ÅSIKT

Knepigt om konst

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Bör slipa till sig.
KULTUR

Vid 1980-talets mitt var marxistisk teori fortfarande ett av verktygen man som student i humaniora sattes att hantera. Dryga decenniet senare blåste andra vindar och få, om ens några, anlade ett renodlat klassperspektiv på konst och litteratur. Det säger något om både tiden och att det går mode i analys och teori.

Anrika konsttidskriften Paletten har fått en ny redaktion – Milou Allerholm, Sinziana Ravini och Fredrik Svensk – och i deras första nummer plockas trådarna från marxistisk teoribildning upp med besked. Karl Marx framställs som mer aktuell än någonsin, om än tolkad inte av Georg Lukács utan Antonio Negri. I en lång, snårig essä försöker Josefin Wikström bringa klarhet i Negris syn på konstens roll i en avancerad kapitalism, där konstnärligt arbete i stort kan likställas med annat arbete.

Paletten har som alla andra tidningar med en lång historia haft toppar och dalar. På senare tid har det svajat av och till, och tonen har mestadels varit journalistisk. Att den nya redaktionen har andra ambitioner framgår tydligt. Här finns en vilja till fördjupning och analys, och till att inte väja för knepiga resonemang kring konstens värden och konstlivets villkor.

Temat är autonomi, ett viktigt men svårfångat ämne i en konstvärld som hur man än vrider och vänder tycks fast i ett system där konst blir handelsvara och där konstnärlig kreativitet efterfrågas som mervärde och i viss mån bjuder ut sig själv på marknaden. Finns över huvudtaget konstens autonomi? Och vari ligger den? Svaren skiftar givetvis beroende på var diskussionen förs. För en konstnär verksam i en diktatur, med risk att fängslas för sina åsikter, kan samtalet som Palettens redaktion för kring nyliberalism, marknad och finansiering säkert te sig en smula romantiskt och naivt.

Intressantast är de texter som lyfter blicken och vidgar perspektivet. Och skapar aktualitet på riktigt. Power Ekroth skriver om egyptiske konstnären Ahmed Basiony, som dog i befrielsekampen på Tahirtorget och nu presenteras i Egyptens paviljong på biennalen i Venedig. Sinziana Ravini borrar sig, med mer eller mindre lyckat resultat, djupare ner i autonomibegreppet och diskuterar ett antal konstnärers strävan efter autonomi, den må vara fiktiv eller inte. Men samtidigt finns nästan genomgående i tidningen en besvärande övertro på konstnären som världsförbättrare och aktivist. Därtill är många texter hopplöst svårlästa. Som läsare riskerar man att förlora sig i långa bisatser och oklara resonemang. Trist eftersom det går att vara seriös och teoretisk och ändå tillgänglig för läsaren. Bjuda in snarare än stänga ute. Här kan den grafiska formen också hjälpa till.

En tidskrift som vill vara angelägen behöver vision och egen röst. Anslaget finns i senaste numret av Paletten, även om medlen bör slipas.

Jelena Zetterström

Fredrik Svensk är kritiker på Aftonbladets kultursidor, därför recenseras Paletten av Jelena Zetterström, skribent och redaktör på Magasinet Bruno