ÅSIKT

Vad tror han på?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Inte på folket, demokratin, politiken eller rättsstaten i varje fall. ÅSA LINDERBORG och ERIK WIJK granskar den unge advokaten som blev en farlig minister

Thomas Bodström brukar i opinionsundersökningar koras till Sveriges populäraste - och snyggaste - minister. Många ser gärna att han tar över efter Göran Persson. Samtidigt är hans insatser föremål för en växande kritik. Det rör sig inte enbart om valrörelsekäbbel; Bodströms politiska grundhållning säger något mycket oroväckande om demokratins nuvarande tillstånd.

I oktober år 2000 presenterades Bodström som Sveriges nye justitieminister. En ung advokat - alltså varken domare eller åklagare - väckte förhoppningar om en kriminal- och rättspolitik präglad av radikalitet och humanitet.

Men redan i Ekots lördagsintervju den 14 oktober 2000, innan han ens hunnit sätta sin fot på departementet, talade en man som inte visste vilken stol han skulle sitta på. Som advokat tyckte han inte om integritetskränkande metoder som buggning, men som minister skulle han förmodligen tvingas göra det. Och så vidare. Han saknade redan den "enorma frihet" han tidigare hade haft att kunna "tycka saker".

I sin dagbok 700 dagar i Rosenbad (Bonnier fakta 2004) - en underskattad bok om en samtida ministers värderingar och arbetsvillkor - konstaterar han att justitiedepartementet består av 300 personer varav han är ensam om sin advokatinriktning. Många har däremot ett förflutet som åklagare och domare. Långt ifrån alla är socialdemokrater.

Bodströms tjänstemän betraktar sig själva som objektiva experter. De sysslar inte med politik utan präglas av en (mestadels borgerlig) uppfattning om lagstiftning som ett från maktstrukturer, klassmotsättningar, könsperspektiv och ideologi frikopplat hantverk. Bodström gör ingen hemlighet av hur beroende han är av sina medarbetare och han gläds över att deras samarbete är fullständigt konfliktfritt. Han utmanar dem aldrig. "Efter ett drygt halvår på min nuvarande befattning hade jag successivt fått ökad förståelse för åklagarna", skriver han.

Hoppet om en humaniserad kriminalpolitik under Bodström släcktes snabbt. I 2000-talets Sverige döms allt fler människor till fängelse och de avtjänar allt längre straff. Fängelserna är överbelagda med missbrukare, hemlösa, psykiskt sjuka och traumatiserade flyktingar. Internerna har inte längre rätt att organisera sig. Precis som på 1800-talet anses brottslighet i första hand orsakas av individens moraliska och genetiska tillkortakommanden eller en jobbig uppväxt på familjenivå, inte av grundläggande sociala orättvisor.

■ ■ Redan som advokat var Bodström splittrad i sin syn på fängelse som straffmetod. Han visste å ena sidan att brottsligheten hade sociala orsaker och att den därför bäst bekämpas med sociala reformer. "Det handlar om välfärdsstaten", sa han i Ekointervjun. Men som målsägandebiträde i Göteborgsbrandsmålet år 2000 pläderade Bodström, hand i hand med åklagarna, för riktigt hårda straff, eftersom det var "viktigt ur brottsoffersynpunkt". Det var som advokat för brottsoffrens hämndbehov han gjorde sig det namn som nådde Göran Perssons öra.

Åtta månader in i Bodströms ministerperiod, i juni 2001, möttes EU-ledarna och George W Bush i Göteborg. De dagarna kan ses som en miniatyrstudie i Bodströms tilltagande lojalitet med makten. När kravallerna rasade som värst befann sig han i Kalmar. Han ville då inte ta ställning, uttryckte rent av förståelse för "frustration hos ungdomar och vikten av att få demonstrera". Men väl i Göteborg impregneras han av polisens och EU-ministrarnas perspektiv. Det ytterst allvarliga var att landets justitieminister, inför ett av Sveriges största brottsmålskomplex, föregrep skuldfrågan och brottskontexten. Innan den sista gatstenen ens landat fastställde han med uttalanden i tv och press att "polisen gör ett fantastiskt jobb", att "det som överraskat polisen är hur oerhört välorganiserade de här kriminella personerna varit" och att det hela är ett "angrepp mot demokratin".

Påföljande dag kunde således åklagare Thomas Ahlstrand dra upp riktlinjer för kravallåtalen inför sina kollegor: "Vi bestämde oss för att åtala varje upploppsbrott, inte som en enskild händelse, en sten mot en polisman eller mot ett fönster, utan som en del i ett större sammanhang... Vi ville påvisa upploppens syfte: att angripa vårt demokratiska styrelseskick." Det är för övrigt samme åklagare Ahlstrand som i Svenska Dagbladet nyligen (5 februari -06) bidrog med ett generalförsvar av Bodströms repressiva åtgärdspaket, genom att hävda att där finns "ingenting som i grunden hotar demokratin, rättssäkerheten, integriteten eller den personliga friheten". I sin bok tiger Bodström om sin påverkan på Göteborgsåtalen - där ingen polis har fällts men 70 demonstranter dömts till mångdubbelt höjda fängelsestraff jämfört med praxis. Tvärtom påstår han osant att han för "egen del valde att avvakta med att kliva in i diskussionen om polisens sätt att utföra sitt uppdrag".

År 2003 skärptes den svenska terroristlagstiftningen, liksom lagen om särskild utlänningskontroll, som innebär avvisning redan om brott kan befaras, utan domstolsbeslut eller att den anklagade har rätt att se bevisningen. När skuldfrågan i det första svenska terrormålet avgjordes av de godtyckliga terrorlistor som dikteras av USA och sanktioneras av FN utnämnde vi i somras - med beaktande av att dessa listor berövat även andra svenskar deras medborgerliga rättigheter - Bodström till "svenska demokratins största fiende" (Svenska Dagbladet 1 augusti -05). Då var det få som kritiserade justitieministern.

I dag attackeras han från alla håll och detta valår inte minst från borgerligheten. Men även en förväntat neutral expert som justitiedepartementets tjänstlediga rättschef Olle Abrahamsson är skeptisk till det "systemskifte" i integritetshotande riktning han menar har inträffat ( Riksdag & Departement nr 4/06). Kritikerna upprörs över de tvångsåtgärder och förslag som drabbar samtliga medborgare men det är få som påpekar att det i terrorkrigets och islamofobins tidevarv i första hand blir utomeuropeiska invandrare som drabbas.

Den som debatterar mot Bodström möter en orädd och hal motståndare, uppbackad av 300 tjänstemän. I tingsrätten lärde han sig plädera och i fotbollen att man inte vinner några matcher om man inte tränar ordentligt och kämpar till sista matchminuten. Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Rambergs kompakta kritik mot hans åtgärdspaket har han bemött med förbluffande arrogans. Kritiserar man honom för A glider han över till B och säger att det inte stämmer, systematiska integritetsintrång försvarar han med att de tvärtom höjer rättssäkerheten eftersom en domstol ska finnas med i bakgrunden, eller så hävdar han att han bara reglerar etablerad praxis. Sedan tryfferar han med hur allt detta kommer att stoppa trafficking och andra grova brott mot framför allt kvinnor.

■ ■Bodström genomdriver i rask takt befogenheter som tidigare varit otänkbara i svensk rättstradition - buggning, tvångsåtgärder utan konkret brottsmisstanke, generell kontroll av mobil- och internettrafik etc - och bemöter kritiken enbart med beskyllningar om okunnighet, missförstånd och illvilja.

Den före detta advokaten röjer inte den minsta oro över den snabba svenska utvecklingen mot en repressiv rättighetskränkande och rättsosäker stat. Hur kan det komma sig?

Det är enkelt att söka svaret hos justitieministern själv. När man läser hans bok framträder en allt annan än politisk varelse. Vid utnämningen var han inte medlem i SAP, men får strax hålla huvudtal vid sossekongressen och blir barnsligt förtjust över att han har en hel rörelse under sig. Han framställer sig med sympatisk uppriktighet som en välmenande men fullfjädrad karriärist som i fulla drag njuter av att vara kändis i samhällstoppen. I regeringens interna strider tar han alltid ställning för Göran Persson, han upprörs exempelvis över Leif Pagrotskys fräckhet att offentligt ta ställning mot EMU.

Bodströms gärning präglas av ett ad hoc-engagemang där han gärna plockar sympatier nedifrån men hela tiden styrs uppifrån. Det är när han som talare står och tittar ut över fackelhavet på Norrmalmstorg som han bestämmer sig för att kampen mot kvinnovåldet ska prioriteras. Sedan går han till departementet och lägger lagförslag, som hans tjänstemän vänligt men bestämt avvisar.

I Bodströms bok syns ett mönster: I början när ett lagförslag väcks - särskilt vad gäller den så kallade internationella kampen mot terrorismen - reagerar han med motvilja mot den "moralpanik som i sin tur resulterar i repressiva krav". Om terrorlistorna skriver han: "Rättssäkerheten i FN:s sanktionssystem är inte mycket bättre än vid medeltidens bannlysningar." Men något civilkurage att sätta emot lojaliteten existerar inte. Redan efter några dagar är direktiven fullföljda. I början av sin ministertid antecknar han stolt men något nervöst att han fattat ett "kontroversiellt beslut" när han skjutit upp frågan om buggning; integriteten och problemet med överskottsinformationen var då avgörande för den gamle advokaten. Nu i dagarna lämnar han över ett förslag till Lagrådet som innebär att man till och med skall kunna bugga läkarmottagningar.

Det är uppenbarligen så att tjänstemännens, Göran Perssons och framför allt det internationella samfundets (läs EU och USA) uppfattning styr. I ett annat fall betonar han själv hur han går emot sin inre (uppenbart avtynande) övertygelse eftersom Göran Persson inte är road av tanken att möta sina internationella kollegor bara för att höra att Sverige är "det enda land i EU som hoppat av i kampen mot terrorismen". Sedan dess har Bodström varit en av de mest drivande kontrollivrarna inom EU. Sverige vill vara bäst i klassen.

■ ■Som barn, berättar Bodström, höll han på alla lag som vann.

Visst spelar det in att det är en Thomas Bodström och inte en Östen Undén som chefar över justitiedepartementet. Personligheten är betydelsefull, men den förklarar inte allt. Eller rättare, just för att Bodström är en så smidig karriärist blir hans utveckling en tydlig illustration av hur demokratitanken, som fördjupats i mer än 200 år, mer eller mindre dött ut och börjar ersättas av något fördemokratiskt - upplyst despoti.

Den urholkning av demokratin vi upplevt under senare decennier brukar förklaras med hur medborgarna och politikerna - under övermäktigt tryck från marknadskrafter och stormakter - allt mer tappat tron på politiken. Det ligger mycket i det, men det är kanske inte politiken i sig som förlorat dragningskraft utan just demokratin. Den politiska eliten och dess tjänstemän misstror medborgarna, deras förmåga att förstå och besluta rätt saker. Det är därför de skyr folkomröstningar som pesten, det är därför de avvecklar lokalsamhället och i stället centraliserar politiken i allt större och mer oåtkomliga enheter, långt från medborgarna. Eliten är rädd för människor, och för att behålla kontrollen över dem konstruerar de projekt som ska göra alla människor rädda. Kampen mot terrorismen är kanske det tydligaste exemplet. Islamofobin en annan. Vi är inne på fascismens förstadier.

Hur kommer då den renhårige medelklasspojken Thomas Bodström in i detta? Han som fjällvandrar med familjen och fotbollstränar knattar på semestern? Just nu är Bodström Sveriges farligaste man, men vi tror ändå inget ont om honom personligen. Vi tror att han trots avsaknad av djupare politiskt engagemang och ideologisk medvetenhet ändå vill väl, vill sova gott och hågkommas som en schyst kille. Men de goda människorna är inte alltid de ofarligaste.

Har man gett upp hoppet om en folkrörelsedriven och medborgarkontrollerad demokrati har man gett upp hoppet om människan. I sin bok påpekar Bodström frankt att han inte alls delar fängelseprästernas uppfattning om "att man måste våga lita på sina medmänniskor". Alternativet blir att eliten styr. Och tror man på den upplysta despotin ser man enbart fördelar med att makten tar reda på allt om vad undersåtarna har för sig. Syftet är ju enbart gott. Då behövs heller inga krafter som kan ifrågasätta marknad eller stormakt i grunden. Det gäller i stället att utöva sitt eventuella engagemang inom strukturerna. Då ska man vara inne i EU, tätt intill Nato (i väntan på medlemskap) och lojal undersåte till världens stormakt, USA. Först när man intygat sin trohet och ständigt bekräftar sin lojalitet kan man hoppas på att låna de allra mäktigas öra. Då kan man söka påverka utvecklingen enligt sin vision. Om man har någon.

Men har politikerna egentligen något val? Kan man fäktas mot strukturerna och de övermäktiga krafterna? I den nyutkomna boken Släpp fångarna loss (Atlas 2006) jämför Mattias Hagberg dagens situation med den tid då Lennart Geijer var justitieminister 1969-76. Då var den internationella terrorismen inte bara ett fjärran abstrakt hot utan brutal praktik i till exempel Stockholm och Malmö. Då hade vi flera polismord, massrymningar och spektakulära bankrån. Våldsbrotten var inte färre, ungdomsbrottsligheten var lika stor som nu. Ändå beslutade Geijer att dra ned på antalet fängelseplatser från 5 000 till 800 - ett beslut som inte ökade brottsligheten.

Exemplet visar både det enskilda statsrådets och folkviljans makt. Det allmänna rättsmedvetandet var humanare på Geijers tid då vänstern var stark och liberalerna var liberala. I dag finns det en stark folklig opinion för "hårdare tag". Den opinionen förstärks av de borgerliga partierna som vet att folkflertalet inte tjänar ekonomiskt och socialt på deras politik. De måste därför locka väljare med andra "löften" som de inbillar folk är viktiga - fler poliser, hårdare straff och tuffare tag mot "bidragsfuskande" invandrare - och för att kunna göra det måste de skrämma upp folk. Att det är farligt att vara ute på kvällarna och att det finns presumtiva terrorister i Rosengård, vanföreställningar som media gärna underblåser eftersom det säljer lösnummer.

Socialdemokraterna tror att de måste vrida kriminalpolitiken ur händerna på borgarna för att ha någon chans att vinna valet, och det gör de genom att låta Bodström i stort sett plagiera deras program. Kriminalpolitiken är dessutom ett område där politikerna fortfarande kan visa handlingskraft. Bodström konstaterar själv glatt i sin bok att han till skillnad från andra ministrar aldrig har svårt att få pengar till sin politik. Det finns en föreställning om att det är billigare att bygga fängelser och övervaka invandrare än att bygga ut välfärden och sätta alla i arbete.

■ ■Det som en gång bidrog till den feodala despotins sammanbrott och en begynnande demokratisering var när upplysningens tro på männi-skan som en självständig, förnuftig och ansvarstagande varelse fick en målmedveten folkrörelse i ryggen. När denna tro nu snabbt eroderar bland dem som äger och styr vårt samhälle dröjer det inte länge förrän demokrati är ett antikvariskt ord i grundlagen och den mer eller mindre upplysta despotin återinförd.

I dag demonstrerar ingen för att avsätta Bodström eller någon annan välmenande despot. Men det kommer en dag när vi alla tvingas inse hur långt det har gått. Då blir det kamp om saken.

Åsa Linderborg ([email protected]), Erik Wijk ([email protected])