ÅSIKT

GUN POWDER: Det finns ingen nåd

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

■ ■ Jaha jaha. Nu är den snart här igen – julen. Helst av allt skulle jag i all enkelhet vilja spikas upp på ett kors. Stilla smärta: att bara hänga i Gävle bredvid julbocken. Men man måste väl samla ihop sig och delta. Tränga sig på något slags familj och åstadkomma en välvispad kinship-sufflé. Sadomasochistisk incest med förbundna ögon. Döda sin fader, äkta sin moder. Hacka lök i sillen. Doppa, doppa, doppa. Stoppa, stoppa (mera köööött!). Pumpa sig full av nötter. Berätta för barnen om grisen. Tugga för tugga. Senap. Den döda grisens historia. Jag ska förtälja om dess sista dagar med samma finess som Michael Haneke. Elpistolen, grisen, skriken, allt som på film som i Bennys video. ”Det var en gång en elpistol, en gris, en kniv och det var fruktansvärt mycket blod. Till slut bara blod.”

■ ■ Eller ska jag stanna hemma ändå, mjukt sinnesslö? Som ett trancherat orosmoment. I egen vrå med glöggen på. Läsglasögon och tv-tablå. Håhå. Och hoho. Ja, det hade jag kunnat tänka mig. Jag hade kunnat bänka mig och knappast inte kunnat bärga mig. Men – haha – vad visar SVT för mina surt förvärvade licenspengar? ”I årets juldrama får tittarna möta en ung August Strindberg, gestaltad av Jonas Karlsson. Dessutom visas två dokumentärer om Strindbergs liv och verk.” Strindberg och Jonas Karlsson. Jaha. Där är de. Det är som på SVT. Sveriges två mest uttjatade karlar. Jag ryser. För en sekund tror jag inte att julen kan bli värre. Det kan den. Ja sannerligen och banne mig. Det är tydligen den onda dockan som bestämt tablån: ”Bergman-temat fortsätter under hela julhelgen.” Hur orkar folk? Fladder fladder kamera mörker-ljus mörker-ljus en spegel och kvinnofingrar som outtröttligt fibblar över sitt kvinnoansikte. Skugga, skrik. Död. Onani. Och ur avgrunden ska visst även Nils Petter Sundgren resa sig och prata Bergman. Min Gud, min Gud ... Eloi, Eloi, lema sabachthani! Lepratiden upphör inte. Den kommer igen. Ett ”musikaliskt möte” ska äga rum mellan Sven-Bertil Taube och Håkan Hellström. Vibrato. Falsksång. Vi får också se Povel Ramel, Lasse Holmqvist, Jan Malmsjö, Magnus Härenstam, Kurt Wallander och Rolf Lassgård. Den onda dockans historia. Den är inte över. I år är det Lotta Engberg som läser julevangeliet. Guds frid. Kristi kropp, Kristi blod. För dig utgjutet. Finns Gud? Det kan vi inte veta. Ett vet vi. Strindberg finns. Ingmar Bergman finns. Men nåden finns inte mer: ”I jul bjuder SVT på världspremiär av en aldrig tidigare visad inspelning av Ingmar Bergmans uppsättning av Spöksonaten, inspelad på Dramaten hösten 2000.”

Gun Powder