Roligt – men humor är också på blodigt allvar

I ”Provokatörerna” fångar Filip Yifter-Svensson en splittrad svensk humorscen

Av: Anna Andersson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Komikern Anton Magnusson från Malmöscenen väckte raseri med låten ”Knulla barn”. Men fansen ryckte ut till försvar.
Foto: LARS BRUNDIN
Komikern Anton Magnusson från Malmöscenen väckte raseri med låten ”Knulla barn”. Men fansen ryckte ut till försvar.

Tiden är oförsonlig mot humor. Det som var jätteroligt i går kan vara sövande, eller stötande, i dag. När komiker säger att folk har blivit överkänsliga, betyder det nästan alltid att tidsandan sprungit i från dem. Som när Jerry Seinfeld i sin senaste Netflix-special skämtar om hur obegripliga kvinnor är – snark.

Men det finns också humor som är stötande redan från början. Skämt som får några att skratta, andra att ringa polisen. Som Mr Cools låt Knulla barn. Knappast ett tidlöst verk det heller men det väcker i alla fall den eviga frågan: får man skämta om vad som helst?

Den som tar sig an frågan denna gång är journalisten Filip Yifter-Svensson, i den mycket initierade och ambitiösa boken Provokatörerna. Där kopplar han ett grepp om den svenska ståupp-historien, med tyngden på de senaste 10–15 åren och med drevet mot Mr Cool, som egentligen heter Anton Magnusson, som en röd tråd genom berättelsen.


Låt mig nu måla med bred pensel och med färre nyanser än Yifter-Svensson. Den svenska humorscenen står i dag på två ben: ett brett och folkligt, med bas i Stockholm, och ett smalt och undergroundigt, förankrat i Malmö. Under 2000-talet har båda vuxit men åt olika håll och med lite olika förhållningssätt till vad som är roligt.

Den breda har lämnat 90-talets Norra Brunn och intagit de stora scenerna – Henrik Schyffert, David Batra och Özz Nujen säljer ledigt ut konserthus runt om i landet, eller Scandinavium sex gånger om när det är Mia Skäringer som står framför mikrofonen.

Svenskarna har lärt sig gå på humorshower med namnkunniga komiker, lika gärna som på en konsert.

Det här är också en scen där tidsandan märks. Jag nickar instämmande när jag på sidan 101 kan läsa: ”Mycket humor från de senare åren är inte rolig, och det finns inga tecken på att det kommer att bli roligare”. Yifter-Svensson citerar här skribenten Jess David Fox som 2018 på sajten Vulture ringade in en av ståupp-scenens starkaste trender under 10-talet: allvaret.

Medan komikerna på de stora scenerna skickligt fångar tidens vindar och rider på dem springer man i de mindre sammanhangen hellre mot vinden.

Det räcker inte längre att gå in och riva av några skämt – det ska finnas ett budskap också. Det kan vara personligt, som då Måns Möller berättar om sin son med autism, eller politiskt, då Magnus Betnér går loss på SD. Det kan vara både personligt och politiskt, som då Mia Skäringer pratar om ätstörningar, övergrepp och feminism.

Skrattet får gärna fastna i halsen.


Så har vi då Malmö-scenen. Den är ett livaktigt humorekosystem som vuxit fram med Sveriges Radios kassa personalpolitik som potent gödningsmedel. Det var P3 i Malmö som länge producerade kanalens humorprogram, inte minst Tankesmedjan, programmet som kanske mer än alla andra närt public servicehatarnas vrede. Där plockade man in unga komiker som när de just blivit varma i kläderna – och kända för lyssnarna – blev utlasade. 

Ola Söderholm, Johannes Finnlaugsson, Dilan Apak, Moa Lundqvist, Petrina Solange, Jesper Rönndahl, Jonatan Unge, Josefin Johansson, Simon ”Chippen” Svensson … Alla har de varit inne och vänt i radiohuset.

När de inte fick fortsätta där, fortsatte de på egen hand, via egna klubbar, serier och inte minst i poddar. Konstellationerna och sammanhangen är så myllrande att jag helst hade velat ha ett utvik i bokens mitt med Malmös humorscen uppritad – det är kanske mycket begärt, men ett namnregister skulle ha hjälpt.

På Malmöscenen är DIY-kulturen stark och pengarna kommer i hög grad från fansen, via Patreon. Humorn beskrivs återkommande som intern, komikerna bygger täta relationer med sin publik, det byggs en förförståelse – gör man enstaka nedslag i några av de poddar som nämns får man lätt känslan av att komma nykter till en fest som pågått i många timmar. De gör vad de vill – och de skämtar om vad de vill. Gärna grovt, sällan med ett budskap.


Som en rap om att ha sex med barn. Det var 2015 som Anton Magnusson, Simon Gärdenfors och Armann Hreinsson skrev varsin vers till det som blev Knulla barn. Tre år senare publicerade retorikexperten Elaine Eksvärd, som själv utsattes för sexuella övergrepp som barn, textutdrag på sitt Instagramkonto (”Vet ni vad som är hetare än en masugn? Nej? Ett riktigt bra barnknull.”) med en uppmaning till sina följare att anmäla låten till Spotify. Hon backades snart upp av Mia Skäringer och Cissi Wallin, med stora sociala medier-konton, som gav samma uppmaning.

Den frikyrkliga opinionsbildaren Jonatan Alfvén hakade på och lade på sin Facebooksida upp namn och telefonnummer till de krogar där Mr Cool var bokad. Sju av åtta bokade av efter att ha blivit nedringda av upprörda människor. Alfvén hävdade att syftet med låten var att få folk att förgripa sig på barn.

Utan att ta ställning vrider och vänder Yifter-Svensson på ett föredömligt sätt på den här händelsen. Mest intressant är att han tar in publiken i diskussionen. Han pratar med kvinnan som ringde polisen och anmälde när hon hörde låten. Hon tycker absolut att humor får vara grov men att här passerades en gräns – ”Jag tycker att det var sjukt, riktigt skruvat. Då måste man protestera”. Hon var inte den enda som ringde polisen men alla anmälningar lades ner.

Men Mr Cool/Anton Magnusson hade också fans, runt humorpoddarna finns en supporterkultur som inte står fotbollens efter i lojalitet. De slöt nu upp – en kille beskriver det som att ”gå ut i krig tillsammans”. Första veckan drevet gick fyrdubblades patreondonationerna till Magnussons podd. Turnén genomfördes senare, till större scener än vad som var planerat. Men drevet kostade ändå på – Anton Magnusson, som tillsammans med sin familj fick ta emot hot, befann sig länge ”under isen”, som det genomgående står.


Här blixtbelyses också skillnaden i humorsynen mellan ”Stockholm” och ”Malmö”. För medan komikerna på de stora scenerna skickligt fångar tidens vindar och rider på dem – till den breda publikens skratt, märk väl – springer man i de mindre sammanhangen hellre mot vinden. 

Medan Antonsson och Gärdenfors vägrade be om ursäkt för låten, gjorde Henrik Schyffert det för ett pedofilskämt han dragit i SVT 2005 (!) och som några nätarkeologer grävde fram när drevet gick. En forskare i boken menar att det Anton Magnusson och Simon Gärdenfors ägnar sig åt är ”motstånd mot det värdegrundssamhälle som vuxit fram de senaste tio åren”.

Likaså säger sig Malmös poddkung Simon Svensson vara ”helt less” på den sortens politiska humor som dominerat 10-talet, och har testat att lansera sig som klimatförnekare, att kalla sina poddar för högerpopulistiska samt sagt sig brinna för spelreklam.

Men det konträra är förstås också en position som förhåller sig till tidsandan. Det är ju fler som börjar se den komiska potentialen i värdegrundssamhället; efter tio år med budskap kommer snart något annat, vi vill inte ha skrattet i halsen längre. Och motvalls kräver då en ny position.


Efter en längre paus spelades Penny söker in i våras, en låt av och om Mr Cool som svarar på en kontaktannons. Men Mr Cool är inte riktigt densamma, säger Anton Magnusson, han är inte lika arg längre, mer tydligt en komisk figur. ”Folk vill ha en annan grej.”

Alla som vill förstå sin samtid bör intressera sig för vad vi skämtar om, och hur. Vill man ha en guide så finns nog ingen bättre än Filip Yifter-Svensson.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.