ÅSIKT

Hotad av främlingar

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Efter Winter kommer solkusten. Åke Edwardson byter miljö i sin nya thriller

Åke Edwardson.

Den sista vintern (2008) avslutade Åke Edwardsons deckarsvit om kommissarie Winter. Efter ett nedslag i den sorgmodiga svenska landsbygdsrealismen – Svalorna flyger så högt att ingen längre kan se dem – återvänder han nu till brottens och mordens försäljningsmässigt hetare fiktioner. Möt mig i Estepona är en avskalad psykologisk thriller utspelad på spanska solkusten.

Edwardson är en mycket skicklig och rutinerad författare när det gäller att skapa spänning. Här renodlar han en ödesmättad stil baserad på nuets sinnesintryck snarare än reflekterande tankar vilket håller läsaren i samma osäkerhet som huvudpersonen från första till sista sidan. Det handlar om en framgångsrik svensk reklamare i sina bästa år, med fru och små barn, om baskiska separatister och korrumperade poliser, om brott och straff och svek och hämnd.

Från en dag till en annan syns män i svarta bilar på villagatan i Enskede gård bevaka barnens vanor. Hunden skäller oroligt på natten, i telefonen hälsar artiga röster från gamla vänner han velat glömma.

Reklamaren reser med sin fru till Marbella. Hon tror först att det är en kärlekssemester, han vet att han måste återvända till stranden i Estepona han lämnade springande en natt för 19 år sen.

Det är snyggt gjort, snyggt språk. Korta stiliserade scener sätts ihop med ett slags tomrum emellan, antydningar, ovissheter. Hettan på stengatorna, den mörklila bougainvillean, badstranden med sina volleybollspelare, de grillade fiskarna med sina autentiska spanska menynamn i kursiv – den antydda turistverklighetens kända njutningar kontrasteras mot mannens och kvinnans overklighetskänsla, vanmakt och rädsla.

Men stiliseringen och estetiseringen gör också den här berättelsen tunn, liksom ekande i sin snygga, ytliga universalitet. Hemingway-coolhet, trygg medelklassverklighet som hotas av främlingar, maffia och polis i klichéartad sammanblandning, idel säkra koder i en historia som väl ska framkalla rysningar.

Ett grepp som Edwardson kör med är reklamarens egenhet att upprepa det som folk säger och göra om det till en fråga. Många gör så och det är ju en fin iakttagelse om mänskligt beteende, kanske under stress eller leda när man inte förmår vara riktigt närvarande. Men följden blir här att också dialogen ekar tomt. Som om man hört den förut.

Pia Bergström