ÅSIKT

Hotet från ovan

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Mattias Hagberg om robotar som krigs- maskiner och ögon åt Storebror

1 av 4 | Foto: AP/US AIR force
SOM ETT TV-SPEL Från en flygbas i Irak kontrollerar en pilot med bisittare att ett nyss uppskjutet förarlöst flygplan fungerar som det ska. Därefter lämnas styrningen av den så kallade drönaren över till personal i USA.

Det är precis som ett tv-spel. På skärmen framför honom rör sig flyplanet över den brunbrända marken. Så upptäcker han sitt mål; en grupp upprorsmän som tagit ställning i utkanten av en by. Han cirklar några varv över dem innan han låser siktet och avfyrar de dödliga raketerna.

Men detta är inget tv-spel. Detta är på riktigt.

Varje dag pendlar mängder med unga amerikaner från sina hem i villaförorterna runt Las Vegas till militärbaser i Nevadaöknen. Därifrån fjärrstyr de under långa arbetspass obemannade flygplan, så kallade drönare, som utför uppdrag i Afghanistan, Pakistan och Irak. På tusentals mils avstånd bestämmer de över liv och död i ett krig de aldrig varit en del av, i en del av världen de aldrig besökt. Sedan åker de hem, äter middag, läser för barnen och somnar.

Den moderna krigföringen håller på att förändras i grunden. Vi upplever just nu början på ett teknologiskt skifte, som fundamentalt kan förändra vår syn på krig och konflikter. Precis som tillverkningsindustrin genomgått en otrolig automatisering under efterkrigstiden håller nu kriget på att automatiseras. Precis som fabriksarbetarna försvunnit från fabrikerna och ersatts med maskiner håller soldaterna nu på att ersättas av obemannade flygplan och enkla robotar.

När den amerikanska militären gick in i Irak för sju år sedan använde den en handfull obeväpnade och obemannade spaningsflygplan. Inget annat. I dag flyger runt 7 000 drönare i luften över Irak, många av dem beväpnade med missiler. På marken har utvecklingen varit än snabbare. I dag ”tjänstgör” 12 000 robotar i Irak. Det handlar framför allt om fjärrstyrda bomb- och spaningsrobotar, men också om beväpnade och obemannade fordon.

Det som för bara några decennier sedan framstod som snöiga science-fiction-idéer är i dag verklighet. Och detta är bara början.

Pentagon satsar enorma summor på robotforskning. Enligt ett beslut i kongressen från 2007 ska exempelvis en tredjedel av alla fordon på marken, det vill säga stridsvagnar, vara obemannade 2015. Högt upp på den amerikanska militärens agenda står robotar som är helt autonoma och som kan ta självständiga beslut i strid.

Det kan låta som om vi snabbt marscherar in i en tid beskriven i otaliga science-fiction romaner som Isaac Asimovs Jag, robot eller Philip K Dicks Blade runner, en tid där robotarna är överlägsna människorna. Men de jämförelserna för tanken åt fel håll. Den som oroar sig för att superintelligenta krigsrobotar kommer att ta över jorden och förslava alla människor kan sova gott.

Nej, det är inte robotarna utan människorna bakom dem som vi ska vara oroliga för, konstaterade Noel Sharkey, professor vid universitet i Sheffield och en av världens främsta experter på artificiell intelligens, nyligen i en uppsats om framtidens robotar. Enligt honom finns det inget som talar för att robotarna kommer att bli särskilt intelligenta och de kommer aldrig att utveckla någon personlig motivation.

Dagens och framtidens robotteknik handlar i stället om en långt driven automatisering. Inom en snar framtid kommer vi säkert att se såväl obemannade stridsflygplan som obemannade stridsvagnar som utifrån enkla instruktioner kan utföra komplicerade uppdrag. De unga soldater som i dag styr de obemannade flygplanen från Nevada kommer med största sannolikhet enbart att övervaka flygningarna inom några år, medan drönarna själva, utifrån sin programmering, upptäcker och föreslår vilka mål som bör elimineras.

Därmed kommer den amerikanska staten, och alla andra länder som just nu utvecklar liknande system, att stå inför ett antal delikata problem. Vems är ansvaret när dessa semiautonoma system begår miss tag och till exempel avfyrar sina missiler mot en konvoj med flyktingar istället för soldater: Företaget som byggt roboten? Programmeraren? Eller kanske den menige soldaten som satts att övervaka och ta ställning till de förslag som roboten kommer upp med?

Redan i dag är situationen moraliskt komplicerad. Vilket ansvar har soldaterna som fjärrstyr drönare över Irak, Afghanistan och Pakistan för de människor som dödas? Och kanske framför allt: ökar inte risken för övervåld när man upplever kriget som ett tv-spel?

Än så länge har den amerikanska militären varit ovillig att diskutera dessa komplicerade frågor. I stället har militären fokuserat på allt det som man anser vara positivt med utvecklingen och framför allt på möjligheten att spara amerikanska liv. Drömmen är, som så många gånger förut, det rena, kirurgiska kriget, utan egna offer.

Men den drömmen kan lätt bli en mardröm.

I sin monumentala genomgång av den här utvecklingen, Wired for War – the Robotics Revolution and Conflict in the 21st Century (Penguin 2009), skriver militäranalytikern Peter W Singer att den pågående automatiseringen av krigföringen mycket väl kan orsaka fler militära konflikter i framtiden. Dels för att makthavare och opinion inte känner samma motstånd mot att sända iväg automater som soldater. Dels för att krigsivrare lättare kan marknadsföra militära ingrepp som okomplicerade tekniska operationer.

Det hela påminner mycket om användningen av privata militära företag i exempelvis Irak. Genom att använda legosoldater har den amerikanska militären kunnat dölja en del av det moderna krigets smutsiga vardag. Runt legoknektarna råder samma osäkra juridiska vakuum som runt robotarna. Ingen vet riktigt vem som är ansvarig, vilket lätt betyder att ingen är ansvarig.

Militär teknik förblir sällan enbart militär. Från krigets vardag sprider sig robotarna nu snabbt till det civila samhället. I USA använder polisen robotar varje dag för att desarmera misstänkta bomber, slå in dörrar, söka igenom och säkra byggnader och för att frita gisslan. Och i England har polisen nyligen inlett ett samarbete med en stor tillverkare av obemannade farkoster för att kunna sända upp minidrönare för att övervaka områden med hög kriminalitet. Målet är att börja använda tekniken på bred front under OS i London 2012.

Därmed är det förmodligen bara en tidsfråga innan den svenska polisen börjar skicka upp drönare i luften över våra så kallade ”problemområden”. Och förmodligen dröjer det inte heller länge innan dessa obemannade övervakningsfarkoster utrustas med den senaste tekniken för biometrisk identifiering och program som upptäcker och rapporterar beteenden som avviker från det dagliga mönstret, till exempel folksamlingar på platser där det inte brukar vara så mycket folk. Allt med den nötta motiveringen att den som inget har gjort heller inget har att dölja.

Än så länge är mycket av den här tekniken dyr och svårhanterlig. Men priserna på komponenter och på programvara faller snabbt. Microsofts grundare Bill Gates har flera gånger de senaste åren påpekat att robottekniken i dag befinner sig där datortekniken befann sig i början av 1980-talet. Det händer med andra ord mycket just nu, och det händer snabbt. Den fråga vi oundvikligen måste ställa oss är vilken väg vi vill att utvecklingen ska ta. I dag är det den amerikanska militären som har initiativet. Vill vi verkligen att det ska förbli så?

Mattias Hagberg