ÅSIKT

Popmonstret

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Alice Eggers om Lady Gaga – en världsstjärna och levande myt

1 av 3

I en intervju berättar Lady Gaga hur prinsessan Dianas död inspirerade till Paparazzi-videon, där ljud från huggande knivar läggs på kamerablixtarna. Hon kallar Diana berömmelsens ikoniserade martyr. När hon framför låten på MTV Video Music Awards börjar det plötsligt forsa blod ur hennes bröst och lagom till slutackordet hissas hon upp ovanför scenen med en snara runt halsen. Textraden ”I follow you until you love me” blir snarare ett hot än en kärleksförklaring. Själv säger hon att låten handlar om huruvida det är möjligt att ha både berömmelse och kärlek.

För Cosmopolitan berättar Lady Gaga om hur hennes vänner skämtar om att hon är död tills hon ställer sig på scenen: ”I’m dead right now as you’re speaking to me”. Som ett mantra upprepar hon hur livsavgörande konsten är för henne. På armen har hon tatuerat in ett citat ur Brev till en ung poet, där Rainer Maria Rilke skriver att förutsättningen för att bli författare är att man skulle dö om man inte fick skriva. Lady Gaga befinner sig ”all in”, med hela sitt jag som insats, utan andra alternativ än konsten eller döden. I sina videor omger hon sig med Grand Danoiser, hundrasen som kallas ”the Heartbreak dog” eftersom de avlats till att bli så gigantiska att deras hjärtan inte längre orkar pumpa runt blodet. Och alla som känner till gravitationens lagar undrar om Lady Gaga vet hur hon ska ta sig ner från toppen dit hon klättrat upp.

Född Stefani Joanne Angelina Germanotta i en italiensk-amerikansk familj, betar Lady Gaga av dödssynderna som en inverterad hommage till sin katolska uppfostran. Från storhetsvansinnet till den explicita sexualiseringen av sig själv skapar hon ett koncentrat av synder, där hämnden återkommer som ett brutalt och obarmhärtigt tema i video efter video. Popmusikens egen Gargantua leker med omättlighet, tematiserar frosseri: ”He ate my heart then he ate my brain”, sjunger hon i Monster. ”Loving me is like chewing on pearls”, i I like it rough. Det är skamlös, lustfyll excess, samtidigt som problemet med berömmelsemonstrets outtröttliga, kannibalistiska ”Feed me!” är att det till slut inte finns fler människor att äta, mer blickar som kan riktas åt samma håll. Döden är oundviklig, karnevalen tidsbegränsad.

När medierna ska förhålla sig till Lady Gagas blandning av förbehållslös passion och mediekritik svarar de med märkliga utsagor om identitet: ”Man blir aldrig riktigt säker på om det finns en person bakom. Inget ser ut att vara på riktigt”. Marcus Boldemann kommer med en typisk beskrivning av Lady Gaga i Dagens Nyheter, och uttalar sig samtidigt mer eller mindre medvetet om vad som är ”en person” och ”på riktigt”.

I texter om Lady Gaga återkommer ständigt tankar om vem hon är egentligen, om hennes eventuella naturlighet. Delvis kulminerade det i diskussionen kring hennes könstillhörighet, den som hon själv kommenterar i inledningen till sin senaste video Telephone genom att skreva och låta en fängelsevakt säga: ”I told you she didn’t have a dick”. I en skvallertidning säger en namnlös vän att ”Hon lever sitt liv som en seriefigur och tror att folk runt henne skulle tycka mer om henne om hon är någon annan än sig själv”. Längtan efter det här odefinierade ”självet” är stor bland Lady Gagas fans, bloggar listar Youtube-klipp efter vilka intervjuer som är mest ”personliga” – de där man anser att hon läcker genuinitet genom sitt plastraster. Själv upprätthåller hon motsägelsefullt bilden, i termer av på låtsas och på riktigt. På frågan om vilken den största missuppfattningen kring Gaga är svarar hon att det är att folk tror att hon är artificiell, när hon i själva verket är ”devoted to love and art”.

Poesins artefaktion, konstens ready-mades och tv:ns reality-såpa har det gemensamt att de bråkar med autenticitetsbegreppet, antingen via illusioner om minskad konstruktion eller – som hos Lady Gaga likväl som hos exempelvis konceptuell poesi eller konst – ökad. När Lady Gaga försöker objektifiera sig ut ur objektifieringen genom att göra sig själv till materia, försöker andra skriva sig ur språket, fläka ut sin byggnadsställning för att befria sig från naturlighetshungrande läsningar. Äktheten ifrågasätts – eller snarare demoleras – som förutsättning för konst, här finns ett arv i rakt nedstigande led från Andy Warhols Factory. Cyndi Lauper skriver om Lady Gaga, apropå att hon i Times Magazine utsågs till en av världens mest inflytelserika människor: ”She herself is the art. She is the sculpture”. Hon är resultatet av ett knådande, art-isten, eller varisten (varan, artisten). Hon gör inte ett konceptalbum kring The Fame Monster, hon är The Fame Monster, och sina fans kallar hon för småmonster när hon twittrar.

John Norris på Noisevox formulerar ”a woman who rarely edits herself, and we love it” och påminner samtidigt om hur lite som har hänt sedan 60-talet. Då sjöng Bobby Vee: ”She doesn’t need improvement, she’s much too nice to rearrange” i Poetry in motion. En kvinna är en byggnadsställning, en kvinnokropp lera – möjlig att justera och redigera. Eller att betrakta som perfekt natur, alternativt oförbätterlig.

Lady Gaga är paradoxal som exempel på en oredigerad kropp. Hon är hyperbol och grotesk, förstärker kvinnliga markörer så att hon till slut misstänkliggör sitt genus. I mitt huvud dyker den norska poeten Kristin Berget upp: ”jag vandrar ut ur mitt kön”. Kanske är Gagas sätt att göra sig själv till både ting och myt ett sätt att hindra andra från att göra det med henne. Eller så är det bara en chimär, en dimridå för att reproducera samma gamla sexualisering av kvinnokroppen.

Det märkliga är hur seglivad tanken om en äkta avsändare är. Att artificiell fortfarande får stå i direkt motsats till naturlig och att naturlig fortfarande vinner över artificiell, trots att ingen kan definiera naturlig. Jag tänker på att så stor vikt läggs vid Lady Gaga som låtskrivare. Att hon inte är en behållare för någon annans estetik eller musikaliska idé är på något sätt betryggande i kontrast till hennes obarmhärtiga ”we’re plastic but we’ll still have fun”. Själv lyssnar jag gärna på Material girl när jag intalat mig själv att Madonna har styrt sin karriär med järnhand.

Med Lady Gaga själv som maskinisten bakom ”varisten” kan världen luta sig mot tankar på det fria valet och subjektets kontrollerande av sin egen objektifiering. Och fortsätta låtsas som att människan är en ö och makten individuell.

Alice Eggers