ÅSIKT

Börja om - med allt!

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

GÖRAN GREIDER om ett förslag från ytterligare några av arbetarrörelsens dödgrävare

Till den redan rätt långa listan på arbetarrörelsens dödgrävare har nu fyra nya fräscha namn fogats: Målarförbundets Lars-Åke Lundin, Elektrikernas Stig Larsson, Byggnads Hans Tilly samt Fas-tighetsanställdas Hans Öhlund. Dessa fackliga ledare, fyra män i sina bästa år, föreslog i förra veckan statligt subventionerade pigjobb och utspelet gjordes på Dagens Nyheters debattsida så att glädjebeskedet utan omvägar skulle nå den svenska eliten.

För det är ett förslag i de bättre bemedlades smak. Argumentet att hushållsnära tjänster skulle skapa en mängd nya jobb har inte hållit streck inför försöken som gjorts i Finland och Danmark. Till stora kostnader för skattebetalarna infördes där sådana avdrag men resultatet av det har i stort sett bara rapporterats ordentligt i den fackliga press - särskilt LO-tidningen - som fackgubbarna förmodligen inte läser. I Finland gav närmare en miljard skattekronor omkring 3 000 jobb i medel- och överklassens hem; en högavlönad finansminister skröt med att hon nu kunde ha folk som skötte hennes swimmingpool. Själva städjobben uppgick bara till runt tusen. Också i Danmark infördes subventioner i mitten av 90-talet men har i dag nästan helt tagits bort, eftersom det blev dyrt och skapade få jobb. Att vita pigjobb skulle minska svartarbetet verkar heller inte stämma; i Danmark räknar man med att 93 procent av svartarbetet blev kvar efter den dyrbara vitmålningen av en bransch. Färg-en stannade på ytan, ty så länge våra samtida massarbetslöshetssamhällen håller sig med en reservarmé av illegala flyktingar kan ju de välbeställda ändå välja och vraka.

Vad Byggnads och de andra är ute efter är förstås att fixa reparationsjobb till de egna medlemmarna och för att nå dit är de tydligen beredda att bidra till att ett verkligt låglöneproletariat skapas.

Värst är ändå att de där fackbasarna inte inser att ett politiskt klartecken för en ny klass av pigor i de välbeställda hemmen ofelbart kommer att sätta en ny norm i samhället. Barn växer upp som vet att någon anställd (kvinna) alltid finns där för att städa upp efter dem och när dessa barn som vuxna går in i egna elitkarriärer har de bilden av ett naturligt klassamhälle inetsat i medvetandet och kommer att agera därefter, exempelvis i förhandlingar med facket. Den sociala arrogansen, en gång själva signaturen för borgerligheten, återvänder. Som någon har påpekat: det som efterfrågas i alltför många överklasshem, efter ett halvt sekel av outhärdlig jämlikhet, är helt enkelt pat-

riarkala mönster, det vill säga någon att styra och ställa med, inte städning.

De böcker och reportage som på senare år utkommit där modernt pigarbete skildras borde avskräcka - läs till exempel Fint hemma, Kerstin Fredholms wallraffande reportage om städning i överklassen. Men jag tror inte att de fyra fackliga ledarna har hört talas om den boken.

I stället för att subventionera de bättre bemedlade med hemhjälp borde pengar gå till den offentliga sektorn, inte minst till äldreomsorgen. Att den mycket rimliga lösningen inte existerar i fackbasarnas huvuden är en gåta. Eller är det inte det? Är de fyras förslag snarare en återspegling av det faktum att regeringen gett upp målet om full sysselsättning till förmån för sunda statsfinanser? I den senaste finansplanen konstaterades det ju att den samlade offentliga sektorns finanser, tack vare det heliga överskottsmålet, de senaste fem åren gått med 1,6 procents överskott. Meningen därefter lyder: "Samtidigt har perioden i huvudsak präglats av lågkonjunktur på arbetsmarknaden." Läs det där två gånger. Offentliga sektorns finanser går alltså med överskott samtidigt som arbetslösheten är hög. Så ser den Perssonska formel för samhället ut som till slut alstrar borgerlig energi även i huvudet på fyra fackordförande.

Och jag känner bedrövelse. Länge nu har fackföreningarna haft ledare som inte förmått uttrycka mycket av vare sig klasskänsla eller ideologisk medvetenhet. Undantag finns, men i stort sett närmar vi oss den nollpunkt där all ideologi spritts ut så jämnt i det politiska universat att höger och vänster inte går att skilja på. Därför växer avståndet mellan fackliga ledare och medlemmar och i den förtroendeklyftan frodas inte bara skandaler av Ola Rask-typen. Där tilltar även den idépolitiska naiviteten, för att inte säga rena dumheten.

Det är dags att börja om. Med allt.

Göran Greider