Kultur

Samtida zebror på Vadstena-Akademien

Hög lyrisk nivå i urpremiär

Av: 

Lennart Bromander

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Fr. vä Georg Källström och Luthando Qave
Fr. vä Georg Källström och Luthando Qave

KULTUR

Tebogo Monnakgotlas och Kerstin Perskis opera Zebran skulle haft urpremiär redan förra sommaren, men det var av kända skäl inte möjligt. I sommar har dock Vadstena-Akademien vågat genomföra sina föreställningar om också inför reducerad publik.

Ämnesvalet är mycket samtida: två homosexuella män från ett sydligt land, dessutom av olika hudfärg, drabbas av sitt lands homofoba lagar. Den svarte, John, hamnar i fängelse, medan den vite Edward flyr till Sverige. Här tas han om hand av ett lesbiskt par, som också lyckas få ut John ur fängelset och få honom till Sverige. Men återseendet går snett, John uppträder inte som ett räddat offer bör. Det tycker både Edward och det dittills så hedervärda lesbiska paret, som tar anstöt och utvecklar fördomsfulla sidor. Edward lockas av en annan man och kärleken går i kras på flera håll.

Det sammanflätade rasism- och homofobitemat kan te sig förutsägbart tidsanpassat, men Kerstin Perski har inte förenklat. Hon antyder komplexa sammanhang, samtidigt som hon skruvar upp sin text till hög lyrisk nivå. Metaforer och poetiska liknelser snubblar över varandra. Men detta är också något som den erfarna librettisten Kerstin Perski är bra på, opera är en konstart som lever väl av lyrisk upphöjning, även om jag inte är riktigt övertygad om just zebrans metaforiska halt.

Tebogo Monnakgotlas musik övertygar genomgående. Den tolvhövdade orkestern, fint ledd av Emil Eliasson, lägger med utsökt transparens ut ett färg- och idérikt partitur, fyllt av starka melodiska fragment och läckra instrumentationsdetaljer, där inte minst harpan spelar en stor och vacker roll. Eftersom publiken är så fåtalig har regissören Deda Cristina Colonna och scenografen Bente Rolandsdotter valt att placera den på en rad efter väggarna, medan det intensiva kammarspelet äger rum mitt på golvet i bröllopssalen på Vadstena slott.

Scenografin är lätt absurd med inslag av döda djur (dock ej zebror). Av de tu älskande övertygar särskilt Luthando Qave med sin kärnfulla baryton.

Rent allmänt skulle de vackra vokala linjer som Tebogo Monnakgotla skapat ha tjänat på att uttryckas mer finstilt av sångarna. Stenväggsakustiken i bröllopssalen är inte vänlig mot sångare som tar i för mycket. Det problemet bemästrades bäst av Emma Johansson, som Lena. En kvinna som överges av sin make, när denne i stället lockar Edward att överge John.

ANNONS EXTERN LÄNK

Höstdeal - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Opera

Vadstena

Scen