ÅSIKT

Goternas favorit

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Nu publiceras författaren Mare Kandres okända punkserier

Foto: Mare Kandre (1962–2005) Skrev bland annat romanerna ”Bübins unge” och ”Aliide Aliide”. I nyutgivna ”Punkserier” finns flera av hennes serier.

Om man som jag skriver i frustration över att inte kunna göra tillräckligt bra musik är Mare Kandre en given kanal för avundsjuka och förundran.

Innan hon fick dras med det stående epitetet ”underbarn” i litterära sammanhang, befann hon sig sjungande på en lätt mytologiserad punkscen. I boken Punkserier ryms både tidstypiska bilder och outgiven musik, som en buffé för subkulturellt hungriga.

Kandres första serie Punkaren (1979) snor sin text från Gideon Sams klassiska bok The Punk vars tonåriga klyschor dödar lite av upplevelsen. Originalserien Dumheten (1980) är däremot en knivskarp uppvisning av Kandres känsla för det obehagligt förvrängda, det skenbart normalas katastrofala baksida. Skeva ansikten dyker upp med en typ av skräckinjagande välvillighet som är lätt igenkännbar för den med erfarenhet av psykvårdspersonal eller mardrömmars skrattspeglar.

Den illustrerade novellen om Herr X, och den ordlösa bildföljden om en luftballongsresenär som förvandlas till en ängel för att till sist krossas under ett stenblock, är ytterligare exempel på blandningen av avgrundsmörker och skönhet som gör Kandre till goters favoritförfattare.

Bokens efterskrift är signerad Jonas Ellerström och är precis så spretig som ett försök att rama in Kandres konstnärskap med nödvändighet blir. Ändå undrar jag om det var så klokt att låta någon med stor respekt för Kandres alla uttryck men förståelse kanske primärt för det litterära, beskriva hennes musik och konst.

Jag inser att jag är nördig, men jag hade önskat mig en djupdykning i relationen mellan Global Infantilists skiva A sense of belonging och Television personalities-singeln med samma namn, båda från 1983. Eller en dito i Magazines texter, när nu Kandre kallar låtskrivaren Howard Devoto för den ”perfekte”. Och för den bildkonstintresserade andra referenser än ”en yngre musikkulturs språk” till Kandres arbete med tuschets svärta och varierade blickriktningar.

Samtidigt är Ellerströms fanzineaktiga text kongenial med den DIY-kultur Kandres tidiga praktik figurerar i. Där det typiska tilltalet är en kombination av auktoritet och idolisering: ”Som helhet är the Global Infantilists en riktigt stark skiva”.

Bokens bilder på en ung Mare Kandre i svartfärgat hår och karaktäristiska glasögon berör mig på samma sätt som första gången jag såg Neil Gaimans Death, ett slags obestämbar längtan.

Och jag tänker att det väl är just det som både Television personalities och Mare Kandre längtade efter 1983 - en känsla av tillhörighet.

ARTIKELN HANDLAR OM

Serier

Litteratur