ÅSIKT

Återträff i hivskräckens skugga

Loretto Villalobos ser ”Inte hela världen?” på Uppsala stadsteater

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Micke Sandström
Erik Borgeke i ”Inte hela världen?”
KULTUR

TEATER. Jean-Luc Lagarces Inte hela världen? berättar om den 34-årige författaren Louis som efter en lång tids frånvaro återvänder till sitt barndomshem för att berätta att han snart kommer att dö.

Pjäsen är delvis självbiografisk, och var under sin tillkomst på det tidiga 90-talet präglad av dåtidens hiv-skräck och homofobi. När den för första gången sätts upp i Sverige görs inga ansatser att bjuda på anakronistiska skildringar av hur det var då, utan verkets universellt gällande aktualitet sätts i fokus. Det är ett tacksamt projekt, eftersom Lagarces text bygger på ett slags tvivel över språkets förmåga att gestalta kronologiska förlopp genom sina rappa tempusskiftningar.

Den serbiska regissören Anja Suša maximerar denna språkliga jonglering av här och nu genom en visuellt sinnrik iscensättning på Uppsala stadsteater. En limegrön box med en avbildning av en alptopp står placerad på scenens främre halva, där också en grusgång och en ihoprullad långmatta syns.

Det är inte frågan om ett psykologiserande familjedrama med rekvisita som skådespelarna kan gömma sig bakom här. 

Tvärtom så bär de mikrofoner som förstärker varje fotsteg och varje andetag. Svägerskan Catherines (Moa Silén) tillmötesgående viskningar blir som ett manifest över en kvinnlighet som tar så lite plats att den blir oändlig. Elisabeth Wernesjös lillasyster Suzanne ger sig hän åt regressivt uppror framhävd av en röstförvrängare som betonar alla ord som anspelar på barndom och rappar om vaginor.

Anna Carlson som mamman kan med sin omsorg förgöra alla sina barn, medan brodern Antoine (Logi Tulinius) är till en början lismande men blir till en slags Abelsgestalt som kräver en uppgörelse. Hela ensemblen är enastående, men Erik Borgekes betydligt mer återhållna Louis blir den som utan sentimentalitet frambesvärjer ett bråddjup hos en som är döende och hos en som övergivit sin familj.

Infallen i föreställningen är många, och ibland överflödiga. Men mot slutet når det absurdistiska greppet sitt slut och anammar en medmänskligare ton. Föreställningen blir en minnesstund för icke namngivna kamrater, och när jag går därifrån känner jag mig sorgsen och euforisk på samma gång.

ARTIKELN HANDLAR OM

Teater

Scen

Hiv