ÅSIKT

Därför är V bättre än MP

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Miljöpartiets exspråkrör Birger Schlaug hyllar Jonas Sjöstedt: Den ende som attackerar vulgärkapitalismen

1 av 2 | Foto: TT
”Som före detta språkrör för Miljöpartiet känns det tragiskt att behöva tvivla på mitt gamla partis trovärdighet”, skriver Birger Schlaug.

Jag är inte socialist, har aldrig varit socialist, och kommer med all sannolikhet aldrig att definiera mig som socialist. Jag vägrade springa med ”Maos lilla röda” då det var mode, har alltid avskytt mer eller mindre påtvingad kollektivism och är väl medveten om att det var vänstern, inte högern, som under 60-talet utgjorde de verkliga betonghäckarna medan det var de konservativa som värnade miljön.

Med detta i bagaget kommer jag aldrig att kunna definiera mig som socialist. Lik förbannat känner jag mig tvingad att sätta min tilltro till Vänsterpartiet.

När Vänsterpartiet nu inleder sin kongress kommer Jonas Sjöstedt inte bara att tala till de gamla vanliga vänsterpartisterna. Han kommer att tala till alla oss som anser att det får vara nog nu. Att det gått för långt. Att moderaterna och dess närstående tanke­smedjor lyckats förflytta mitten av svensk politik så långt ut till höger att samhället krackelerar. Att socialdemokraternas anpassning till moderaternas dagordning är pinsam. Att Miljöpartiet De gröna sedan många år reducerats till ett ideologiskt lealöst parti – harmlöst och mer inriktat på statsråds- och statssekreterarposter än på samhällsförändring.

Många bitar som de senaste decennierna lagts i det pussel som utgör samhället har kunnat motiveras med förment rationella argument, men det som vuxit fram är en förskräcklig bild: ett avhumaniserat – och till viss del också avdemokratiserat – samhälle där allt mer underställs en enda sak: kortsiktig vinst i form av fler siffror på konton.

Det här förstod en gång i tiden Miljöpartiet och vi försökte hitta en modell där vare sig stat eller privat kapital kunde dominera. Vi insåg att liberaler allt oftare hade förskräckligt svårt att förstå skillnaden på frihet för människor och frihet för kapital. Vi varnade för framväxten av en blå planekonomi, och vi avskydde den lika mycket som vi avskydde den röda. Vi såg framväxten av ett samhälle där allt riskerade att reduceras till kronor och ören. Vi avskydde tanken på vinster inom välfärden.

De gröna var förvisso inte ett socialistiskt parti, men ett antikapitalistiskt. De senaste dryga tio åren har partiet där­emot uppträtt ideologiskt förvirrat i jakten på röster och statsrådsposter. Det hjälper inte att nu – efter att Uppdrag Granskning avslöjat det alla vetat – be om ursäkt för hur man agerat för att driva fram regler som förvandlat skolan till en lekstuga för spelare. Man bör, tillsammans med de flesta andra partier i riksdagen, be om ursäkt för att man förvandlat samhället till en spelplan där kapitalismen tillåtits bli alltför kreativ till och med för sitt eget bästa.

Varför är det bara Vänsterpartiet som konsekvent vågat sätta ner ”omoderna” fötter i protest mot denna utveckling? Det borde rimligen också socialliberala, gröna och konservativa ha gjort om de orkat stå emot den ”moderna” våg som svept genom samhället. Det enda man vet om det som motiveras med att det är modernt är att det är omodernt i morgon. Och gissa om dagens politiska modernitet kommer att kännas omodern i morgon!

Glöm då inte vilka som bör stå vid skampålen. Det gäller allt från jourhavande statsminister till den tilltänkte statsminister som ropar lystring i den app som det gamla arbetarpartiet vill att vi ska vakna till för att förminska oss själva till kuggar och duktiga idioter i ett ekonomiskt hjul som snurrar allt fortare utan annat mål än att … det ska gå fortare.

Som före detta språkrör för Miljöpartiet känns det tragiskt att behöva tvivla på mitt gamla partis trovärdighet som samhällsförändrande kraft. Som grön ser jag samtidigt att det varit Jonas Sjöstedt som – även när det inte varit opportunt som till exempel under förra årets Almedalstal – har vågat problematisera tillväxten, kritisera konsumtionssamhället och tagit klimatfrågan så pass mycket på allvar att han inte nöjt sig med prat om att lägga ut mer räls.

Lägg till det att Vänsterpartiet nu åter tycks ta upp De grönas nedbäddade paradgren – krav på sänkt arbetstid – och jag kommer fram till följande slutsats: MP:s partiledning har mycket att bevisa fram till valdagen. För oss som tröttnat tycks Vänsterpartiet i dag vara det enda trovärdiga alternativet.

Tragiskt? Javisst. Men vad fan gör man inte för att komma ifrån det vulgärkapitalistiska experiment som övriga partier gjort till sitt.

Jonas Sjöstedt har ett uppdrag – att sitta på de andras axel och påminna om värden och konsekvens – som många utanför den gamla traditionella vänsterkretsen borde hoppas att han lyckas med. Vända den utveckling som de andra har skapat av ideologiska, opportunistiska eller maktpolitiska skäl. Uppdraget är större än retoriskt tal om socialism, större än viktig feminism, större än partipolitisk strategi. Det handlar om att återupprätta värden.

Vi behöver göra en ärofylld reträtt för att ta människor, planeten och livet på allvar. Det får vara nog nu. För detta krävs uppenbarligen ett växande Vänsterparti. Det är bara att erkänna. Trots att det gör mycket ont i den som har sitt hjärta i ett annat parti.

Birger Schlaug

Språkrör Miljöpartiet 1985–1989, 1992–2000