Kultur

Djävulskt ös på Stockholmsveckan

Jenny Högström spanar in ny svensk rap på Way Out West

avJenny Högström

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: ADAM IHSE / TT / TT NYHETSBYRÅN
Kö in till festivalområdet på Way Out West.

I Vietnam heter Vietnamkriget Det amerikanska kriget. I Göteborg kallar vi Way Out West för Stockholmsveckan. Taxichaffisarna ser sin chans att blåsa våra besökare från Göteborg östra på lite cash, samtidigt som dessa besökare av Evenemangsstaden passar på att spamma sociala medier med observerade ordvitsar från närområdet. Och sådana finns det onekligen gott om. Det sitter liksom i stadens DNA.

Jag ska inte dröja vid saken för det är lätt att man känner sig som en av karaktärerna i Änglagård men Way Out West har vid det här laget blivit en årligen återkommande ritual där man slits mellan att håna besökarna, driva med konceptet (politisk korrekthet och kommodifiering), svära över att Göteborgs stad säljer ut en av stadens största parker för en musikfestival för hipsters – och att faktiskt vilja gå på en massa fet musik. Samt försöka förstå hur man ska ha råd, tid och ork.


Way Out West har alltid varit duktiga på att tala till ens nostalgi, i år genom akter som The Cure, Spiritualized, Neneh Cherry och Stereolab. Men det är här jag måste erkänna att det som lockar mig mest med årets festival är samarbetet med Spotifys spellista 100, med ny svensk rap. Således släpar jag mig till festivalområdet fredag eftermiddag och anländer precis i tid till Linnéscenen för att se Hammarkullens stolthet Aden x Asme bränna av sin remix av Stormzys Vossi Bop inför en förfärligt ung och entusiastisk publik. Yes, vill jag känna mig lite extra gammal är det uppenbarligen hiphopkonserterna jag ska satsa på.

Men hallå skit samma, jag har alldeles särskilt sett fram emot att kolla in Z. E som gjort en grej av att han bara spelar på festivaler. Z verkar tyvärr ha tagit ut sig på gårdagens spelning och hörs knappt över playbacken. Då funkar Ant Wans autotunade stämma betydligt bättre, och trots hans låtar är lite ojämna är det inget mindre än pure bliss att äntligen få höra übersmöriga balladen Drip och dängan Kall.

För två år sedan hade då sjuttonåriga Jireel precis slagit igenom med Cataleya och spelade på en liten scen med typ tjugo killkompisar. Hitten drog han två gånger. I år har han tagit studenten, han har fler låtar i bagaget och spelar istället på en stor scen med ett crew iförda rånarluvor.


Spotifysamarbetet fortsätter i form av samtal om jämställdhet i musikbranschen – och med fler spelningar på Bananpiren. Men den kvällen är det Yung Lean som drar storpublik.

Några som uppenbarligen inte har något samarbete med vare sig Way Out West eller Spotify är klubben Sticky Fingers där Ivory och Finess spelar på torsdagskvällen. För i baren där nere gå reklamen på mellan låtarna.


Tillbaka på WoW ser jag någon jag känner igen. Där sitter ingen mindre än Lucien Greaves, en av grundarna till The Satanic Temple, i Göteborg för visningen av den halsbrytande dokumentären Hail Satan? och efterföljande samtal.

Greaves är helt klädd i svart, men ser ändå betydligt mindre demonisk ut i verkligheten. Framför allt verkar han djävulskt sliten. Har han kanske sålt sin själ till djävulen?

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik

Göteborg