ÅSIKT

Los Angeles visar vägen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Pernilla Glaser om miljöstäders utmaningar inför folkexplosionen

1 av 4 | Foto: I Los Angeles uppstår, mitt i det hysteriska överflödet, fantasifulla sociala projekt och gröna teknologilandvinningar.

Nästa år är Stockholm Europas miljöhuvudstad. Det vore uppiggande om det tillfället kunde utnyttjas till något mer undersökande och utvecklande än att vi framhåller vår egen förmenta förträfflighet.

Hållbarhet är ordet på modet, som beskriver hur vi kan leva, konsumera och producera utan att skövla vår planet. Författaren och miljöaktivisten Lester Brown gav redan på åttiotalet ut boken Building a sustainable society där han diskuterar metoder att möta klimatkrisen. Bland annat understryker han brådskan med att vända den destruktiva utvecklingen med till exempel skogsdöd och utfiskning.

Det har varit tjugo år av brådska. Är det ens möjligt att ha bråttom så länge? Och vad händer med förståelsen av hur vi behöver agera för att rädda planeten och dess invånare när klimatdebatten förvandlats till en sorts omvänd ”Peter och vargen”? Det har kommit hur många vargar som helst men trots varningar finns en enorm politisk tröghet att börja agera radikalt annorlunda.

År 2002 gav en arkitekt och en kemist, William McDonough och Michael Baungart, ut boken Cradle to cradle i vilken de inte bara beskrev hur industrier skulle kunna utveckla en kretsloppsproduktion där avfall kan återvinnas, till exempel som värme och näring.

De beskrev det också som realistiskt och fullständigt självklart att vi kan tillverka utan att åverka. Från vagga till vagga i produktionsledet, i stället för att sluta i graven med ett ständigt växande avfallsöverskott. Själva boken är självklart producerad i ett nedbrytbart gummimaterial.

Många har följt i deras spår och skapat teknik och modeller för vad hållbarhet kan innebära i praktiken. Allt ifrån nya sätt att använda solcellsteknologi till att härma fotosyntes eller lagra rörelseenergi. Det senaste genomförs framgångsrikt i Tokyos tunnelbana men det mesta stannar på ritbordet i brist på medel. Få tror längre att en hållbar framtid innebär att vi avskaffar mobilitet, infrastruktur och monetära system. Tvärtom – det är i staden, dess kultur och bebyggelse som framtiden uppstår. Vare sig vi vill eller inte.

Om bara tjugo år beräknas åttio procent av jordens befolkning bo i städer. Det innebär att de infrastrukturer och arkitektoniska idéer vi realiserar i dag ska rymma oändligt många fler människor, behov och funktioner i en mycket näraliggande framtid. Vi är i desperat behov av att McDonough, Baungart och deras många kollegors idéer snabbt blir verklighet.

Kan Los Angeles, en stad som förknippas med det glittrigaste glittret, de största filmstjärneleendena, de mest vrålande åken, solbrända anorektiker på rullskridskor och beväpnade gäng med exotiska namn och skräckinjagande tatueringar, lära oss asketiska européer något om hur framtidens hållbara stad ska byggas?

Den banbrytande författaren och stadsplaneraren professor Edward W Soja har sagt att Los Angeles är som ett provrör för hela världens urbana miljöer. Det som sker där sker i någon form överallt. Los Angeles består av tolv miljoner invånare som pratar runt tvåhundra olika språk. Ett Babels torn och en av världens mest segregerade miljöer på en och samma gång.

Journalisten Jane Jacobs har i sin The death and life of great American cities beskrivit hur Los Angelesbor ofta lever hela liv utan att någonsin ha ett utbyte med någon av de andra etniska grupper som lever vid deras skuldra. Detta beror på Los Angeles två mest utmärkande drag: frånvaron av offentliga platser och bilen som en absolut förutsättning för mobilitet.

Den paradisträdgård som de spanska erövrarna upptäckte i slutet på 1700-talet förvandlades på bara drygt ett århundrade till ett kluster av förortsliknande bebyggelse som lagt under sig mil efter vidsträckt mil av omkringliggande fält, klättrat upp på bergen och trängt sig ända ner till havskanten. Alltihopa ihopsytt med ett enormt nät av motorvägar.

I Los Angeles har det som är genuint och det som är falskt ingått så många föreningar att det ibland inte går att skilja det ena från det andra. En stad där 22 procent av invånarna lever under fattigdomsgränsen och som samtidigt slår rekord i antal Nobelpristagare. En estetik som rymmer både det gapiga Disneyworld och paret Eames strama elegans. Los Angeles som helhet har passerat all homogenitet för länge sedan.

I samspelet mellan det konstruerat genuina och det genuint konstruerade uppstår någonting annat. Frågeställningar och problem krockar med varandra. Och ut kommer fantasifulla sociala projekt som till exempel odling på övergivna platser, konstprojekt som utvecklas till cykelbanor, gräsrotsrörelser som påverkar stadsplaneringen – och en högt utvecklad grön teknologi.

Vi uppfattar ofta våra europeiska städer som genomtänkta enheter. En stadskärna omgiven av alltmer avklingande ringar av bostäder, arbetsplatser och köplador. Tunnelbana som blir busslinjer och motorvägar som häver sig ut mot den allt längre bort belägna vildmarken. Våra förorter får gärna profilera sig med en kulturskola eller en lokal fruktmarknad men den politiska affirmationen är integration. Vi bör bete oss som om staden är gemensam och densamma för alla. Historiskt har staden definierats av sitt centrum. Broar och utblickar, torg, officiella byggnader, kulturinstitutioner och upplevelsedefinierad kommers blir sammantaget stadens så kallade varumärke.

I Los Angeles finns uppemot ofattbara 80 000 hemlösa. De flesta lever i stadskärnan. Många av dess invånare har aldrig haft möjlighet att ta sig till någon av de stränder vi så starkt förknippar med staden. Los Angeles är samtidighet tagen till sin ytterlighet.

Men är inte ett Stockholm eller ett Malmö egentligen lika disparat?

Det finns en, i sig själv kitschig, föreställning om att det som är miljörätt enbart består av renodling och återgång. Om vi alla bara tar vårt förnuft till fånga och iakttar lite måttlighet så kommer vår kära planet att tippa på rätt köl. Los Angeles är omåttligheten ikoniserad.

Edward W Soja avskyr ordet hållbarhet. Han säger att det är ett begrepp som ofta döljer ett förbiseende av akuta frågor om fördelning, inflytande och rättvisa. Om vi slutar äta kött så kommer vår atmosfär att må bättre, det är ett faktum. Ett annat är att vi i dag har mat så att det räcker till var och en på denna planet om vi fördelar den rättvist. Förmågan att koppla samman dessa två saker kanske kräver just det nya tänkande som enligt Einstein krävdes för att lösa de problem som det gamla sättet att tänka har skapat.

Sociala orättvisor är ett ohållbart system som sammanhänger med miljöorättvisor och destruktiv resursanvändning.

David Harvey är geografiprofessor på John Hopkins University. I Justice, Nature and the Geography of Difference citerar han biologiprofessorn och eko-socialisten Barry Commoner; ”När orsaken till ett miljöproblem undersöks grundligt avslöjas en ofrånkomlig sanning – den att dess egentliga orsak står att finna i hur människor interagerar med varandra, att vår skuld till naturen inte kan betalas tillbaka i enskilda insatser, i återvinning av flaskor eller ekologiskt sunda vanor utan med den ursprungligt sociala rättvisans myntslag”. Av vilken metall är det myntet tillverkat? frågar sig Harvey retoriskt.

Den svenska idén om integration och jämlikhet uppfylls ofta med den minsta gemensamma nämnaren. Vad de flesta kan stå ut med får utgöra de kollektiva omständigheter under vilka vi alla får leva. Demagogisk retorik målar upp bilder av innanförskap och utanförskap. Men var och en av oss är ju bärare av båda dessa klimatzoner.

Hållbarhet kan vara en revolution om begreppet tillåts att på allvar resa frågor om hur vi lever. Det kan vara ett möjligt språk och en gemensam förhoppning kring vilken olika discipliner, särintressen och kulturer kan samlas.

I en västerländsk urban kultur som blir alltmer explosiv och föränderlig kanske samtidighet, nätverk och flerfrågelösningar är en mer dynamisk väg, än förening och integration, att nå till den mest hållbara drömmen av alla, i Stockholm, Los Angeles och världen. Den om rättvisa.

Pernilla Glaser