ÅSIKT

Så blev divan en gayikon

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: åhlen och åkerlund
Zarah Leander.
KULTUR

Ja, jag hatar hela borgerligheten […] ja, jag hatar Zarah Leander”, sjöng Ebba Grön för länge sedan. Det var då det. När ”Die Leander” nu fyller 100 år talar mycket för att en omvärdering av hennes liv och konstnärskap är på gång. Litteraturvetaren Jutta Jacobi har givit ut en ny Leanderbiografi, journalisten Bosse Schön skriver om hennes Säpoakter, Anders Nilsson komponerar en helaftonsopera Zarah för Folkoperan, Cinemateket kommer att visa Leanderfilmer och den holländska regissören Ben Verbong ska regissera filmen Zarah L. Det finns också planer för en utställning och ett museum. Estradören Mattias Enn, som under vintern dragit fulla hus med sina Leanderframträdanden på Dansmuseet, ska den 17 mars ge en jubileumskonsert på Stockholms konserthus. ”Där ser man, den som spar, den har sin framtid kvar”, för att citera en av Leanders sånger.

Zarah Leander har förblivit kontroversiell i Sverige. Hon var en av de få som i den svenska efterkrigsoffentligheten öppet anklagades för nazisympatier. Jutta Jacobi skriver i sin Leanderbiografi, Zarah Leander: Das Leben einer Diva (Hoffmann und Campe, 2007), att Sverige behövde en syndabock, någon som i offentligheten kunde tillskrivas den skam som egentligen angick hela nationen. Leander bar en politisk skam som på sätt och vis lyfte ansvaret för nazisympatier och nazivänliga handlingar från den övriga nationen.

Jacobi berättar historien om Zarah Leander ( Sara Stina Hedberg), som 1907 föddes i Karlstad. Leander började sin karriär i Ernst Rolfs populära revyteaterproduktioner och kom senare i kontakt med Gösta Ekman d.ä. Den som hade störst inflytande på Zarah Leanders karriär var Karl Gerhard, revyartist, teaterdirektör och kuplettförfattare. Flera av revyerna som Oss greker emellan (Folkan, 1934) och Köpmannen i Nordens Venedig (Folkan, 1936) hade Zarah Leander som primadonna. Gerhard skrev sången I skuggan av en stövel, som var en protest mot tidens antisemitism, för Leander 1934. Leander uppträdde därefter i ett antal filmer och scenproduktioner i Sverige, men var från 1936 till 1943 verksam utomlands, till en början i Wien och sedan i Berlin, där hon blev en av den nazityska filmindustrins största stjärnor.

Jacobis biografi innebär en positiv omvärdering av artisten och privatpersonen Zarah Leander. Syndabockstesen räcker för Jacobi och hon fördjupar sig inte i diskussioner om politik och ideologi. Jacobi är ”du” med den historiska Zarah Leander, som familjärt kallas ”Zarah”, något som är vanligt förekommande när kvinnor skriver om kvinnor. Det intressanta i Jacobis bok är det scenhistoriska sammanhanget med de alltid lika fascinerande personligheterna Gösta Ekman d.ä. och Karl Gerhard. Genom att placera Zarah Leander i en scenhistorisk kontext blir bilden av henne mer mångsidig.

Alla som intresserar sig för Zarah Leander grubblar över frågan hur det kunde komma sig att hon stannade i Tyskland ända till 1943. Leander bad aldrig om ursäkt eller förklarade sina år i Tyskland utan kallade sig en ”politisk idiot” som endast ville arbeta och tjäna pengar oavsett vilket land hon befann sig i. Politisk idiot eller inte, Leander var en del av Goebbels grandiosa Nazi-Gesamtkunstwerk som hade till avsikt att göra hela det nya Stortyskland till ett enda stort alltkonstverk. Argumentet ”bara underhållning” är inte tillräckligt för att förklara åren i nazitysk underhållningsindustri. De mest firade och uppskattade kvinnliga filmstjärnorna – Kristina Söderbaum, Zarah Leander och Lilian Harvey – spelade en avgörande roll i Goebbels underhållningsindustri. De tjänade pengar, som inte endast hamnade i deras egna fickor utan också flöt rakt in i den tyska krigsindustrin.

Leander spelade i revyfilmer, filmoperetter, musikfilmer och schlagerfilmer. De mest populära sångerna blev storsäljande hits och det var typiskt för en Leanderfilm att de musikaliska inslagen och sångerna nästan stod för sig själva utanför den egentliga storyn. Leander måste i flera avseenden betraktas som en motsats till den typiska nazistiska bilden av godkänd kvinnlighet. Hon var en lång kvinna med en mörk röst och ett flammande rött hår. Hennes uppgift var att ersätta Marlene Dietrich, som tydligt tagit avstånd från nazisterna och lämnat Tyskland. Hon skulle också bli en sjungande variant av Greta Garbo. Leanders framtoning har alltid utgjorts av ett antal motstridiga karakteristiska, något som också förklarar hennes popularitet i efterkrigstidens gaykultur.

Efter kriget hade Leander uppträdandeförbud i Sverige, Österrike och Tyskland fram till 1948. Därefter fortsatte hon sin karriär som soloartist och även denna gång var det Karl Gerhard som starkt bidrog till Leanders återkomst till scenen. Leander medverkade i ett antal mindre framgångsrika filmer efter kriget, men det var inte som filmstjärna hon förblivit den sista stora svenska efterkrigsdivan, utan som sångerska och konsertartist. Leander dog 1981, men hon är fortfarande en av gaykulturens stora divor.

Leanders gaykylturella status är en aspekt som inte berörs i Jacobis biografi, men som börjat diskuteras i film- och queerforskning. Leanders schlagerrepertoar, mörka alt-röst och sätt att framträda gjorde henne till en kultförklarad konsertartist. En av Leanders största fans, Paul Seiler i Berlin, skriver: ”Vi längtade så efter Zarah, hennes patetiska stil, hennes övernaturligt stora känsloutbrott, Valkyrienframträdanden, den dunkla, nästan manliga rösten […] Hon var för många samtidigt både far och mor, hon var också en ersättningsdrog för icke-utlevda känslor.”

Divan (”den gudomliga”) har en alldeles speciell plats i gaysestetiken. Den extraordinära divan är i allmänhet en heterosexuell, men inte nödvändigtvis en heteronormativ kvinna. Gaydivor är artister som på ett eller annat sätt utmanat sociala normer och konventionell kvinnlighet. Centralt för en diva, förutom att vara ”larger-than-life”, är en övertygande erfarenhet av social skam. Leander var märkt av skammen, men hon var cool och självironisk. Hennes röst var djup och genusdissonant, hennes sångtexter ofta fräcka, sexuellt explicita och humoristiska. Leander försökte aldrig dölja sina sår eller sin smärta. Utsattheten, sårbarheten, styrkan, passionen och ironin spelade en stor roll för hennes sceniska framtoning. Med sin djupa altstämma, många talar om en kontraalt, var Leander perfekt för travestin, den genusöverskridande scenrollen. Hennes röst ligger nära en mans och är lätt att imitera av dragshowartister. Dessutom är hennes schlagerrepertoar perfekt för dragshowen som genre.

Leanders framgång som soloartist berodde på hennes extraordinära vokala förmåga att få rösten att ”flyga”. Leander flyttade sin röst ut ur den vita duken och in på konsertscenen där hennes utstrålning och scennärvaro, enligt samtida vittnesmål, var överväldigande. Paul Seiler skriver att ”ett regemente sjungande dragoner var rena gosskören jämförd med detta omkullkastande angrepp”.

Vid sina sceniska framträdanden stod Leander rakt upp och lät den djupa altrösten fylla hela rummet. Hon inväntade alltid applåderna mitt i sångerna, hämtade andan och fortsatte sedan att sjunga. Långsamt lyfte hon sina armar mot taket och rörde fingrarna i takt med musiken. Leanders hand- och armrörelser blev legendariska. ”Förlåt om det drar, när min hand i höjden far”, sjunger hon humoristiskt i Jag har blivit mycket bättre. Slutgesten var alltid dramatisk: en arm eller båda armarna i luften och ansiktet (oftast) i profil. Rösten, armar och händer, det var allt Zarah Leander använde sig av på scenen. Det låter enkelt, men att skapa en Leandereffekt kunde endast ”Die Leander” göra.

Kann denn die Liebe Sünde sein, Nur nicht aus Liebe weinen, Ich weiß, es wird einmal ein Wunder gescheh’n, Jede Nacht ein neues Glück, Waldemar, Yes Sir!, Merci, mon ami, es war wunderschön, för att endast nämna några av Leanders mest populära sånger, rörde vid flera tabubelagda gränser. Leander själv var öppet gayvänlig.

Hennes svenska mentorer, Gösta Ekman d.ä. och Karl Gerhard, försökte inte nämnvärt dölja sin sexuella orientering. Gösta Ekman d.ä. kunde gå i päls och med handväska i Stockholm, medan Karl Gerhard redan som fjortonåring roat sig som damimitatör och excellerade i flera av sina revyer i ombytta könsroller.

Bruno Balz, som var en homosexuell textförfattare till Zarah Leanders sånger, skrev efter en kortare arrest hos Gestapo Davon geht die Welt nicht unter, en av Leanders mest berömda sånger. Den betraktades länge som en Durchhaltelied, en sång som skulle ge de tyska soldaterna kraft och mod vid den ryska fronten. Men detta synsätt har nu fått konkurrens av en annan tolkning. Gary Philipp, en homosexuell jude, som satt i koncentrationsläger, har berättat att Leanders sånger Davon geht die Welt nicht unter och Es wird einmal ein Wunder gescheh’n var mycket populära bland fångarna.

Leander berättade hur Ufa-chefen varnat henne för den homosexuella umgängeskrets som fanns runt henne, men att hon då snäst av honom genom att påpeka att det hon gjorde på sin fritid var hennes ensak: ”[…] min svenska moraluppfattning säger mig att ingen av oss bör sätta sig på sina höga hästar och peka finger åt dem som lever på ett annat sätt.”

När Zarah Leander återvände till scenen möttes hon av enorma applåder. Hon har beskrivit sina sex tysta år från 1943 till 1949 hemma på Lönö som en tid ”utan att ta ton mot andra än huskatten”. Efter hennes stora comebackkonsert i Malmö 1949 skrev Leander: ”Framgången var oväntad. Recensionerna morgonen efter var som ett champagnerus […] Den där kvällen i Malmö 1949, då jag släpptes fri ur en sexårig fångenskap och åter fick stå på en svensk scen, den kvällen erfor jag en stark och lycklig känsla, känslan av att för all framtid vara accepterad och välkommen att åter ’sjunga på svenska för fan’.”

Trots framgången i Malmö var Leander rädd för Stockholmspubliken. När hon två veckor senare stod i Konserthusets kulisser började knäna skaka igen. ”Men framgången från Malmö upprepades. Och morgonen efter kunde jag åter läsa mig berusad på recensionerna. Bara entréapplåden hade varat i fem långa minuter.” Det fanns en publik som var beredd att förlåta. Ingen är perfekt, men ingen var ju som Zarah Leander heller. Hon ställde sig på scenen, andades in och sjöng sig in i sin andra karriär: ”Voilà, här är jag, berömd och beryktad, yes sir! Fast många har trott att min bana var lyktad, no sir!”

Läs också:

Tiina Rosenberg