ÅSIKT

L-y-s-s-n-a eller gå vilse

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

MIKAEL STRÖMBERG hör oljudsmaskiner, burktelefoner och kyrkorglar

1 av 3 | Foto: Hanna Hartman.

Burktelefoner, åtta bergsprängare, performance med silvergafflar, helkväll med kyrkorgel och elektronika, manipulerade oljudsmaskiner från Bristol.

GAS är tidstypisk. Multidisciplinär. Estetiskt töjbar. För den som gillar ljudkonst är det en självklar festival från de mest subtila ljudtrycksförändringar till rykande stålbad. Men ljudets hundraåriga emancipation från musiken är inte oproblematisk. Jag kommer att tänka på ett citat från John Cages bok Silence.

– Men om det nu är så enkelt, då kan ju vem som helst komponera musik!?

– Har jag någonsin sagt att du är mindre intelligent än jag?

Det gäller alltså att l-y-s-s-n-a, vilket kan vara stort nog. Annars går man vilse i gasmolnen. Detsamma gäller avsändarsidan, att den levererar något lyssningsvärt.

En inåtvänd konsert kunde genomlidas på Röda Sten vid festivalens inledning, där asamisimas från Norge försökte fylla en hel industribyggnad med försiktigt fingrande ljudkonst. Det kändes inte angeläget. Musiken av Michael Finnissy och James Saunders saknade energi. Möjligen att Helmut Lachenmanns Salut für Caudwell för två gitarrer passade in i miljön. Men varför tar man in en nakenmodell på scenen? För att utjämna den usla könsfördelningen?

För tio år sedan diskuterades måleriets kris: kunde även icke–målningar definieras som måleri? Där befinner sig stora delar av den nutida musiken i dag. Det går att spela tvärflöjt på tusen vis men vid någon punkt tar ljudet över, och konstigt nog hamnar de flesta tonsättare i samma återvändsgränd. Elektroniken äter sig in i idéerna. Återstår ett komplicerat sorgearbete över att musiken dör bort... utan arvtagare?

Ett bra motexempel att det faktiskt går att hitta ömsesidiga samspel mellan digitalt förinspelade klanger och traditionstyngda instrument är ensemblen GAGEEGOs konsert i Stenhammarsalen, på Konserthuset. I fokus portugisiska tonsättare där Joao Pedro Oliveira lyser starkast. I stråkkvartetten Labyrint uppstår ett möte som förstorar musiken. Rörelser och vindpilar. Accelerandon och ritardandon.

På jazzklubben Nefertiti sugs vi in i ett svart hål av antimateria. Borbetomagus från New York är på besök. 45 minuter stålbad som masserar tarmarna i kroppen. Och visst är bergsprängarorkestern Ghettoblaster Ensemble tuff. Musiken förflyttas i höjd–, sid– och djupled. Det är som att sitta mitt i ett dataspel.

Men med tiden börjar jag undra över könsfördelningen. I boken SoundArt som gavs ut av STIM och Svensk Musik 2001 finns inte en enda kvinna representerad. Och så ser verkligheten inte ut.

På GAS–festivalen hittar vi Hanna Hartman. I en värld av konstruktivistiska grabbar har hon skapat ett egen akustiskt herbarium. Jag tror hon vill befria lyssnaren på två sätt. För det första behöver man inte sitta på en speciell plats för att ta del av hennes konst, man kan välja olika platser i rummet. För det andra kräver hon inte ständig koncentration, hon ger lyssnaren en viss psykologisk frihet.

I installationen CAN MAN (med undertiteln Can Man live without God) ställs den gamla burktelefonin inför nya utmaningar. Det är verkligen en enkel form av ljudförvrängning, och det fungerar! När Hartman samlar sina ljud spelar hon in en stor mängd och väljer sedan ut ett fåtal. Från burktelefonen hörs ett klickande, porlande, lite lätt sjungande när linan spänns.

Ett ljud ger omedelbart en bild – men inte tvärtom. Det är ett effektivt förhållande när det drivs konstnärligt såsom i Hartmans stora impressionistiska ljudmålningar Longitude och Cratere (nyligen utgivna på cd på Komplott). Om man slutar tänka på om det är musik, så frigör man istället fantasin och börjar se ljudet som olika platser dit människor kan resa med sitt hörselminne. Till slut försvinner man in i ett ljudfält och då blir det oviktigt för upplevelsen om det är ”musik”, ”teater” eller ”radio”.

”Gå till en ytterlighet och retirera sedan till en brukbar position”, sa Brian Eno. På samma sätt gör Hartman. Ett litet ljudobjekt rullar över en bleckplåt, dörrar öppnas, stängs, vågor sköljer genom öronen, båtskrovet knakar, små tonhöjdsförskjutningar. Med ljuden reser vi efter Europas järnvägar, ner efter vulkansluttningar, ner i gejsrar, upp igen.

Hon har en ovanlig förmåga att hitta ljudens inneboende energier och dramaturgiska linjer. Är det ett ljud jag hört eller bild jag sett? På något sätt skapar osäkerheten ett enastående, sakralt lugn som är utmärkande för hennes kompositioner och även hennes performance med silvergafflar, is och gröna saftiga äpplen!, Auf”s Glatteis.

GAS avslutas på lördag. Missa till exempel inte violinisten George Kentros lustmord på Vivaldis Årstiderna, jazz med EnoK Electric No Ordinary Kitchen, Stockholms Nya Kammarorkester SNYKO på nya äventyr och filmsamarbete mellan Sonic Youths Kim Gordon, Tony Oursler och Phil Morrison. Missa framför allt inte chansen att överraskas.

Musik

Mikael Strömberg

ARTIKELN HANDLAR OM

Musik