Kultur

Hennes roller fortsatte leva när ridån gått ned

Lil Terselius skådespelarkonst var alltid exakt avvägd

Av: 

Claes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Skådespelaren Lil Terselius är död. Hon blev 76 år.
Skådespelaren Lil Terselius är död. Hon blev 76 år.

KULTUR

Lil Terselius hann med mycket. Bara på Dramaten medverkade hon i drygt nittio olika roller sedan hon anställdes där 1970. Det första stora erkännandet kom med rollen som Lucietta i Carlo Goldonis Gruffet i Chiozza 1973. Samma år blev hon ett känt ansikte i Bengt Lagerkvists regi av Jolos Någonstans i Sverige för SVT. Det var samma serie som Janne ”Loffe” Carlsson slog igenom i. På den tiden fanns det bara två kanaler. Genomslaget var stort.

Tv och film fortsatte hon med parallellt med teatern (några år var hon också på Helsingborgs stadsteater). Hon kunde dyka upp i såpor som Rederiet, likaväl som i filmatiseringen av Klas Östergrens Gentlemen, alltid med samma självklara professionalitet.

På Dramatens scener verkade hon med en ödmjuk reslighet, hon gjorde avtryck oaktat vilket slags roll hon spelade. Första gången jag såg Lil Terselius på scen måste ha varit i några Norén-pjäser, Höst och vinter i slutet av 80-talet och Tiden är vårt hem i början av 90-talet. Hennes skådespelarkonst var av det slaget att man minns hennes prestationer som exakt avvägda. Aldrig några överspel, aldrig framhävandet av sin egen skicklighet, utan alltid med en total lojalitet med rollfiguren.

Jag minns hennes vitalitet i Lucas Svenssons Svenskt landskap med kinesiska detaljer (2008), eller hur hon överraskade genom att i Gunnel Lindbloms uppsättning av Jon Fosses En sommardag (2010) le så att man inte visste om hon bara var nöjd eller var nyfrälst. Jag tror att just detta slags skiktningar, som skapade en godartad förvirring hos åskådaren, var något som fick hennes prestationer att dröja kvar i minnet. Rollfiguren fortsatte att leva efter att ridån gått ner.

Samtidigt kunde hon ta in sina medspelare på ett sätt som fick ordutbytena att bli det centrala, hon kunde fälla repliker över en hel skala, från lakonisk ironi till en väl behärskad ilska eller entusiasm. Hon tillhörde också den generationen där artikulationen var glasklar, varenda stavelse gick fram. Och var hon tyst kunde det bli än mer laddat, ansiktsuttrycket avslöjade vad hon tänkte, en förmågan som få skådespelare är mäktiga.

Den sista uppsättningen hon medverkade i var Svetlana Aleksijevitjs De sista vittnena 2017, en värdig sorti där rollens ödmjukhet kombinerades med mänsklig resning.

ANNONS EXTERN LÄNK

Vinterdeal! - Prova BookBeat gratis i en månad.

BookBeat.se

Publisert:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Ja, tack!

ÄMNEN I ARTIKELN

Lil Terselius

Dramaten

Helsingborgs stadsteater