ÅSIKT

Ett drev som tar priset

Göran Sommardal försvarar Svenska Akademien: Ingen maffia med perversa böjelser

Foto: TT
Horace Engdahl på väg till möte i Börshuset. Mediernas granskning av krisen i Akademien har gått över gränsen, menar Göran Sommardal. ”Det viktiga är hur Akademien har skött sina åligganden”.
KULTUR

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Borde vi inte sätta ut en käring mot strömmen? Nu börjar det väl ändå bli dags att hala in drevet. Innan folk börjar tro att upprop i sig är ett bevis på sanningen. 

Också Hanna Hallgrens dikt (Aftonbladet 13 april) var över (och under) gränsen: inget gift, ingen satir, bara sump. Gumsump och gubbslem kan komma på ett ut. Och ingetdera utgör ett verksamt motgift mot det andra. Carl-Michael Edenborgs (Aftonbladet 16 april) valhänta klassanalys är också ett misslyckat hugskott att maffiamärka Akademiens umgängeskonster.

Gå in och kolla på de enskilda ledamöterna, deras klassbakgrund och verksamheter. Inte många från gränderna, men inte heller från överklass eller övre medelklass. Och när min gamle kollega Gunnar Bolin intervjuas i Yle (13 april) tänker han sig att Akademiens ledamöter ”gillar nerdragna rullgardiner och ingen insyn. De gillar att sitta i stearinljusets sken i frackar och långklänningar och känna sig upphöjda”.

Men fan Gunnar, i Svenska Akademien sitter några av Sveriges mest produktiva och begåvade författare och humanister. Ingen kan väl tro att de är med för att de har en pervers böjelse för att kura skymning. De gillar bra käk och goda viner emellanåt, precis som du!

Kulturminister Alice Bah Kuhnke i knytblus.

Den enda akuta sakfrågan gäller ju i grund och botten Kulturprofilens sexuella övergrepp, ”Klubben”, bidragen dit och jävsituationen med Katarina F. Detta är illa nog, i all synnerhet för dem som råkat ut för Kulturprofilens förgripanden. Men också Kulturrådet och Stockholms landsting har ju i halvtannat årtionde misslyckats med att ha koll på saker och ting, och detta med skattepengar. Och Natur och kultur (Stora kulturpriset 250 tuss) icke att förglömma. 

Att Alice Bah Kuhnke nu klär sig i knytblus ger jag inte mycket för med tanke på att hon hade mage att dela ut medalj till fanskapet. Riksmarskalken Svante Lindqvist hade så mycket mer vett och information att han i ett tidigare skede avstyrkte detsamma. Tack vare Svante hade alltså hovet och Tjabo bättre koll på de kulturella markförhållandena än kulturdepartementet.


Det är dags att kliva av ett par av de höga hästarna, i stället för att skylla på att man inte visste. Och att Bah Kuhnkes och regeringens toppstyrande NPM-kulturpolitik över huvud taget vore att föredra framför Akademiens insynsfria verksamhet återstår i så fall att bevisa. För övrigt framstår kritiken av tystnadsplikten i Akademien som om det vore det enda stället i samhället där viktiga och avgörande beslut fattas och där tystnadsplikt råder. 

Inga andra prisjuryer, stipendiekommittéer, nomineringsprocesser, anslagsbeviljande instanser och tillsättnings-ärenden inom kultursektorn?! 

Underkunniga, rutinerade kulturjournalister har mot bättre vetande fortsatt att hylla Kulturprofilen i åtminstone två årtionden efter att de första anklagelserna offentliggjordes (heder åt Expressen), och endast, endast den oemotståndliga energin från #metoo förmådde Dagens Nyheter att äntligen ta itu med saken.


Men, och här klämmer nästa sko, om man nu vill döma ut Akademien i alla dess delar, vilket ju framstår som det gemensamma målet, så måste man ju för fan granska dess verksamhet in toto: har den misskött sig med avseende på ordboken och språkarbetet? Ett rungande nej, så vitt jag förstår.

Kollar man deras utdelade priser: är det bara mutkolvar och närstående oduglingar som fått priser och belöningar? Av mina egna efterforskningar av pristagare (och framför allt efter principbeslutet som innebar att man efter 2002 inte har delat ut några priser till egna ledamöter) måste man nog säga att kvaliteten på mottagarna är oklanderlig och att jämställdhetsutfallet allt eftersom avsevärt har förbättrats. 

Tänk tanken: Det faktum att dessa ”dinosaurier”, med eller utan knytblus, nu har tilldelat Agneta Pleijel sitt största och finaste litteraturpris näst efter Nobelpriset – gör det också henne till en invigd skitstövel i den akademiska ligan?

Att Akademiens ledamöter kan bete sig som femåringar och frackklädda tuppkycklingar, och på senare tid som oförskämda skvallerbyttor, kan ändå inte vara det viktigaste, om än det mest mediala. Det viktiga är hur Akademien har skött sina åligganden. 

När nu också en sån redig karl som Arne Ruth har förmåtts att komma loss (DN 16 april) i sin blott alltför tidsenliga kritik av förehavandena i Akademien, så framstår ändå till syvende och sist den sko som klämmer att vara det som Mårten Arndtzén i en krönika i Kulturnytt (13 april) nerskruvat kallade ”Autonom på riktigt”. 

Javisst, svarar vi alla, men bara om det går att först som sist kontrollera den.