ÅSIKT

”Han hade kunnat rikta folkets vrede åt rätt håll”

Läs exklusivt utdrag ur Naomi Kleins nya bok: Därför stöttade hon Bernie Sanders och de är lärdomarna vänstern kan dra av USA-valet 2016

Foto: PATRICK BREEN/AP
Bernie Sanders betecknade sig själv som demokratisk socialist när han kampanjade för att bli Demokraternas presidentkandidat.
KULTUR

Donald Trump är extrem men på ett viktigt sätt inte chockerande. Han är den helt förutsägbara följden av allmänt ­förekommande idéer och trender som borde ha stoppats för länge sedan, skriver Naomi Klein i nya boken ”Nej är inte nog”.

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Bernie Sanders är den enda amerikanska presidentkandidat som jag någonsin öppet stöttat. Jag har aldrig känt mig riktigt bekväm med att rekommendera någon kandidat. 2016 gjorde jag ett undantag eftersom det för första gången i mitt röstberättigade liv fanns en kandidat i de demokratiska primärvalen som talade direkt om den trefaldiga krisen med nyliberalism, ekonomisk ojämlikhet och klimatförändringar.

Att hans kampanj tog fart i detta sammanhang, där han inte kunde smutskastas för att obstruera eller splittra (men många försökte göra det i ­alla fall), gjorde den annorlunda. Bernie var ­inte en protestkandidat; när han tidigt överraskande vann New Hampshire var matchen igång. Det stod plötsligt klart att Sanders mot vedertagna föreställningar (inbegripet mina egna) hade en god chans att vinna över Hillary Clinton och bli demokraternas presidentkandidat.

Till sist tog han hem över tjugo stater, med 13 miljoner röster. Efter­som han betecknade sig själv som demo­kratisk socialist markerade det ett seismiskt skifte på den politiska kartan.

Många nationella opinionsundersökningar visade att Sanders hade en bättre chans än Clinton att slå Trump (vilket förstås hade kunnat ändras om han hade vunnit primärvalen och utsatts för ett fullskaligt angrepp från högern). Bernie passade perfekt in i detta ögonblick av folklig ­vrede och folkligt avvisande av etablissemangets politik. Han kunde tala direkt till indignationen över den legaliserade politiska korruptionen, men ur en progressiv infallsvinkel – med äkta värme och utan personlig ondskefullhet. Det är sällsynt.

Han företrädde en politik som skulle ha tyglat bankerna och åter gjort utbildning möjlig för vanliga människor att betala. Han rasade mot orättvisan i att bankmännen aldrig ­hade ställts till svars. Och efter ett helt liv i politiken var han inte fläckad av några korruptionsskandaler. Det är ännu mer sällsynt. Eftersom Bernie är ungefär så långt bort man kan komma från kändissåpornas förljugna värld hade det varit svårt att ­finna en bättre kontrast mot Trump och Mar-a-Lago-jetsetets excesser.

Donald Trump, USA:s 45:e president.

Under valkampanjen blev en tidig bild av Sanders viral där han med rufsigt hår sitter intryckt i det mellersta sätet i ekonomiklassen på ett flygplan. Om en sådan kandidat hade ställts upp mot en man i ett privatjetplan med stora guldbokstäver på sidorna hade vi fått århundradets valrörelse. Och människor tilltalas fortfarande av kontrasten: två månader efter Trumps tillträde fann en opinionsundersökning från Fox News att Sanders var den mest populära politikern i landet.

När en sådan kandidat träder fram, och det visar sig att han med rätt uppbackning och stöd kan tänkas vinna är det viktigt att förstå vad som stod i vägen denna gång så att misstagen inte upprepas. 2016 fanns ju, nästan, ett nydanande alternativ att rösta på, och det skulle faktiskt kunna finnas ett sådant nästa gång.



Rädsla för de oregerliga ­massorna (och de ostyriga lockarna?)

Detta är inte en argumentation kring huru­vida människor borde ha röstat för Hillary Clinton eller Bernie Sanders. Det handlar om huruvida det kunde ha funnits en kandidat på röstsedeln som inte bara haft större chans att vinna över Trump ­utan också varit mer kapabel att påverka de under­liggande krafter som bidrog till Trumps uppgång.

Tragedin med Trump är för mig inte bara att USA nu styrs av en man som representerar det allra värsta i vår kultur, som om det hade samlats i en enda person, utan att landet var inom räckhåll för den bästa och mest hoppingivande politiska möjligheten under min livstid, vilka ­brister Sanders än må ha, och det just när klimat­klockan strax ska slå tolv.

Varför kunde han då inte knyta an till tillräckligt många väljare för att nå ända fram?

Jag fattar att halsstarriga nyliberaler i det demokratiska partiet inte vill ha Sanders. Han utgör ett hot mot hela modellen, och hans ekonomiska populism väckte djupt obehag på många håll. Så jag ska inte ägna utrymme åt att rekapitulera hur partiledningen saboterade Bernies valkampanj och därför utbytte information och strategi med Clintonlägret.

Men hans kampanj utsattes också för kraftiga angrepp från progressivt håll. Vissa såg en kandidat som ­lovade att åstadkomma verkliga materiella förbättringar för arbetande människor över hela landet och att göra klimatförändringarna till vår tids stora fråga – och valde att i stället stödja Clinton och därmed ett ohållbart status quo.

Många mäktiga amerikanska liberalers fientlighet mot Bernie Sanders – och deras beslutsamhet att stoppa honom när han ­radade upp framgångar – var både oroande och avslöjande. Vi får ju ofta höra att de visserligen personligen stöder en djärvare ­politik för att bekämpa ojämlikheten, men att det inte går att driva en sådan politik efter­som den amerikanska allmänheten är alltför konservativ, alltför prokapitalistisk. Därför stöder de i pragmatismens namn etablissemangets kandidater och väljer den som har bäst chans att vinna mot republikanerna.

Men Bernie visade att ståndpunkter som tidigare avfärdades som alltför radikala för andra än extremvänstern – som allmän offent­lig sjukvård, uppstyckning av bankerna, avskrivning av studieskulder, gratis college, fossilbränsle kvar i jorden och en övergång till 100 procent förnybar energi – var omåttligt populära i världens mest kapitalistiska land och stöddes av miljontals människor. Han visade att en radikal förändring trots allt inte är en omöjlig dröm. Men å andra sidan visade det sig att det ”säkra” kortet, Hillary Clinton, var ett mycket farligt val.



Vems revolution?

Det är viktigt att komma underfund med varför Sanders inte lyckades entusiasmera ett avsevärt antal progressiva intellektuella och viktiga sociala rörelser som var långt ifrån förtjusta över Clinton och det demokratiska etablissemanget. Vissa gav Sanders ett ljummet stöd och andra valde att inte stödja någon av kandidaterna, i sin övertygelse om att ingen av dem förtjänade deras röst och att Bernies ”politiska revo­lution” egentligen inte omfattade dem.

Naomi Klein, född 1970.

Även om jag ställde mig bakom Bernie inser jag att det fanns legitima skäl för många färgade män och kvinnor att göra ett annat val. Om Clinton trodde att hennes nickningar till identitetspolitiken kunde duga som surrogat för en rejäl ekonomisk förändring, verkade det ofta som om ­Bernie trodde att ekonomisk politik kunde skyla över de svartas, kvinnornas och andra margi­naliserade gruppers unika behov och historia.

Jo, han blev orättvist smädad i ­detta hänseende. Men den viktiga lär­domen är att utan denna svaghet i fråga om genus och ras hade Bernie kunnat vinna, oavsett hur hårt det demokratiska etablissemanget försökte hålla honom tillbaka. Han hade vunnit om han hade övertygat fler medelålders och äldre kvinnor om att han förstod hur viktiga och värdefulla reproduktiva rättigheter fortfarande är och att han förstod hur brådskande det är att ta itu med det epidemiska våldet mot kvinnor.

I viktiga stater som Pennsylvania och New York kunde han ha vunnit om han hade fått stöd av bara hälften av de svarta väljarna. Men för att göra det hade han övertygande och tydligt behövt knyta samman landets djupaste ekonomiska orättvisor och arvet från slaveriet, lagarna för rassegregation och diskriminering på bostadsmarknaden och i bankerna.

Ta-Nehisi Coates skrev i The Atlantic och påpekade att när det gällde detta arv gick den djärvhet och radikalism som Sanders uppvisade i sin kritik av Wall Street plötsligt upp i rök. På frågan om han stödde någon form av ersättning för slaveriet avfärdade han idén som politiskt ogenomförbar och onödigt ”söndrande” och menade att stora investeringar i färgade samhällen skulle ha samma effekt.

Men som Coates med rätta påpekade var hela poängen med Sanders kandidatur att förskjuta gränsen för vad som ansågs vara politiskt möjligt – så var fanns denna djärvhet i frågan om jämlikhet mellan raserna? ”Det enda som kan mäta sig med spektaklet med att en socialistisk kandidat är emot ersättningar för att de är ’söndrande’ (det finns få poli­tiska beteckningar som är mer splittrande i amerikanernas sinnen än ’socialist’) är att Sanders poserar som pragmatiker”, skrev Coates. (Trots sin starka kritik sa Coates offent­ligt att han skulle rösta på Sanders i primärvalet som ”det bästa alternativet i den uppställningen”.)

Michelle Alexander, författare till The new Jim Crow, gick hårt åt Clinton under primärvalen och hävdade att hennes meriter inom kriminal- och välfärdspolitik ­gjorde att hon inte förtjänade svarta röster. Men hon valde också att inte stödja Sanders offentligt. Det viktigaste budskapet i 2016 års val är, berättade hon för mig: ”Om de progressiva tror att de i längden kan vinna utan att på ett meningsfullt sätt enga­gera sig i svarta människors problem och ta rashistorien mer på allvar, är det lika bra att de ringer upp Elon Musk och börjar planera för sitt framtida boende på Mars, för den här planeten kommer att gå upp i rök.”

Det är ett budskap som vi snabbt måste ta till oss. För om vänsterpopulistiska kandi­dater fortsätter missa målet och demo­kraterna fortsätter ställa upp med kandidater från etablissemanget i stället, finns det all anledning att tro att en alltmer stridslysten höger fortsätter vinna.



En giftig cocktail världen över

Trump dundrade: Allt är åt helvete. Och Clinton svarade: Allt är bra, vi behöver ­bara några mindre justeringar här och var för att göra det mer inkluderande. ”Love trumps hate” (”Kärlek övertrumfar hat”) blev Clintons slutgiltiga slogan. Men kärlek var inte på egen hand uppgiften vuxen; den behövde något starkare till hjälp, något i stil med rättvisa.

Som kandidat var Hillary Clinton inte i den positionen att hon kunde tala till den uppblossande folkliga vrede som präglar vår tid. Hon hade varit med om att förhandla fram handelsavtal som TPP, som så många ser som ett hot, och den första Clintonadministrationen hade avreglerat bankerna och derivathandeln och därmed lagt grunden till finanskraschen (hon har aldrig uttalat sig mot denna politik och har själv tagit emot betydande arvoden för att hålla tal för dessa banker). Så hon försökte skyla över den folkliga oron – med känt resul­tat.

Foto: ANDREW HARNIK /AP
Hillary Clinton har anklagats för att tillhöra det etablissemang som både Bernie Sanders och Donald Trump sa sig vara emot.

I avsaknad av ett progressivt alternativ hade Trump fria händer att knyta an till skeptiska väljare genom att säga: Jag förstår er smärta, ni har faktiskt blivit blåsta. Under valrörelsen riktade han en del av vreden mot de företag som hade drivit på denna politik – men det är till större delen glömt nu. Han sparade det mesta av sin ­ilska åt olika rasistiska spöken som han hittade på: invandrarna som kommer och våldtar er, muslimerna som kommer och spränger er i luften, de svarta aktivisterna som inte respekterar våra män i uniform och den svarta presidenten som ställt till en sådan oreda.

Kampanjen för brexit lyfte fram samma giftiga cocktail av verkligt ekonomiskt ­lidande, urholkad demokrati och identitetsbaserade rättigheter. Och precis som Hillary Clinton inte hade ett över­tygande svar på Trumps falska ekonomiska populism, hade Remain-kampanjen inget svar på Nigel Farage och UKIP, när de påstod att människors livsomständigheter hade hamnat bortom kontroll och att samhälls­servicen var underfinansierad (men deras föreslagna lösningar skulle förstås bara ­göra det hela ännu värre).

Den avgörande lärdomen från brexit-­omröstningen och Trumps valseger är att ledare som anses stå för det misslyckade nyliberala status quo är en enkel match för demagoger och nyfascister. Endast en verklig omfördelningspolitik och ett sant progressivt program kan erbjuda reella lösningar på ojämlikheten och krisen för demokratin, och rikta den folkliga vreden åt rätt håll: mot dem som gynnats så enormt av att offentlig egendom slumpats bort, av att jord, luft och vatten förorenats och att finanssektorn avreglerats.

Vi måste komma ihåg detta nästa gång vi ombeds att stödja ett parti eller en kandidat i ett val. Under denna destabiliserade tid är status quo-politiker inte upp­giften vuxna. Å andra sidan kan ett val som i förstone framstår som radikalt, eller till och med lite riskabelt, mycket väl vara det pragmatiska alternativet i en sådan tid.

Vad som än händer kommer de närmaste åren att bli skakiga. Så innan vi koncentrerar oss på hur vi ska erövra den värld vi vill ha och behöver måste vi förbereda oss på nästa våg av kriser från Trump och ­Vita huset, chocker som kommer att fortplantas världen över.

Naomi Klein

Copyright Naomi Klein 2017

Översättning: Joakim Retzlaeff

 ”Nej är inte nog: så står vi emot Trumps chockdoktrin och skapar en ny värld” utkommer på Ordfront.