ÅSIKT

Fadern & sonen

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Torsten Kälvemark läser Lars Weiss sorgebok om ett saknat barn

Foto: Journalisten Lars Weiss förlorade sin son, diplomaten Jonas Weiss, för tio år sedan.

När Lars Weiss skriver om sin sons död den 22 maj 2002 använder han ordet ”Händelsen”. Med stort H, alltså. Ordvalet markerar att den bilolycka som ändade sonens liv på ökenvägen mellan Bagdad och Amman blev en vändpunkt och en kronisk smärtpunkt i hans egen existens. Det fanns en tid före och en tid efter.

Vad hände egentligen?

En åsna sprang upp på vägen och kollisionen var oundviklig. Men var åsnans uppdykande en tillfällighet? Eller fanns det någon som ville mörda Jonas, den 33-årige diplomaten som hade specialuppdraget att med bas i den svenska ambassaden i Amman rapportera om det som hände under Saddam Husseins sista år som diktator i Irak?

Lars Weiss ställer frågorna ännu många år efter den tragiska händelsen. Hans tankar kan aldrig lämna olycksögonblicket och de kretsar ofta kring det kontrafaktiska: ”Vad hade hänt om han i stället…”

Det är en starkt personlig och självutlämnande bok. Blir den för personlig eller patetisk? Kanske någon gång, men det väger lätt mot det som samtidigt är allmängiltigt och en spegling av det känslospel mellan saknad, undran och skuld som kan prägla den som förlorat en nära anhörig.

Bortom det personliga finns en allmängiltighet i själva tidsskildringen. Boken handlar om en familj som rör sig i världen, om en far som blir utrikeskorrespondent i Paris och Washington och om hustru och barn som flyttar med till olika hem där radion alltid står på och där tidningsbuntarna dimper ned varje morgon. Det är därför Jonas Weiss från början blir en världsmedborgare med oklanderliga språkkunskaper från franska och amerikanska skolor och med en aptit på den internationella politikens utmaningar.

Han söker sig till UD, och blir en del av ett gäng unga akademiker som kommer att spridas över världen. Han får 1996 sin första utlandstjänst i Belgrad och lär sig snabbt språket. Där träffar han också sin blivande hustru medan bevakningen av det oroliga Kosovo blir hans specialområde. Nästa postering blir Moskva och nu står den alltmer auktoritära utvecklingen i Vitryssland i centrum för hans analyser. Och så kommer nästa anhalt i den diplomatiska karriären: en tjänst i Amman med särskild uppgift att bevaka det som händer i Bagdad där den svenska ambassaden just då hålls stängd. Alla håller andan under ett ständigt ökande dån från USA:s neokonservativa krigstrummor.

Jag läser utan uppehåll och undrar om mitt aldrig slappnande intresse beror på att Jonas Weiss, trots generationsskillnaden, har så många beröringspunkter med mig själv. Jag har också under några år jobbat i den diplomatiska världen, jag har likt honom fascinerats av Prizren och sydvästra Kosovos naturskönhet, jag har flera gånger besökt Montenegros världsarv. Rysslands mångfacetterade kultur finns i mitt hjärta.

Till det kommer förstås ett långvarigt intresse för Mellanöstern. Jag kan leva mig in i den svåra uppgiften att försöka tyda tecknen i Irak och omvärlden under våren 2002. Det var ju inte bara från USA som krigspropagandan spreds. Också Sverige hade sina medlöpare som producerade fabler om massförstörelsevapen.

Är det möjligen så att min egen inlevelse påverkar mitt omdöme om bokens allmängiltighet? Jag tror egentligen inte det. Förutom en personlig och naken berättelse om saknaden efter en son är boken också indirekt ett tidsdokument om svensk utrikespolitik i relation till några internationella krishärdar.

Det är egentligen bara på en punkt som jag har en reservation. Den gäller Lars Weiss val att tala om sig själv i tredje person. Jag kan förstå det som utslag av en vilja till självdistans men dessvärre gör det läsaren ibland förvillad. Vem talar han om? Sig själv eller Jonas?

Det hindrar inte att vi har mycket att lära av den här boken: om ett ungt engagemang i världens affärer, om förhållandet mellan en far och hans son men framför allt om en saknad som många kan känna igen men få kan sätta ord på.