ÅSIKT

Vi borde säga nej

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MARIA BERGOM LARSSON ifrågasätter en hänförd kritik

Foto: Malin Crépin i Lars Noréns "Terminal".

En ensam flicka går fram över scenen och sätter sig på en bänk. Hon har ett glas vatten i handen. Scenen är tom och scenografin går helt i svart och grått. Hon tar fram en medicinburk ur sin väska, tar några tabletter, dricker litet vatten, sitter still och häller med en oväntad och våldsam gest vattnet i sitt ansikte, reser sig och går. Därefter ligger hon död eller bara sovande på en bänk i fonden medan andra personer tar över scenen. Detta är inledningen till Lars Noréns Terminal som nyligen hade premiär på Riksteatern.

När de två enaktarna är slut sätter sig samma flicka - eller i varje fall skådespelerska - ensam på scenen med benen i kors och drar en plastpåse över huvudet.

Vad som utspelar sig däremellan har beskrivits i recensionerna i pressen. Ett äldre par väntar på att få komma in och identifiera sin döde son som tagit livet av sig, ett annat par väntar på att få komma in på BB och föda. Detta är Terminal (3).

Den andra enaktaren, Terminal (7), utspelas vid en kvinnas dödsbädd, barnen har kommit hem, mannen väntar irriterat på sönerna, meningslösa repliker utbyts ömsom mellan barnen och den döende modern i en yngre upplaga, ömsom mellan fadern och en av sönerna. På fondväggen projiceras i jätteformat de närvarande personernas tal och rörelser. Alla svarar på någon annans repliker. Tomma ord utan innehåll, vardagsfraser avbryts av irrationella anklagelser. Tystnader. Och så till sist påsen över huvudet.

Publiken som ser ut att vara mellan tjugofem och trettiofem applåderar entusiastiskt. Jag också, pliktskyldigast. Inom mig är jag arg och uttråkad.

Åt vad applåderar vi? Strålande skådespelarinsatser? Eller Lars Noréns dödsmässa?

När jag tar fram recensionerna finner jag fraser som "modernistisk kammarmusik", "vackert och naket", "Lars Noréns hem är också vårt", "en närmast musikalisk upplevelse", en ordmusik som ska jämföras med "Beethovens sena kvartetter". Och så vidare. Det är som om vi förlorat förmågan att se konst som ett tilltal, något jag blir uppmanad att svara på och förhålla mig till moraliskt. Här ser vi bara estetik och applåderar hänförda.

Har konsten desarmerats? Har den slutat att vara farlig, blivit tidsfördriv och litet växelmynt i salongernas konversation? Har kritiken förlorat förmågan att tolka det den ser i existentiella termer? Jag minns en tid när vi skrev ideologikritik. Konsten utsade något om samhället. Jag tror fortfarande att den gör det. Men kritiken tycks ha förlorat verktygen att tolka.

Terminal, denna kalla dödsmässa, rymmer en hel världsbild och livsuppfattning. Är livet bara värt en påse över huvudet? Många av de pjäser jag tidigare sett av Lars Norén grep mig i mitt innersta. Jag minns särskilt Skuggpojkarna om de tungt kriminella, våldtäktsmän och pedofiler, på en fängelseavdelning och jag minns Sju tre med de nazistiska fångarna på Hall. De var fyllda av empati och en vilja att förstå hur människor kan hamna i en livssituation där de blir onda eller utför onda handlingar. Hur tänker dessa män och vilka erfarenheter har fått dem att tänka så?

Terminal däremot är en uppvisning i den världsbild som blivit alltmer förhärskande i västvärldens materialistiska kultur. Här finns inga värden, inte ens en svart humor, bara en förtvivlad väntan på döden. Ingen mening, inga meningsbärande relationer. Bara tomma repliker i ett tomt rum till någon som inte lyssnar. Någon har jämfört Terminal med Becketts dramatik. Men Becketts mörker uppfattar jag som lysande. Av något bortom, kanske av den medkänsla och humor som omsluter hans personer. Men jag kan inte se att Norén förhåller sig till sina personer. Han bara visar upp: så här är det.

Det egendomliga är att vi applåderar i stället för att resa oss upp i salongen och ropa nej!

Maria Bergom Larsson ([email protected])