ÅSIKT

Misskänd modernist

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Magnus William-Olsson om Ola Hanssons öde

Den svenska litterära offentligheten har sina berömda skamfläckar. En är behandlingen av Ola Hansson (1860-1925). Hans andra diktsamling, Notturno (1885), svänger i ett slag den svenska lyriken i baudelairsk själsöversättande riktning och hans prosalyriska Sensitiva Amorosa (1887) skriver in den dekadenta subjektiviteten i svensk litteratur. Kritiken som mötte de båda mästerverken var så infam att den tvingade Ola Hansson i landsflykt, först till Tyskland där samma böcker i översättning höjdes till skyarna och sedan jagad av paranoians spöke kors och tvärs över den europeiska kontinenten tills han slutligen, i stort sett bortglömd, avled invid Bosporen.

Ola Hanssons öde av misskänt geni och överkänslig outsider har gjort honom till lämpligt identifikationsobjekt för åtskilliga unga skalder sedan dess. Jag vet inte om vår tid ger särskild aktualitet åt det, men på senare år har nyutgivningen av hans böcker hur som helst tagit fart. 1997 gavs till exempel hans dikter och ett urval essäer ut i Svenska Akademiens klassikerserie. Och nu ger förlaget Alastor Press ut ett urval av hans poetiska prosa under titeln Parias - Prosa i urval. Boken rymmer förutom just Sensitiva Amorosa (som även finns i Akademiens utgåva) två böcker som inte givits ut på länge Parias (1890) och Ung Ofegs visor (1892).

De tre böckerna speglar en avgörande fas i Hanssons författarskap. De två tidigare, som har stora likheter, rymmer det slags förfreudianska intresse för det förträngda och omedvetna som Hansson sedan blivit berömd för. Det obetvingliga begäret och tvångshandlingen står i centrum. För individen oförklarliga skeenden som likväl måste fullföljas, liksom själväcklet och ångesten efteråt, skildras i en sorts klibbig och prunkande stil. Det är stor litteratur. Ung Ofegs visor odlar dock helt andra kvaliteter. Här är Nietzsche-inflytandet tyngande. Om Ola Hansson i de två tidigare verken oavbrutet ligger lite för tätt inpå, är lite för intim, så anlägger han i Ung Ofegs visor väldiga avstånd mellan berättare och läsare. Ett upphöjt och suveränt jag blickar ut över "världen" och "människan". Filosofiska och ideologiska floskler liksom täpper till texterna. Boken är avgjort intressantare som dokument än som konstverk. Hansson odlar här ett antiborgerligt och antimaterialistiskt ideal som sedan skall bli en viktig estetisk tillflyktsort för generationer av misskända modernister.

Ja, Ola Hanssons exempel erbjuder en pose vid sidan av parnassen som fortfarande äger dragningskraft. Hans stil blev hans öde. Alastor Press påpassliga utgåva visar dock att det är för sina tidiga böcker och inte för sitt liv som heroisk outcast Ola Hansson förtjänar att bli hågkommen och hyllad.

Lyrik

Magnus William-Olsson