ÅSIKT

Bakom Vilks

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
KULTUR

Anders R Olsson om religiösa stollar och det verkliga hotet mot yttrandefriheten

Foto: I HÄNDELSERNAS CENTRUM Lars Vilks-debatten leder fel och döljer vår tids hot mot yttrandefriheten, menar skribenten Anders R Olsson.

Juridiskt är fallet Lars Vilks enkelt. Han har gjort sig känd för att häda, i Sverige fullt lagligt, och att sprida andras hädelser. Främst, men inte enbart, hädar han mot islam. Enstaka särskilt upprörda muslimer har känt sig så provocerade att de hotat eller till och med fysiskt attackerat honom. De begår då brott, ska gripas och lagföras. Vilks behöver och får polisiärt skydd.

Trots att saken så långt är okomplicerad och ingen etablerad ledarskribent eller debattör har en avvikande mening om det juridiska har vi fått en diskussion full av obehagliga glidningar och misstänkliggöranden. Den döljer mer än tydliggör vår tids hot mot yttrandefriheten.

Fyra påpekanden:

1 . Många debattörer kan inte hålla isär försvaret av Vilks yttrandefrihet och försvaret av hans yttranden. Den som kritiserar Vilks för att han utan begripliga motiv kränker muslimer anklagas gång på gång för att bagatellisera det våld han utsätts för eller att ge efter för militanta muslimer.

Om Vilks gör något bra eller dåligt är en helt annan fråga än den om hans yttrandefrihet. Personligen föraktar jag honom för dessa ständiga provokationer mot en utsatt grupp. Genom att locka fram det sämsta hos ett fåtal religiösa extremister skapar han precis den sorts nyhetshändelser som spär på fördomarna om muslimer som fanatiska och våldsamma. Kommer Sverigedemokraterna in i riksdagen i höst torde ingen enskild person ha bidragit till det så mycket som Lars Vilks, alldeles oavsett hans motiv för hädandet.

2. Självklara påpekanden om Vilks eget ansvar för det som händer feltolkas närmast konsekvent. Har Vilks sig själv att skylla? Naturligtvis inte, om man därmed menar att våldsmännens ansvar minskar därför att Vilks gör något moraliskt stötande. Naturligtvis, om man menar att Vilks medvetet tar risker. Jämför med en yngling som klär sig i blårandigt, tränger sig in bland AIK:s mest stökiga fans på Råsunda och vrålar Heja Djurgår’n! Att påpeka att han med ett sådant beteende löper akut risk att få stryk är ett sakligt konstaterande, inte något som ursäktar våld från AIK-huliganer.

3. Yttrandefrihetsaspekten får i fallet Vilks orimliga proportioner. När konflikter mellan enskilda eller mellan grupper i samhället leder till att den ena försöker tysta den andra är det en fråga för rättsväsendet. Alla vet att brottsbalkens regler om olaga hot och misshandel gäller och alla utanför de kriminellas kretsar anser att de ska tillämpas.

Högerextremister straffas för sina åsikter av vildhjärnor inom extremvänstern. Antirasister misshandlas av nynazister. Denna hot- och våldsbrottslighet måste bekämpas med kraft, men så länge rättsväsendet hyggligt klarar den uppgiften är det befängt att blåsa upp en ett dussin slagskämpar av den ena eller andra övertygelsen till hot mot yttrandefriheten.

Kriminella blir ett hot mot yttrandefriheten den dag de blir så många eller så inflytelserika att de kan påverka rättstillämpningen i landet. I många länder, även några europeiska, kan den organiserade brottsligheten det. Den situationen har vi inte i Sverige.

4. Genom att Lars Vilks personliga säkerhet upphöjs till vår tids mest brännande yttrandefrihetsfråga får yttrandefriheten som medborgerlig rättighet knappt någon uppmärksamhet alls.

Det är lagreglerna kring informationshantering som bestämmer vilken yttrandefrihet vi har – och får i framtiden – inte hur många fanatiker den ena eller andra provokatören lyckas reta gallfeber på. Dagens makthavare kämpar lika hårt för informationskontroll som gårdagens gjorde. Metoderna är nya, fängslanden och spöstraff är nu förbjudna, men ambitionerna är desamma.

I dag handlar det bland annat om FRA-lag, teledatalagring, personuppgiftslag, dataintrång, filtrering av internet och en offentlighetsprincip som successivt avskaffas. Med rader av frihetsinskränkande beslut har riksdag och regering visat att de ideal som i 200 år burit upp Tryckfrihetsförordningen inte alls ska tas för givna i informationssamhället.

Att polis och domstolar går till rätta med politiska eller religiösa stollar som argumenterar med knytnävarna är viktigt. Så sker nu.

De allvarliga hoten mot yttrandefriheten kommer dock, det lär oss historien, från en överhet som med sitt eget bästa för ögonen ständigt hittar argument för att stänga det öppna samhället. Här behövs demokratisk mobilisering.

Anders R Olsson