Det enda du inte får göra är att tänka

När arbetet inte är frigörande och första maj är ”Foodoraväder”

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Donia Saleh är född 1996 och romandebuterade förra året med ”Ya Leila”.
Donia Saleh är född 1996 och romandebuterade förra året med ”Ya Leila”.

KULTUR

Jag stod i köket och tittade på när min mamma i våras gjorde ett visir av en tom tvåliters petflaska. Först skrattade vi åt det hela: colaflaskan framför ansiktet och glasögonen. Man blir så andfådd, sa hon. Hon tänkte ta med den till det äldreboende hon jobbar på.

Samtidigt som vårdpersonalen stod nästan skyddslösa mot smittspridningen, stod makthavarna och gemene man på sina balkonger och applåderade.

Karl Gauffin frågar sig i sin essä Erkännande i sjuka tider i senaste numret av Ord & Bild om balkongapplåderna för vårdpersonalen var coronapandemins motsvarighet till det tomma erkännande som ryms i en regnbågsfärgad kopp.

I essän undersöker han relationen mellan rättvisa och erkännande, även de tomma och misslyckade, i tider av pandemi och hur aidsepidemin kan jämföras med coronapandemin.

Gauffin menar att hyllningskören och lovsångerna om vårdpersonalen som hjältar är ett, på många sätt, substanslöst erkännande som egentligen skymmer den materiella verkligheten.

Hjälteporträtteringen av vårdpersonalen får dem att framstå som soldater, rustade för att bekämpa den yttre fienden från medborgaren.

”Homosexuella män dog i aids för att de inte erkändes som en skyddsvärd del av samhället, sjukvårdpersonalen dör i covid-19 för att det erkännande de får gör att de kan offras”, skriver Karl Gauffin. De olika dimensioner som nämns står hela tiden i oproportionerlig relation till rättvisa, till skyddsnät, till vilka som verkar möjliga att offra i samhället.

Anders Teglund börjar jobba som Foodorabud under coronavåren. När han under sitt första arbetspass äntligen får sätta sig på en stol inne i restaurangen, medan han väntar på maten som ska levereras vidare, säger ett annat Foodorabud till honom:

”You shouldn’t think, just work”.

Det blir ett mantra han bär med sig under cykelleveranserna.

Don’t think, just work.

I appen anger Teglunds första kund “Contactless delivery – Place the order at the costumer’s door. Deliver outside”, vilket en majoritet av kunderna väljer att göra. Foodorabuden har inte möjlighet att göra det valet. Vilka erkännanden åtnjuter Foodorabuden förutom att de unga kunderna kan fortsätta äta sig mätta av den mat de först inte lagar och sedan kallar ett bud på för leverans?

Kan arbete vara frigörande?

Kan man som vårdpersonal, som Foodorabud, arbeta sig fri under de premisser som råder? Det finns en utbredd föreställning om att frihet är förknippat med den autonoma, kreativa och självförverkligande människan som står utanför arbetets sfär. Många skulle hävda att gig-ekonomin bidrar till en flexibilitet för arbetare som står i linje med frihet. En paradoxal illusion av frihet.

När en av de mest dramatiska delarna i Teglunds litterära reportage Foodoras ask handlar om huruvida han har råd att ta konsekvenserna av att hämta sina överdragsbyxor under arbetspasset, när cykeln pajjar och han själv behöver bekosta den, när ett regnigt 1 maj snarare kallas för ”Foodoraväder” i restaurangbranschen, med andra ord: en dag att arbeta hårdare och snabbare, så är det svårt att föreställa sig hur det arbetet skulle leda till frihet.

När vårdpersonalen, hjältarna och soldaterna i kampen mot pandemin, förväntas arbeta övertid och semestern uteblir, då är det inte heller mycket till frihet över.

Men frihet och arbete behöver inte stå motstridiga.

Den italienske marxisten Mario Tronti hävdar att vägen till ett frigörande subjekt inte är möjligt genom arbetets sociala organisation under kapitalismen. Så hur kan då arbete vara frigörande om det pågår i arbetets sfär?

Det försöker Karolina Enquist Källgren ta fasta på i sin essä Kan arbete vara frigörande? Tillfredsställande nog navigerar hon sig fram till svar med utgångspunkt i den spansk/mexikanske filosofen Adolfo Sánchez idéer. Hon menar att arbetet måste organiseras enligt en rättvisa som jämnt fördelar möjligheten till kreativt skapande samtidigt som det sker med plikt att utföra det repetitiva och reproduktiva arbetet.

Men om det enda man bör tänka under ett arbetspass är att man inte ska tänka, – ”Don’t think, just work” – då finns risk för att frigörelse och rättvisa uteblir.

Publicerad:

LÄS VIDARE

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.