ÅSIKT

Ögonblicket och evigheten

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Gunnar Fredriksson om Olof Lagercrantz

Foto: Urban Andersson
Olof Lagercrantz blev 91 år.

Vi kommer att minnas Olof Lagercrantz som en betydande publicist inom många genrer. Han var lyriker, essäist, kulturredaktör, verksam under praktiskt taget hela andra hälften av 1900-talet. Hans längre essäer blev böcker om några av världslitteraturens största författare.

Olof Lagercrantz skrev ofta om döden, alltifrån tidiga dikter om närstående döda, främst kanske om systern Agnes Charlotta. Han brukade promenera på Norra kyrkogården i Stockholm och en dikt från 1962 heter Samtal i januari:

”Denna dag på kyrkogården såg / jag en strimma blågrå rök som steg / ur en nygrävd grav. Därnere satt / på en gammal halvt nedvittrad kista / dödgrävarn och rökte några bloss. / Om hur djupt de döda måste sänkas / enligt lagar och förordningar / ned i jorden talte vi en stund. / Lutat ned mitt ansikte i ljuset, / uppåtvänt bland dödens skuggor hans.”

Lagercrantz föddes 1911, fadern var bankdirektör. Han skrev från debutsamlingen 1935 färgstark, yvig lyrik om kärleken och döden. Under finska vinterkriget var han i Finland, vilket gav upphov till entusiastisk, militant beredskapsdikt.

Som litteraturrecensent i Svenska Dagbladet under 40-talet blev han snart en auktoritativ, borgerlig bedömare med vackert språk men också med ökande intresse för polemik och omvärderingar.

Doktorsavhandlingen 1951 om släktingen Agnes von Krusenstjerna ansågs av akademiska specialister excentrisk och grundlade hos Lagercrantz en livslång skepsis mot akademiska bedömare.

Som kulturchef på Dagens Nyheter från 1951 och därtill chefredaktör från 1960 till 1975 blev Lagercrantz en central gestalt under en period av hektisk debatt.

Det var från slutet av 60-talet som jag lärde känna honom. Då hade han drastiskt omvandlat Dagens Nyheters kultursidor till ett forum för de skönlitterära författare som ansågs tillhöra vad som kallades den nya vänstern. Det var ett radikalt brott mot tidningens liberala och USA-vänliga inriktning under Herbert Tingstens tid från mitten av 40-talet till 1960.

Men nu var det andra tider. Intresset för tredje världen ökade, kolonier gjorde sig fria, USA intensifierade ett ruttet krig i Vietnam. Äldre skribenter slutade skriva i DN och in trädde vänsterfolk som Lars Forssell, Peter Weiss, Sara Lidman, Sven Lindqvist och Folke Isaksson.

Under gruvstrejken 1969 gjorde Lagercrantz en bisarr resa till Kiruna för att stödja arbetarna. 1970 reste han till Kina, kom hem och rapporterade om framtidens värld. Många omdömesgilla vänner och läsare och även medarbetare på tidningen undrade.

Det är klart att det blev bråk och Lagercrantz berättar om den här tiden i Ett år på sextiotalet (1990). Ägarna, särskilt Albert Bonnier, utövade påtryckningar utan skrupler, arrogant, hånfullt, till och med skriftligt. Det var ofta ”ett skrammel med hela aktieinnehavet”, skriver Lagercrantz.

Många ställde sig frågande till varför han tillfogade Eyvind Johnson och Harry Martinson så stor smärta, när han förklarade dem ovärdiga till Nobelpriset 1974.

Det var stormiga år men ändå skrev Lagercrantz under denna tid de essäer i bokform som kommit att bli klassiska. Dit hör främst böckerna om Nelly Sachs, Dante, Joyces roman Odysseus och Joseph Conrads Mörkrets hjärta. Därtill kommer den stora biografin August Strindberg.

En gång träffade jag Tings-ten vid ett radiosamtal och på återfärden, i baksätet på en taxi, spände han ögonen i mig och sa:

– Vad tycker du om Lagercrantz?

Jag var ung och förvirrad och mumlade något om att han alltid varit positiv till mig. Då väste Tingsten:

– I tio år stod jag ut med hans jävla smicker.

Lagercrantz kunde vara älskvärd och diplomatisk vid personliga sammanträffanden men mera uppriktig i den viktigare rollen som skribent.

Vi talade ibland om Joseph Conrad. Lagercrantz sa en gång att de stora frågor Conrad gestaltar inte hade något nödvändigt samband med hans erfarenheter av 20 år till sjöss. Ändå refererar Lagercrantz ofta till Conrad som skildrare av livet till sjöss.

I den mycket omtyckta lilla samlingen reflexioner Om konsten att läsa och skriva (1985) erinrar han ofta om Conrad. Seglare som kämpade mot de eviga västvindarna vid Kap Horn mätte regelbundet utseglad distans, berättar Conrad. ”Den som skriver ett pappersark fullt, har inga ovedersägliga bevis att lägga fram om nyttan av sitt arbete”, fortsatte han.

Det är en hisnande jämförelse mellan två slags vedermödor.

Mot slutet av boken blir Lagercrantz djupt pessimistisk. Han skriver att den värld han tillhör inte har något hopp, få lyssnar till varningsord och det hör till mänsklighetens villkor att leva vid katastrofens rand.

”Vägen fram till döden ter sig lika lång, var man än befinner sig i livet. Så är det också med mänsklighetens tillvaro.” ”Jag uppfattar den vemodsfyllda blick varmed unga människor ser på mig. Jag känner igen den. De vet inte att jag betraktar dem på samma sätt och mäter deras återstående liv i samma förgängelsekänslas tecken. Alla hör vi samman.”

Lagercrantz levde och verkade mitt i den svenska debatten. Men han umgicks också under sitt långa liv ständigt med stora författare och han kunde på ett sällsynt klart språk förmedla deras tankar.

Gunnar Fredriksson