ÅSIKT

Ett vänstermanifest för det unga Amerika

Hälften av alla unga i USA gillar socialism – Bhaskar Sunkara är deras ideolog

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: CSPAN
Bhaskar Sunkara är grundare och redaktör för Jacobin magazine. ”Socialistiska manifestet” är hans första bok.

avSinziana Ravini

KULTUR


Ett spöke hemsöker stora delar av världen i dag. Denna gång är det inte kommunismens utan socialismens spöke. I alla fall om man ska tro den amerikanske politiske tänkaren Bhaskar Sunkara som precis kommit ut med boken Det socialistiska manifestet – radikal politik i en tid av extrem ojämlikhet.

I USA har den ödmjuke och vältalige Sunkara, som inte har mer än 29 år på nacken, blivit den politiska filosofins nya popstjärna, ständigt bjuden till debatter och tv-program. Inte minst för att han är grundare och redaktör för den unga, amerikanska vänsterns favoritmagasin Jacobin.

I en undersökning nyligen visade det sig att så många som 50 procent av USA:s ungdomar vurmar för socialismen


I sitt socialistiska manifest som kom ut för bara några månader sen i USA tar Sunkara bland annat upp Jeremy Corbyns och Bernie Sanders framgångar i England respektive USA, samt en rad andra politiska rörelser, som exempel på att den klasskampsorienterade socialismen håller på att återerövra såväl gamla som unga hjärtan.

I en undersökning nyligen visade det sig att så många som 50 procent av USA:s ungdomar vurmar för socialismen. Men hur skulle ett socialistiskt system se ut i dag, om det fick blomma ut helt och fullt? Och vad kan vi lära oss av socialismens historiska misstag?


Sunkara inleder boken med ett närmast skönlitterärt stycke som sätter mig som läsare i en hypotetisk position. Jag får nämligen möta en möjlig kopia av mig själv, som lågavlönad arbetare i Jon Bon Jovis pastasåsföretag (ja, det finns på riktigt). 

Här blir jag befordrad och utsugen om vartannat och tvingas ständigt konkurrera med mina arbetskamrater. Men jag får också tips på hur jag kan ta mig ur den ideologiska kvicksanden, den där känslan av att kapitalismen är en naturkraft som inte går att kämpa emot, och engagera mig i fackföreningar och systemförändrande rörelser. 


Det är ett extremt lyckat grepp, för jag har sällan läst en teoribok som skapar en sån effektfull brygga mellan abstrakta tankemodeller och ren och skär verklighet.
Sunkara erbjuder sedan en rigorös historieskrivning av socialismens uppkomst. Han berättar hur den fick fäste i länder som England, om slumkvarteren som var så smutsiga och fattiga att ingenting gick att stjäla längre, om Marx och Engels vänskap och världsomdanande manifest

Vi får sedan möta Trotskij, Lenin, Stalin och Mao och förfäras över deras respektive blodbad, för att sen komma till Palme som beskrivs som en modern Kristusgestalt


Här får man också läsa om skillnaden mellan den fackföreningsintresserade Marx och den anarkistiske Bakunin, om Tysklands socialdemokratiska parti SPD och deras framgångar – åtta timmars arbetsdag, slut på barnarbete. 

Vi får sedan möta Trotskij, Lenin, Stalin och Mao och förfäras över deras respektive blodbad, för att sen komma till Palme som beskrivs som en modern Kristusgestalt och vi får också läsa om de verkliga orsakerna bakom den svenska välfärdsmodellens uppgång och fall. 

När Sunkara skriver om socialismens verkliga tändgnista, hävdar han något som nog gått många förbi, nämligen att det inte var kommunismens spöke som hemsökte den kapitalistiska världen, utan den radikala republikanismen. För vad de flesta arbetarna krävde och alltid krävt sedan dess, är reformer som minimilöner, rösträtt och fri utbildning. 


Det finns många brister i bokens historiska bit. Hitlers missbruk av socialismens idéer nämns inte en enda gång, vilket är mycket märkligt med tanke på att Sankara vill ta sig an socialismens skamfläckar. Hur ska vi kunna bekämpa vår tids ökande fascism utan en minutiös dissekering av relationen mellan socialism och fascism? Hitler var ju en nationalsocialist som förförde det tyska folket genom bekämpning av arbetslöshet och favorisering av ledighet och fester för de populära klasserna och ett stort fan av Lenin. Goebbels kallade nazismen till en början rentav ”nationalbolsjevism” Den andra bristen är den totala avsaknaden av kulturkritik. Hur ska vi förstå hur vi har kommit hit om vi inte visar på konstens och politikens täta förbindelser och hur ska vi kunna uppnå en sann jämlikhet utan att ta itu med kulturindustrins nutida proletärer? 

Man behöver inte alltid gå till Bourdieu så fort man tar fram kulturpistolen, men några reflektioner kring Adornos och Horkheimers kritik av kulturindustrin eller Guy Debords kritik av skådespelssamhället, ­hade inte skadat, för att kunna dra paralleller mellan klasskampen inom kulturen då och nu. 

Sunkara konstaterar kallt att socialdemokratin har misslyckats eftersom den gjort alltför många kompromisser med marknaden


Bokens sista del ägnas åt socialismens möjligheter i dag. Sunkara hävdar med jämna mellanrum att den kapitalistiska tillväxten gör underverk när den tyglas av starka stater, men påminner också om kommunismens grundidé, Internationalen och gränsernas försvinnande.
För vad är socialism? Bedyrandet av människors lika värde, oavsett vilka de är och varifrån de kommer. Biten om socialismens motverkande av rasism och sexism är mycket riktigt drabbande, fyllda av intressanta exempel på hur exempelvis Black lives matter uppstod och håller på att förändra folks medvetanden i dag, men han nämner konstigt nog, inte en enda gång #M2 eller queerrörelsen.


Sunkara konstaterar kallt att socialdemokratin har misslyckats eftersom den gjort alltför många kompromisser med marknaden och förespråkar en demokratisk socialism med fokus på decentralisering och arbetares självorganisering. 

I de här sista passagerna kan jag inte låta bli att tycka att Sunkara trots allt ­lider av en gubbig marxism som ännu inte slagit ihop sina påsar med den marxistiska feminismen och queerrörelsen. Jag får helt enkelt hoppas att det är hans nästa hållplats på en resa som bara börjat.