ÅSIKT

BORTA MED BLOGGEN?

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

HÅKAN LINDGREN om journalistikens påstådda bortgång och en enfaldig debatt

I en lång rad artiklar senaste året finns ett tydligt budskap: vi skall lära oss förakta journalister nu. Man vill få oss att känna att journalisterna är någon sorts informationsålderns hovslagare, som snart kommer att vara överflödiga. Och är de inte lite dryga också?

"Titta på Laila Freivalds", skriver Erik Hörnfeldt (Journalisten, 25 april 2006). "Hennes undergång orsakades av en arrogans som byggde på den grovt felaktiga grunden att UD:s information var bättre än den som svenska folket hade tillgång till. Man kan vara kaxig om man vet hur det är och Freivalds trodde att hon visste hur det var." Och vet ni vilka som är lika arroganta som Freivalds? Just det, journalisterna. De tror att de vet hur det är och de vill bestämma över oss andra. Hörnfeldt igen: "Det kan sedan kvitta om ni anser att journalistik är ett kall där vi är satta att granska, skildra, avslöja, om ni tycker att det handlar om att kränga lösnummer eller försöker redigera en hyfsad familjesida, vårt jobb är ändå att bestämma vad det är folk ska få för information." Men tack vare internet och alla mediekritiska bloggare är det slut med det nu.

"Idén om en gatekeeper, det vill säga en person som noggrant väljer ut eller väljer bort ämnen i kraft av sin upplysta position, har ingen bäring längre", skriver Anders Mildner i Expressen (25 april 2006). Journalisterna, eller med Mildners uttryck "den lätt åldrade och erfarna journalisteliten", gillar förstås inte det här. Journalisterna "har alla skäl i världen att vara livrädda för bloggarna" förklarar Johan Norberg (Expressen, 10 juni 2005), för bloggarna kommer att sopa bort journalisternas "informationsmonopol". Och i Publicistklubbens årsbok skriver Kjell Häglund att bloggarna redan har kört förbi tidningsskribenterna tack vare sin snabbhet och sina överlägsna kunskaper: den traditionella printjournalistiken håller sig vid liv "bara så länge Stig Hadenius orkar gagga ur sig nostalgideliriska debattinlägg i Dagens Nyheter".

Jag driver en webbtidskrift sedan sex år tillbaka (har en blogg också), så jag antar att jag borde uppskatta det här. Men det gör jag inte. Det är något med tonfallet jag inte gillar.

Sådana här gemensamma kursförändringar är ett intressant fenomen. Journalisten är inte längre en hederlig murvel, en stilistiskt briljant alkoholist eller någon av de andra bekanta stereotyperna. När vi (vilka vi?) inte längre vill ha honom får vi en ny stereotyp: nu är journalisten elitistisk, en "gatekeeper", han tror att han kan styra informationsflödet. Den verkliga eliten är, som sig bör, osynlig.

Ägarna är helt frånvarande i den här diskussionen. Var annonsörerna vill lägga sina pengar de närmaste åren pratar man heller inte om. Organisationerna vars opinionsundersökningar och betalda forskningsresultat dyker upp som nyheter, alla de som sätter agendan - allt detta saknas. Istället sparkar man på den som befinner sig längst ner i kedjan, journalisten. Han är arrogant. Han vill bestämma vilken information vi skall få.

Man diskuterar de kommande stora medieförändringarna enbart i termer av journalistens personliga egenskaper: han är rädd för förändring, han försöker dölja sin rädsla genom att prata om kvalitet. Som om det var frågan om någon sorts dokusåpaomröstning: bloggaren mot journalisten, gubbigast personlighet förlorar.

De där fraserna vi förväntas lära oss, om den dryga och förbisprungna journalisten, ser ut att vilja dölja vad som egentligen är på gång. Är det inte ett lustigt sammanträffande att så många är angelägna om att tala om för oss att journalisten är föråldrad och överflödig samtidigt som de etablerade medieägarna verkar vilja göra sig av med honom? Spaltutrymmet krymper, anställningsförhållandena försämras.

Mildner beskriver entusiastiskt hur internet förvandlar oss från "passiva mottagare" till "aktiva producenter, som oförtrutet bearbetar, kommenterar, sorterar, rangordnar och sätter in informationen ett sammanhang." Men tänk om tidningarna inte upplever det som ett hot utan som en lättnad? Det är kanske mer lönsamt för dem att övergå till ren underhållning, till att berätta vad de kända ansiktena i tv gör med varandra när kamerorna stängts av.

Det krävande arbetet att sätta samman en sann och begriplig bild av vad som sker i världen får du göra själv, på nätet, när du har några minuter över. Hallå Google. Eller med Norbergs ord: detta är "en teknisk revolution som sätter kommunikationsmakten i händerna på individen."

Det finns gott om välskrivna och intressanta bloggar. Just för att jag uppskattar att läsa dem stör det mig att retoriken kring internet är så enfaldig och så - vad var det där ordet nu igen? Arrogant.

Håkan Lindgren