ÅSIKT

”Zohras handling var oundviklig”

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Författaren och dramatikern Hélène Cixous försvarar väninnans frihetskamp för Algeriet

1 av 2 | Foto: Efter mer än 50 år återsåg författaren Hélène Cixous väninnan och tidigare frihetskämpen Zohra Drif. ”Makten har inte förändrat henne.”

Zohra Drif och Hélène Cixous. Två kvinnor, två öden, samma kärlek till hemlandet Algeriet, samma frihetssträvan! Den förra, medlem i ”bombkvinnornas nätverk” under slaget om Alger på 50-talet. Den senare hennes skolkamrat, numera känd författare, filosof och dramatiker.

I dagarna kommer båda ut med var sin ny bok. Zohra Drif med Mémoires d’une combattante de L’ALN (Memoarer av en stridskämpe i Nationella Befrielsearmén). Hélène Cixous med den uppmuntrande titeln Ayaï! Le Cri de la litterature (Ajaj! Litteraturens skrik).

Algerietkriget har precis brutit ut när Hélène Cixous landar i Paris. I det nya, främmande landet läser hon nyheten: Zohra Drif är medlem i gerillan och gör motstånd mot franska armén.

”Jag hade kunnat födas som Zohra och jag föddes som Hélène, men en del av Zohra har aldrig slutat äta på mig. /…/ Jag skrek av glädje. Det finns alltså en kvinna som håller på att frälsa Kasbahn. Hon har ljust, lockigt hår, en lugn kropp.”, skriver hon i sin text Lettre à Zohra Drif (Brev till Zohra Drif). Orden slår ner som en bomb, kanske ett eko av den bomb som Hélèns klasskamrat och vän Zohra hade placerat i Milk Bar, ett glasskafé i den europeiska delen av Alger september 1956. 

Hélène Cixous’ beundran av Zohras kamp och avsky för franska Algeriet är inget hon talar tyst om. Tvärtom säger hon det högt i texten Lettre à Zohra Drif från vilken citatet ovan är hämtat men också i andra essäböcker Les rêveries de la femme sauvage, (2000) och Si près, (2007).

Jag träffar Hélène Cixous i hennes lägenhet i Paris för att få hennes syn på Zohras kamp. Hur var det? Och vad har det blivit av deras relation?

Men först, tisdagen den 24 september 1957:

I Kasbahns labyrintiska djup grips Zohra Drif tillsammans med sin stridskamrat Yacef Saadi. I två år har de kunnat röra sig framför näsan på de 2000 fallskärmsjägare som patrullerar Kasbahn under slaget om Alger. Gripandet blir världsnyhet och i Paris tar 19-åriga studenten Hélène Cixous del av nyheten.

– Då tänkte jag; Zohra, jag förstår dig. Jag förstår ditt skrik för jag har själv utstött det.

Hon greps av en stark vilja att skriva ett brev till Zohra men det var också ett omöjligt brev, säger Hélène Cixous till mig.

– Det är ett litterärt brev men det är ändå sant: Brevet kom till mig, mentalt, när jag läste om gripandet. Jag kände en rörelse i hjärtat, av tacksamhet och det var som att kunna säga till Zohra allt det som hade förblivit stumt och som på något sätt tillhörde en barndomsvärld men samtidigt omfattade hela historien.

Foto: ”Ayaï! Le Cri de la litterature” Hélène Cixous senaste bok.

Historien hade börjat 1947 när Hélène Cixous gick på Fromentin gymnasieskola i Alger och tre algeriska flickor kom till hennes klass. Hon kände omedelbart samhörighet med dem. Två av dem gick senare med i gerillan, och Zohra Drif blev den mesta kända, på grund av bomben i Milk Bar.

– Jag tänkte att Zohras handling var oundviklig. Jag är nog ensam om att tänka så. Det betyder inte att jag själv skulle ha gjort likadant, det vet jag inget om, jag är kanske annorlunda funtad än Zohra. Men jag blev inte ens förvånad, för under alla år som vi, Zohra och jag, gick i samma klass kände jag att det fanns tillräckligt med skäl för att något skulle explodera.

Att se rörliga bilder på Zohra Drif framför tv-kameror från hela världen var inget som förstummade den unga studenten Hélène Cixous:  

”Det var jag som behövde dem, deras framtida frihet, för att min frihet skulle kunna blomma. /…/ Det [brevet] skulle säga: Zohra, Algeriet, äntligen, du, jag hade anat det, jag har inte räknat med det, det fanns någonting i dina ögon som inte trädde fram, en väktare, äntligen du.”, skriver Hélène Cixous i sitt Brev till Zohra Drif.

Varför känner Hélène Cixous så starkt för Zohra Drif och hennes kamp? Hon såg det andra vita, européer inte såg eller inte ville se, vad l’Algérie francaise egentligen var. L’Algerie française, franska Algeriet, alltså det Algeriet som var Frankrike 1830-1962 och om vilket Hélène Cixous säger:

– En samling av blandad rasism och en plats för lidande. Franska Algeriet var per definition katolskt, imperialistiskt, antisemitiskt, rasistiskt, kapitalistiskt och så vidare.

Hèlène Cixous inte bara såg allt detta, l’Algérie française drabbade henne också.

Hon föddes 1937 i Oran i västra Algeriet. Modern var judinna från Osnabrück i Tyskland medan fadern tillhörde en algerisk sefardisk judisk familj med rötter i Spanien. Som treåring bevittnade den lilla Hélène 1940 hur familjen Cixous kastades ut från ”det franska Eden”. Hon såg sin far, George Cixous, ta ner sin läkarskylt från hemmets dörr. George Cixous var inte fransk längre, inte ens läkare. Bara jude.

Franska Algeriet tillhörde också den Hitler-allierade Vichyregimen och familjen förlorade sitt franska medborgarskap och gjordes till vad Hélène Cixous kallar papperslösa, kringflytande varelser.

Hon förstod redan i ungdomsåren att det bara var havet, Medelhavet, som skyddade dem från det öde som drabbade judar i Frankrike, deportering. Den bisarra situationen tog slut med amerikanernas landstigning i Oran och Alger i november 1942, vilket också var slutet på Vichyregimen för franska Algeriets del.

Familjen Cixous lämnade Oran för Alger, där Hélènes far fick vara läkare igen men inte länge. George Cixous dog ung och utan att förstå att i den flickskola, Lycée Fromentin, som han valt för sin dotter av slump och okunnighet (eftersom han inte kände till Alger), rådde fortfarande Vichys anti-judiska anda.

Skolan var ett Algeriet utan algerier säger Hélène Cixous, där fanns bara osynliga tecken, avsaknad av judar, frånvaro av muslimer:

– Franska Algeriet var det som jag hatade mest på jorden. Det var misär, svält, dagligt oförtjänt våld och förnedring för de infödda, ”araberna”. Jag säger ”araberna” för det var så man kallade dem. Det var ett rasistiskt ord för en människomassa. Att kalla dem ”algerier” var ett alltför farligt, revolutionärt ord. Algerierna blev algerier med stridens styrka.

Det är inte bara den vuxna Hélène Cixous som avskyr franska Algeriet, det skrämde henne redan under tidig barndom:

– Jag såg mina jämnåriga, de pyttesmå kropparna ”les petits Arabes” med stora stirrande ögon. De hängde på grinden och ropade ”khobz, khobz” (bröd, bröd). Alla trasiga tiggare som givetvis tiggde förgäves.

I franska Algeriet behövdes inte ens apartheid säger Cixous. Européer levde bland infödda, rörde sig bland dem men såg dem inte.

Fromentins skola var naturligtvis också franska Algeriet, det vill säga kolonial och katolsk. Hélène Cixous kommer ihåg att hon vände sig mot Zohra varje gång de hade historielektion om franska imperiets historia. Hon undrade: ”Vad tänker Zohra?”

– Jag tänkte att hon inte kunde vara annat än jag, förbittrad till vansinne.

Hélène Cixous’ sorg låg också i att hon alltid var avskild från sina närmaste liksom från sig själv, fördömd av en orättvis stat att vara det ena eller det andra som hon inte var.

– Jag kände att Zohra och de två algeriskorna i klassen var mina medsystrar medan de säkert trodde att jag var något jag inte alls var: fransyska. Och jag kunde inte reda ut detta då, eftersom vi levde i skilda världar som inte kommunicerade. Vi pratade om det för första gången när vi träffades igen, Zohra och jag, efter mer än 50 år.

Maktlös och i avsaknad av ett fritt Algeriet bestämmer sig Hélène Cixous för att lämna franska Algeriet och i brist på ett hemland skapar sig Hélène Cixous ett eget land i litteraturen.

År 1955 lämnar hon sin familj och flyttar till Paris. Äntligen upphör hon att vara det som hon inte var, lättad över att inte längre behöva bära Frankrikes synder:

”Kriget, äntligen, det rätta. /…/Algeriet till algerierna. Inte till mig naturligtvis. Äntligen kan jag njuta av att ha blivit fri från expropriation, från slaveri, från franska brott”. (Brev till Zohra Drif)

Algerietkriget delade intellektuella norr om Medelhavet. Den hetaste debatten var den mellan Jean Paul Sartre och Albert Camus. Och Algeriet är fortfarande en stridsfråga. Så, vad tänker Hélène Cixous om algeriskfödde författaren och filosofen Bernard-Henri Lévy som hävdar att Zohra Drifs sak var rättvis men inte metoden?

– Det är för att Bernard-Henri Lévy inte har upplevt det här monstret som ”l’Algerie française” var, ett stilla monster. Det är förnekelse av historien och verkligheten, tillägger Hélène Cixous, fransmän har fått det att framstå som om misär och våld inte fanns. Och jag fortsätter att skrika ut det: De säger att det var ett vackert land och att vi var lyckliga. Det är inte sant, det fanns lyckliga och det fanns olyckliga, och de senare var algerierna.

Är det möjligt för den förtryckta att välja ädla metoder i kampen mot en förtryckare som använder sig av skändliga metoder?

– Det är förstås en mycket bra fråga, sådana frågor har vi alltid ställt men det finns inga svar. Jag vet inte om ädelt och skändligt existerar i situationer som är akuta och kritiska. Man ställer inte medlemmarna i franska motståndsrörelsen under andra världskriget inför rätta i Frankrike trots att de hade dödat, antar jag. Givetvis är det anmärkningsvärt att Zohra begav sig till en plats som var extremt populär. Men det är som hos Dostojevskij, hon måste ha burit på en ilska som förkroppsligar.

Den grymma verklighet som algerierna levde i under 132 år gjorde att Hélène Cixous aldrig bedrog sig med den dröm som algeriskfödda Albert Camus och Jacques Derrida hade om ett land för två befolkningar: muslimer och européer eller pieds-noirs (så kallas de drygt 1,5 miljoner européer som levde i franska Algeriet).

– Algerietfrågan var ett känsligt ämne och så avgörande att jag och min vän Jacques Derrida undvek att tala om det i många år. Jacques Derrida drömde om ”Nostalgérie” men jag har alltid sagt att det fanns ingen chans, eftersom det onda var så stort, svårartat, och det var irreparabelt.

Är en försoning möjlig trots den tragiska gemensamma historien?

– Kanske inte än. Vi är i en övergångsperiod. Pieds-noirs har börjat återkomma till Algeriet, på besök. Där bemöts de av den gästvänlighet som är så typisk för den algeriska kulturen. Och det tycker jag är en bra läxa för dem!

Hèlène Cixous passar på att fråga mig om hur Zohra Drif mår eftersom jag träffade henne nyligen – och själv frågar jag:

När ni träffades år 2005, hade du då samma förståelse för henne som år 1956?

– Den unga Zohra, ja. Men om du menar som dagens senator, då är det lite svårt att säga. I alla fall var hon densamma när vi återförenades efter mer än femtio år. Makten har inte förändrat henne. Vi skilde oss inte mycket åt i våra analyser. Och när det till exempel var tal om att tillämpa sharialagar i familjekoden under 80-talet var hon ute på gatorna och demonstrerade. Då tänkte jag: Zohra, hon har inte förlorat sin heder!