ÅSIKT

Hilton blandar ihop scenkonst och pjäs

Barbro Westling: Ett felslut att textutgivning har med scenkonstens betydelse att göra

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Bruno och ap
Dario Fo och Elfriede Jelinek: två nobelpristagare vars verk är tänkta för scenen, inte främst som läsning.
KULTUR

Johan Hilton har läst en bok om hur Tony Kushners fantastiska dramatiska epos Angels in America kom till och gjorde succé på 80-talet och påminns om ”hur fort scenkonsten tappat i betydelse de senaste trettio åren”. (Dagens Nyheter 31 maj).

Va? Har den? Hilton inser raskt att det kanske är för mycket sagt och tillägger ”åtminstone i utgivningsmässig bemärkelse”.

Det är sant att utgivning av pjäser är något ytterst sällsynt. I dag ryms de dramatiker som ges ut på svenska på ena handens fingrar. Så har det varit ganska länge. Resursstarka teatrar som Dramaten, Riksteatern och Folkteatern i Göteborg (under Lars Norén och Ulrika ­Josephsson) har under perioder gjort insatser till textens och publikens fromma och tryckt pjäser i teaterprogrammen. På Dramawebben kan du ta del av den svenska dramatikens skatter genom tiderna.


Men sedan 1800-talet och läsdramats död har dramatik inte varit någon efterfrågad utgivning, annat än av specia­l­ister. Intresset att se en pjäs på scen har för de flesta helt enkelt överstigit viljan att läsa pjäsen för sig själv.

Förvisso la det klassiska dramat Orestien en gång grunden till den västerländska kulturen men dramatiken i modern tid har likväl haft det svårt som litteratur. Är till exempel en pjäs att betrakta som ett helt verk, eller når det sin fullbordan först som teater? Minns ramaskriet då Dario Fo tilldelades Nobel­priset 1997. Pjäserna till trots ansågs Fos konst, hans improvisationer och talspråklighet, inte litterär nog för priset.

En annan omdiskuterad Nobelpristagare är Elfriede Jelinek. Möjligen räddades hon litterärt av sina romaner men sin ordrikt framvällande dramatik kallar hon material för teatern att fritt hantera.


Det är alltså ett felslut av Hilton, och lite förlegat, att tolka förlagens tynande publicering som bevis på att scenkonsten tappat i betydelse. Tvärtom är det själva scenkonsten som betyder allt mer. Det som pågår på teatern är en estetisk frigörelse från beroendet och underordningen under texten. Ljus, ljud, scenbilder, skådespelare och allt det andra som gör scenkonsten till en egen och påtaglig konstart är det vi i dag ser utvecklas och kommunicera via andra kanaler än de textliga/litterära. Teatern är alltså inte bara vad den har varit, en uppsättning av en pjäs. Som scenkonst är den något annat och eget.

ARTIKELN HANDLAR OM