ÅSIKT

Politikens Big Mac

Magnus Hörnqvist: Jimmie Åkesson fångade bittra och avundsjuka väljare med mycket salt och socker

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TT
”För de som attraheras av Jimmie Åkesson är upplevelsen av att vara utsatt för en djup orättvisa central. En oförrätt som ska hämnas”, skriver Magnus Hörnqvist.
KULTUR

Det tycks finnas två grundbekymmer i debatten om SD och klass. Sverigedemokraterna är på väg att bli största arbetarpartiet, och den växande ojämlikheten är en viktig del av förklaringen (Åsa Linderborg och Göran Greider, Aftonbladet 26 september; Magnus Marsdal, Aftonbladet 17 september). Alternativet är att betona vidden av rasismen, själva kärnan i mobiliseringen av medelsvennar mot andra grupper, i ljuset av hur svårt det är att nagla fast SD-väljarna på en socioekonomisk karta (Petter Larsson, Aftonbladet 23 september; Kristina Lindquist, Dagens Nyheter 10 september; Daniel Pohl, Dagens Nyheter 1 oktober).

Jag har svårt att se något direkt fel med någon av positionerna. Förutom då att båda sidor vägrar släppa blicken på vilka det är som väljer Sverigedemokraterna. Som om svaret på högerpopulismen uppenbaras när vi hittat de där 17,6 procenten av befolkningen och vad som utmärker dem; var de bor, vad de tjänar och vilka åsikter de har.

Hela sättet att fråga riskerar att missa dynamiken. Det blir svårt att urskilja varför just nu; förmågan att göra politik av klasskampen som levd erfarenhet och variationen bakom siffror om en stadig pool av rasistiska åsikter inom befolkningen.


SD är inte ett ”missnöjesparti” där människor i största allmänhet får lov att utgjuta sig över blattar och bögar. Det vore att blunda för den utopiska dimensionen, varför Mattias Karlsson kunde prata om att segra eller dö.

SD är en revanschistisk rörelse som slåss mot väderkvarnar. Men det är också ett parti som lyckas göra politik av några av de senaste årtiondenas mest basala samhällsförändringar: kvinnors inträde i arbetslivet från och med 1960-talet, homosexuellas rättigheter från och med 70-talet, framväxten av ett mångetniskt samhälle till följd av invandringen och den fortsatta inflyttningen till större städer. Klass är en del av den historien, som en historisk erfarenhet av nederlag. Det kan se hyfsat ut i lönekuvertet men märks på arbetsplatserna i form av ökad stress, osäkerhet och mindre att säga till om.

”Aktiveringen av allas våra lägsta känslor i kombination med den utopiska dimensionen gör att det funkar”

Detta skapar upplevelser, erfarenheter och känslolägen som kan formuleras i olika riktningar. Inom en och samma grupp av människor. Allt handlar om hur det blir politik av upplevelserna. Hur känslorna kanaliseras. Det finns inget givet svar på statusoron.


För den som attraheras av Jimmie Åkesson är upplevelsen av att vara utsatt för en djup orättvisa helt central. Partiet manövrerar skickligt i bitterhetens sedimenteringar. Djupgående sociala och politiska processer omtolkas i moraliska banor, och görs personliga. Det som hänt är en historisk oförrätt mot samhällets underliggande ordning, och ett hån mot allt man själv är.

Orättvisan är inte ansiktslösa processer, som hänger samman med kapitalismens utveckling. Nej den är en oförrätt som ska hämnas, i första hand hämnas, inte förstås och inte fördras utan framför allt hämnas. Ut med packet nu! Skamfyllda känslor som avundsjuka, skadeglädje och missunnsamhet fångas upp och knyts till motsatsen – till de allra högsta värdena förknippade med nation och ära. ”Ödet har utsett oss denna gången” för att fortsätta citera Mattias Karlsson, och det finns ett vi som kämpar för ”vår kulturs och vår nations överlevnad” (Facebookinlägg 11 september).


De grundläggande mekanismerna beskrevs av den konservative tyske filosofen Max Scheler i boken Das Ressentiment im Aufbau der Moralen (1912; nyutgåva 2017). Han skildrar känslorna en efter en: avundsjuka, bitterhet, vanmakt, hämndlystnad och hur de uppkommer ur positionsspecifika lidandet – alltså den sociala situationen så som denna upplevs. Så bildas en kollektiv drivkraft, eller ”mental dynamit” med Schelers ord.

Transformationen utspelar sig på ett rent moralisk plan, och berör inte de faktiska förhållandena. Därför träffar inte påpekanden om att många av sverigedemokraternas väljare skulle vara de första att förlora på de nyliberala ekonomiska reformer som förespråkas. Det handlar ju om moral!

Bitterheten och avundsjukan blir till återvunnen stolthet över sig själv och över imaginära storheter som nationen. Ingenting är på riktigt samtidigt som allt är på riktigt. Politiken består i att slåss mot väderkvarnar, olika personifieringar av det senaste halvseklets samhällsomdaning. Chanserna är obefintliga att partiet skulle kunna rulla tillbaka förändringarna, som är en blandning av tålmodig kamp och blinda sociala processer. Men hämnden – revanschen! – är på riktigt. Och bekräftelsen som den innebär.

Just nu funkar det. 86 procent av alla som röstade på SD i senaste valet är sitt parti trogna enligt VALU. Hundratusentals väljare har uppenbarligen fått vad de velat. Inget annat parti uppvisar liknande siffror. Aktiveringen av allas våra lägsta känslor i kombination med den utopiska dimensionen gör att det funkar. Det är McDonalds i politikens värld, kombinationen av mycket salt och mycket socker. Det smakar bra oavsett de faktiska effekterna, eller hur man mår efter tre månaders McDonalds-diet.


Lösningen ligger så klart i att aktivera klasskonflikten. Alla tycks vara överens i den här diskussionen, forskningen säger samma sak och säkert finns insikten även inom Socialdemokraterna när de i valrörelsens slutskede slänger in den extra föräldraveckan. Så hur svårt kan det vara? Det är lätt att säga ”strunta i SD och kör ert eget race” men när realpolitiken kryper närmare reduceras förhoppningarna.

Att vi en efter en slutar hoppas är kanske den största faran med SD. Eller är det kanske en lärdom – den enda – som kan dras av högerpopulismens framgång? Att det inte går att göra politik av människors upplevelser utan en utopisk dimension.


Magnus Hörnqvist
Docent i kriminologi vid Stockholms universitet

ARTIKELN HANDLAR OM