar jag dem högerut och inte fan kommer vi rika att gå i bräschen.

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM