ÅSIKT

Ett handtag åt fotfolket

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

DAN JOSEFSSON ser Handels bortglömda propagandafilmer, från klasskamp till samförstånd

1 av 3 | Foto: AFTONBLADETS BILDARKIV
Viveca Lindfors som överklasstjejen som tar jobb på PUB i "Morgondagens melodi" från 1942. Senare blev hon stjärna i Hollywood.

Handelsanställdas förbund fyller 100 år och firar med att ge ut ett antal bortglömda propagandafilmer på dvd. Det är en bra idé för de här rullarna säger mycket om vår historia och faktiskt också en del om fackets situation i dag.

Det rör sig om fyra spelfilmer och ett antal kortare informationsfilmer, allt producerat mellan 1931 och 1956. Det är spelfilmerna som är verkligt intressanta. De visades när det begav sig som vilka filmer som helst på landets biografer och var i vissa fall stora publikframgångar. På ytan liknar de lättsamma underhållningsfilmer, komplett med kärlekshistoria och ibland även sånginslag. Men under ytan försöker filmerna sprida idén att den som är klok och modern gör bäst i att delta i fackets kamp för kollektivavtal. Det rör sig alltså om propagandafilm.

Det är intressant att se hur filmernas retorik förändras över tid.

I de tidiga filmerna, från början av 1930-talet, skildras arbetsgivarna som svinaktiga profitörer som gör vad de kan för att ekonomiskt exploatera och ibland till och med förnedra sina anställda. Kollektivavtalen utmålas som arbetarnas enda möjlighet att slåss mot förtrycket. Den som vågar underteckna sin fackliga medlemsansökan, en handling som kräver mod eftersom den kan leda till avsked och arbetslöshet, har åtminstone chans till en bättre framtid. Att låta bli är att ge upp.

Stumfilmen Chansen från 1931 utspelar sig i en butik som ägs och drivs av den sadistiske överklasskarikatyren Nils Hummerskjöld. Två av de anställda, maskinskriverskan Emma och butiksbiträdet Jörgen, går med i facket. Två andra anställda som är oorganiserade, Lois och Viola, anmäler den fackliga aktiviteten till ägaren och Emma och Jörgen får sparken. Tack vare facket får de dock nya jobb och dessutom vidareutbildning via studiecirklar.

Så småningom förlorar även Lois och Viola sina jobb. De har ingen a-kassa, och deras liv rasar därför samman. Viola måste rent av prostituera sig. Upplösningen blir att Emma och Jörgen storsint hjälper sina gamla arbetskamrater både med pengar och utbildning. Till sist får de allihop tillbaka sina jobb i Hummerskjölds butik, eftersom denne efter hårda förhandlingar med facket insett att organiserad arbetskraft med sitt engagemang kan öka butikens omsättning. När kollektivavtalet är undertecknat kan han rent av höja lönerna med tio procent.

I Chansen spelar alltså klasskampen en tydlig roll. Men allt eftersom åren går smyger sig den svenska samförståndsandan mellan fack, socialdemokrati och arbetsgivare in också i fackets egen propaganda.

Det här är tydligt i storsatsningen Morgondagens melodi från 1942. Den regisserades av Ragnar Frisk som senare skulle bli känd för de populära Åsa-Nissefilmerna. Huvudpersonen är den unga ekonomistudenten Maj-Lis Wassberg, spelad av Viveca Lindfors. Maj-Lis är dotter till en bankdirektör och bor med sina föräldrar i en paradvåning på Strandvägen.

Denna överklasstjej blir misstänksam när en av hennes professorer lär ut att en arbetarfamilj kan leva på 50 kronor i veckan. För att kontrollera om detta är sant gör hon ett studiebesök på varuhuset PUB i Stockholm där hon träffar den fackliga agitatorn Thore. Tycke uppstår, men Maj-Lis vågar inte berätta om sin klassbakgrund utan låtsas vara ett arbetslöst butiksbiträde. När Thore ordnar jobb åt henne i varuhuset vågar Maj-Lis inte tacka nej. Hon får nu på nära håll se vad otrygga arbetsförhållanden och låg lön innebär för butikspersonalen. När Thore får sparken för att ha försökt starta en fackförening går Maj-Lis till sin pappa bankdirektören och berättar vad hon upplevt. Det visar sig att banken äger varuhuset. Pappan ingriper, Thore får tillbaka jobbet, kollektivavtal undertecknas och de unga tu gifter sig.

Sensmoralen är alltså att om arbetarrörelsen ska komma ur sin misär så måste de väcka överklassens sympati. Vilket inte hindrar att filmen blev en publikframgång.

Några år senare, 1956, fyllde Handels 50 år. Till jubileet producerade man filmen Vägen över vågen. Nu har saltsjöbadsandans idé om samarbete mellan LO och SAF slagit igenom på allvar. Arbetsgivaren skildras överhuvudtaget inte längre som utsugare, utan som en samarbetspartner. Filmen börjar med en historisk betraktelse över de umbäranden som landets handelsanställda tvingades utstå vid seklets början. Som kontrast visas bilder av 1950-talets butiksanställda, som har bra lön, kollektivavtal, pension och möjligheter till gratis fortbildning. Detta är enligt speakertexten "det moderna sättet att organisera den nya tidens handel". Arbetsgivarna påstås vara lika intresserade av att ta sina företag in i den nya tiden som deras anställda är.

Fackets verklighetsbeskrivning tycks här vara den ödmjuke vinnarens. 50 år av kamp har givit resultat, framtiden tillhör facket och då kan man kosta på sig att lägga gammalt groll till handlingarna. Det är, som förbundsekonomen Stefan Carlén skriver i den essä som följer med filmboxen, som om historien tog slut 1956.

Men historien tog ju inte slut. Så här i början av 2000-talet måste Byggnads kämpa för rätten att skriva kollektivavtal i Vaxholm, stora företag som Connex avskedar fackligt aktiva, andra företag kringgår facket genom att anlita tidigare sparkad personal som enmansföretagare utan fackliga rättigheter och antifacklig propaganda publicerad i dagspressen belönas med journalistpriser. Arbetsgivarna gav helt enkelt aldrig upp hoppet om att slippa ifrån kollektivavtalen. Man resignerade och bidade sin tid, mer var det inte.

I en av filmerna från 40-talet blir en ung facklig agitator som funderar på att ge upp kampen utskälld av sin gamle far. "Tror du att vi fick våra fackliga segrar till skänks?" frågar han upprört sonen. En tänkvärd fråga också 2006.

Dvd-box

Dan Josefsson ([email protected])