ÅSIKT

Hemlösa dansare

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

TOVE ELLEFSEN LYSANDER om charmiga belgare

Belgiska Les Ballets C de la B börjar sin nyaste föreställning Bâche med att skrubba Dansens hus stora scengolv. Tre dansare kryper runt på knä och gnuggar i takt till precis musik och enstaviga kommandorop. Det är fyndigt värre och en öppning som placerar killarna i ett slags soldatvärld. När countertenoren Steve Dugardin stiger in i militärgrön mössa för att med ljus röst sjunga Purcells fjäderlätta barockmusik är han som en ängel förklädd till drillsergeant.

Och nog handlar det om en mansvärld här, men på ett sätt som för det mesta inte är ett dugg hotfullt. Det tydligaste temat är att höra till eller vara hemlös. Inträngaren dansas av Ted Stoffer. Han kryper fram från under den stora gröna presenningen som utgör större delen av scenografin. Från en deformerad, hundlik varelse växer han till människa och blir en del av gruppen.

Dansen blandar virtuost allt från breakdance till akrobatik. De fyra droppar, kastar, släpar och kliver på varandra i kampen för att nå högst. Men hela tiden ackompanjeras de av countertenorens himmelskt vackra vädjan om mänsklighet och av kompositören Guy van Nueten på sitt piano.

Bristen på en bärande berättelse gör att föreställningen bitvis känns stillastående. Det är lätt att helt enkelt tappa intresset. Men när de fyra i föreställningens andra hälft radar upp sig på scen för att berätta om sig själva är det bara att kapitulera.

Var och en hittar en ton och stil som gör dem till fascinerande och igenkännbara personligheter. Man vill bara höra mera om den belgiska koreografen Koen Augustijnens hamstrar, om dansaren Tayeb Benamars möte med hemlandet Algeriet och om Ted Stoffers kringflackande liv. Men mest älskvärd är nog den franska akrobaten Ghislain Malardiers livsfilosofi.

Den är lika kort som fyndig:

”Life izz cool!”

Det är helt enkelt charmigt värre.

Tove Ellefsen Lysander