Rollspel bara en lek för nördar? Knappast!

Dokumentären ”Mot andra världar” borde ha gått bortom klichéerna om 80-talets spelvärld

Av: Petter Larsson

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Det finns några snarlika scener i SVT-dokumentären ”Mot andra världar” där intervjupersonerna letar upp sina gamla rollspelsgrejer från 80-talet. Författaren Niklas Natt och Dag kliver upp på en stol och får ner något spel från en hög bokhylla. Illustratören och dataspelsdesignern Simon Stålenhag letar upp en trasig ”Mutant”-box. Och den svenske rollspelskungen själv, Fredrik Malmberg, får fram en flyttlåda med spelboxar, papper och en pärm med originalmanuskript.

Jag misstänker att tiotusentals svenska gubbar har liknande lådor, fyllda med karaktärsformulär, tennfigurer och regelböcker. De inser nog att de aldrig kommer att förvandla sig till halvalver eller lönnmördare igen, men de kan inte förmå sig att slänga skräpet. Magins glans må har mattats. Det gnistrar inte längre om de färgglada tärningarna. Men de vet att det en gång gjorde det.

Jag är en av dem.

Och så ser nostalgi ut. Harmlös, patetisk kanske, men mänsklig.

Journalisten Jesper Huor gör gott bruk av dessa känslor i sin dokumentär, när han klipper in sekvenser från sin barndoms svunna spelande. Han är född 1975 och i perfekt ålder för den stora rollspelsboomen under andra halvan av 80-talet, då det dödades drakar och samlades guld i vart och vartannat pojkrum.

Det här är en fula ankungen-berättelse om hur nördiga, utstötta barn och en föraktad subkultur minsann tar revansch på mobbarna

Själv var jag för gammal, eller för tidig. När hobbyn slog igenom i Sverige spelade jag sedan ett par år de amerikanska spelen och fnös med avantgardets upphöjda arrogans åt efteraparna. Herregud, ett spel där man kunde vara en töntig anka!

Huor sätter grundackordet direkt: det här är en fula ankungen-berättelse om hur nördiga, utstötta barn och en föraktad subkultur minsann tar revansch på mobbarna när de i dag, som författaren Karin Tidbeck påpekar i filmen, erövrat medelålderns kulturella kapital. Bilden återkommer gång på gång hos dem han intervjuar: vi var inte lika coola som dem som kickade boll och grejade med moppar. Men nu så!

Den yttre storyn är välkänd vid det här laget. Med mycket tur och en dundrande gör-det-själv-anda gav sig i början av 80-talet några unga svenska fantaster på att göra egna varianter av de i USA så populära rollspelen. ”Drakar och demoner” och ”Mutant” blev stora succéer. När de amerikanska giganterna kom var den svenska marknaden redan full. Karriärer grundlades, bankkonton fylldes och svenska spel gick på export.

Men rymdimperiet slog tillbaka. Debatten kom igång på allvar när det mörkare ”Kult” lanserades 1991. Satanism, våld och sex! För barn! Leksaksaffärerna bannlyste spelen.

Framför allt gjorde dataspelen sitt intåg, och mot slutet av 90-talet var rollspelen som bortblåsta.

Foto: iStockphoto

De gick inte tysta in i natten, utan hade redan gjort ett djupt och bestående intryck på en hel generation. Det är en av dokumentärens bärande teser och Huor låter en handfull för allmänheten måttligt kända författare – Natt och Dag möjligen undantagen – spelutvecklare och konstnärer visa upp sina verk och vittna om hur mycket rollspelandet betytt för deras karriärer.

Vi får också veta att vi har rollspelen att tacka för den svenska dataspelsindustrin.
Nu pågår tydligen dessutom sedan några år en renässans, där kidsen börjat spela igen, gamla och nya spel säljer och det är busenkelt att berika sig på mikrodonationer – i en scen samlar ett par entreprenörer in 100 000 kronor på 13 minuter.

Jedin har återvänt. Ankungen är en svan. Nördarna skrattar sist.

Huor lyckas få till intressanta inslag där å ena sidan författarna till bland annat det kontroversiella ”Kult”, Gunilla Jonsson och Michael Petersén, berättar om hur de tänkte när de skrev spelet, och å andra sidan en före detta medlem i Livets ord berättar om hur kritikerna såg på det.

Vi var inte de tuffaste grabbarna i byn kanske, men en del av oss lade minst lika mycket tid på idrott och några hade till och med moppe

Och det är väl i sak inget fel på den berättelsen om rollspelens uppgång, fall och återkomst.

Det är bara en onyfiken, ja lite lat film, som inte orkar peta på klichéerna. Ta detta med de mobbade nördarna. Är det verkligen sant? Hundratusentals pojkar?

Själv kan jag vittna om att ingen av dem jag spelade med på 80-talet platsar som nörd. Vi var inte de tuffaste grabbarna i byn kanske, men en del av oss lade minst lika mycket tid på idrott och några hade till och med moppe.

Johannes Klenell menar tvärtom i Arbetet att filmen underskattar hur depraverad rollspelskulturen var – vilket bara understryker min poäng: det duger inte att reducera den till en kreativ nörd-grej.

I dokumentären får vi också, helt riktigt, veta att det framför allt var pojkar som spelade och att de flickor som gjorde det kände sig udda.

Men varför? Var det något i själva spelen – deras kopplingar bakåt till å ena sidan militärstrategi och å andra sidan Tolkiens kvinnobefriade verk – som orsakade könsseparatismen?

Jag minns själv mitt favoritspel ”RuneQuest”, som i sin andra utgåva stoltserade med en tämligen avklädd kvinna på omslaget. I den jämförelsevis något mer kritiskt blickande boken ”Finna dolda ting” (Galago 2015) beskriver författaren Nene Ormes hur sällsynta kvinnor var i regelböcker och äventyr, och hur de som trots allt dök upp var ”dumma våp, kåta barpigor, fåfänga slottsfruar”.

Vad innebar denna prepubertala pojkklubb för dem som deltog? Vilka psykosociala behov, om några, fyllde den och vilka ideal skapade den? Sådant diskuteras inte i Huors film.

Vi får också höra journalisten Orvar Säfström förklara hur rollspelen kring 1980 var en del av en populärkulturell våg från väster – filmer, hårdrock – som kontrasterade mot gamla tråkiga DDR-Sverige med sina ”tjeckiska dockfilmer”.
Det stämmer såklart. Men samtidigt stod ju detta DDR-Sverige för den infrastruktur som gjorde det möjligt för Sverok att bli en av landet största ungdomsorganisationer. De så baktalade barnprogrammen från öst var dessutom ofta ganska kreativa, ta bara ”Professor Balthazar” eller ”Pan Tau”.

Jag hade också gärna sett ett lite mer distanserat förhållande till påståendet om en renässans

Detta är bara några exempel på sådant som kanske hade förtjänat att resoneras om.

Jag hade också gärna sett ett lite mer distanserat förhållande till påståendet om en renässans. Det är mycket möjligt att en sådan pågår – vilket vore väldigt välkommet. Men är den i så fall inte delvis skapad av rollspelsindustrin själv?
2014 respektive 2016 kom nyutgåvor av succéspelen ”Mutant” och ”Drakar och demoner”. 2016 kom också det nostalgidrypande praktverket ”Äventyrsspel: Bland mutanter, drakar och demoner” (Bokfabriken), där just företaget Äventyrsspels historia berättades.

Påfallande många av dem som intervjuas i filmen har kommersiella intressen av att framkalla en renässans, en hajp, och är på olika sätt knutna till ett och samma spel- och bokförlag. Bara någon vecka innan dokumentären visas berättar dessutom andra medier att en av entreprenörerna nu slagit sig på att göra animerad film baserad på spelen. Klipp ur en sådan film visas okommenterat som illustration i SVT-dokumentären.

När den tanken väl slagit rot känns det nästan som att både SVT och jag själv med denna text ingår i en marknadsföringskampanj.

Rollspelsindustrin är förstås liten, alla verkar känna alla sedan decennier, men kanske hade det varit nyttigt om dess perspektiv inte hade fått bli så dominerande? Om vi övervintrade gamla trollkarlar vill ta fenomenet på allvar, är det kanske dags att försöka komma en smula djupare än rollspelsproducenternas egen standardberättelse om sig själva.

Fotnot: ”Mot andra världar” finns på SVT play, visas på SVT 2 i kväll 20.00, 13 sep 08.05, 14 sep 18.30 och 15 sep 23.35.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.