ÅSIKT

Allt genast!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

CLAES WAHLIN om nördarna som enligt Richard Florida ska frälsa världen

Foto: Richard Florida.

De nya aristokraterna tar skateboarden till jobbet, har flexibel arbetstid så de kan köra mountainbike under eftermiddagen, och efter dagens arbete på något start up-företag i it-branschen kollar de in något nytt band på en klubb eller tar en frappucino medan någon hipp gatuartist rappar.

På advokatbyrån behöver ingen bära slips eller ens kostym, hellre inlines över axeln som matchar den piercade tungan, och på kongressen är det coolt med rockband eller standup-komiker som kör sin grej mellan inläggen. Som en ung, kreativ man uttrycker sitt intresse för extrem­sporter: det gäller att få större underhållningsvärde per tidsenhet.

Ungefär så ser idealen ut för den kreativa klassen, alla de individer inom den så kallade nya ekonomin som inte längre accepterar gamla tiders hier­arkier och organisationer, de som vill arbeta med vad de gillar, tjäna mycket pengar och slippa dela upp sin person mellan hem, arbetsplats och fritid. Platsen där de bor och arbetar ska tillgodose dessa behov, till skillnad från tidigare lockbeten är det gatukulturen och caféer som drar, inte stora idrottsanläggningar och konserthus.

Det låter som en solskenshistoria den amerikanske professorn Richard Florida berättar i sin uppmärksammade bok Den kreativa klassens framväxt. Florida ser sig själv som tillhörande denna klass, vid sidan av sin forskning är han konsult åt städer som försöker locka till sig det nya företagandet, han gillar att cykla, föredrar slipslösa sammanträden och blir alldeles knäsvag när han vid ett besök i Dublin bor på samma hotell som en av Rolling Stones medlemmar.

■ ■ Richard Florida är således en modernt kreativ forskare, en som inte bara använder sig av sociologiska teorier och empiri i form av statistik, index och intervjuer på det amerikanska kreativa fältet, utan också stoltserar med sina populärkulturella intressen.

Enligt Florida är den kreativa klassen inte någon majoritet (än), utan en snabbt växande grupp som har fler gemensamma beröringspunkter än med någon av de traditionella klasserna. Runt en super­kreativ kärna av forskare, arkitekter, konstnärer, ingenjörer, designers, med flera, finns de som arbetar inom kunskapsintensiva näringar, sysselsättningar som inte låter sig infogas i traditionella produktionssätt och passar in på definitionen i Websters ordbok, förmågan att skapa nya meningsfulla sammanhang (minns ’meningsfulla’). Givetvis är det den nya ekonomins unga arbetare, datornördarna i Silicon Valley och liknande, som utgör paradexemplet.

Florida har funnit statistiska samband mellan dessa moderna yrkeskategorier och det slags liv som de eftersträvar. Kontrasten mot den äldre ekonomins oskrivna lagar, allt från hobbyer, klädstil och sociala band till motivation, är slående. De olika slags index Florida använder sig av för att ranka en plats, Bohemindex (konstnärligt kreativa individer), Gayindex (som kan indikera tolerans och mångfald på platsen), Innovationsindex (antal patent) och Floridas tre T: Talang, Teknik och Tolerans, skall samtliga ge så höga värden som möjligt för att en plats skall uppfattas som attraktiv.

Det handlar givetvis om pengar, om att beskriva vad som attraherar individerna i den växande, kreativa ekonomin. Enligt den av Florida anförda Ronald Inglehart, ansvarig för den så kallade World Values-enkäten, tenderar befolkningens värderingar att förändras i takt med att ekonomin utvecklas. Traditionella värderingar, som respekt för medborgerliga och religiösa rättigheter, glider mot mer sekulära värden, medan överlevnadsvärden, strävan efter ekonomisk och social trygghet, ersätts av individorienterade värden.

Om man skärskådar de värderingar Florida finner hos den kreativa klassen, sådant som självförverkligande, flexibilitet, erkännande från kolleger, meritokratiska belöningar (kompetens i stället för lojalitet) eller självständighet, och att få klä sig hur man vill, arbeta när man vill, få erkännande (uppmuntran) för det man gör (de vill ha sin belöning nu, kursiverar Florida) och dessutom kunna leka samtidigt som man tjänar massor med pengar, vad är det egentligen för ett beteende, om inte ett barns? Vid obehagligt många tillfällen kan man helt enkelt byta ut Floridas ’kreativ’ mot ’barnslig’ eller ’infantil’. Är detta den nya ekonomins gossar, en samling hackers som är skatare och spelar dataspel? Är den nya aristokratin en nördokrati utan personligt ansvar?

Avsaknaden av analys blir besvärande. Först och främst är hans definition av kreativitet milt uttryckt lös. För vilket värde har en kreativ klass när den innefattar inte bara konstruerandet av mobiltelefoner, dataspel eller Sagan om ringen-filmer, utan även frisörer och, faktiskt, cykling? Hur meningsfulla är sådana sammanhang? Och vem avgör dess grad av meningsfullhet i förhållande till, säg, en roman, ett konstmuseum eller ett nytt vaccin?

Fast det är klart, när Florida skriver att det är nya kreativa näringar som film, radio och tv som har gjort USA till världens kreativa centrum, så finns det inte mycket särskiljande kvar i hans definition.

<2y> Florida är dock en smula orolig. Han är fullt medveten om att en betydligt större klass, servicesektorn, fungerar som en stödjande infrastruktur för den kreativa klassen. Mot slutet finns också några tafatta försök att uppmana den kreativa klassen att skapa en långsiktig ekonomisk tillväxt, att överbrygga klassklyftorna (vilket trots nördarnas värdering av tolerans inte tycks ske) och skapa ett nytt socialt kitt när nu de gamla, mer fasta sociala banden (kyrkan, grannskapet) överges.

Floridas beskrivningar är förmodligen korrekta, det är det som är så skrämmande. Även om han ser förtjänster hos exempelvis Robert Putnam, som i Bowling Alone lamenterade över just det sönderfallande sociala kittet, så tycks han själv vara så starkt lierad med de kreativas klass att hans analyser hämmas.

Ett närmast motsatt perspektiv ges av den engelske läkaren Theodore Dalrymples Our Culture, What’s Left of It. Dalrymples erfarenheter är förvisso av annat slag. Som läkare har han under decennier arbetat i tredje världen, i slummen och på fängelser. Hans värld är inte vacker och det värsta är att den också är vår värld.

Texterna behandlar allt från Virginia Woolf till prinsessan Dianas död eller ökända brittiska barnamördare. Med sin välformulerade upprördhet bryter han igenom den världsbild som medier och officiella beskrivningar presenterar. Även om hans lösningar kan diskuteras, så är hans iakttagelser ofrånkomliga. Genomgående ser han en tilltagande normlöshet, ett slags tolerans som löper amok och leder till splittrade familjer, emotionell inkontinens (tv) och ett vad han kallar barbariskt leverne.

Det tycks mycket långt till Floridas lovsång av kreativiteten, och den stora frågan är hur dessa båda, samtidigt existerande världar skall kunna sammanjämkas.

Kreativiteten enligt Florida är ju dessutom medskyldig till det Dalrymple ondgör sig över; fördummandet, svagare sociala band och begäret efter omedelbar behovstillfredsställelse. När Florida pekar på ett minskande socialt ansvar hos den kreativa, mycket mobila klassen ser Dalrymple samma sak hos underklassen. Han efterlyser ett ökat personligt ansvar, att vi måste lära oss (dem) att uppträda som vuxna människor, något som definitivt inte karakteriserar nördokratin. Om Dalrymples konservativa värdeskala ändå för ner diskussionen på ett djupare plan, så befordrar den knappast något som lär kunna omsättas i politiskt realiserbara projekt, varken i USA eller annorstädes. Den reducering av det mänskliga livet på alla plan som Dalrymple konstaterar står så mot Bill Gates Wealth Index, välfärdsmåttet som utgår från hur stor valör en sedel måste ha för att det ska löna sig för Gates att böja sig ner att ta upp den. Redan i slutet av 90-talet krävdes valörer på över 10 000 dollar.

Samhälle

Essä

Claes Wahlin ([email protected])