ÅSIKT

Hotet är patriarkatet – inte transpersoner

Tre transfeminister svarar Kajsa Ekis Ekman: Du ifrågasätter vår existens och våra mänskliga rättigheter

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: thinkstock
”Transpersoners rättigheter och feminismens framtid är för viktig för att baseras på missförstånd och myter”, skriver tre debattörer och efterlyser en bred och stark feministisk rörelse som solidariserar sig med utsatta grupper.
KULTUR

Kajsa Ekis Ekman är besviken över att hon inte får svar på sina frågor om vad transpersoner tycker kön och könsidentitet är (Aftonbladet 8 feb). Vi vill gärna bidra till större förståelse för hur transpersoner ser på begreppen.

Vi talar bara för oss själva, inte hela transrörelsen. Och tycker det är viktigt att ingen kräver monopol på begrepp som i högsta grad påverkar både feminismen och transrörelsen, dialog är viktigt. Samtidigt, alla utsatta grupper måste ges rätt att själva besluta om hur vi bedriver vår kamp. Män definierar inte feministisk kamp och cispersoner definierar inte transkamp. Men vi kan fortfarande kämpa tillsammans och solidarisera oss med varandra.

Med denna text hoppas vi kunna ge Kajsa Ekis Ekman svaren hon söker, för frågan om transpersoners rättigheter och feminismens framtid är för viktig för att baseras på missförstånd och myter.


Kön är för oss ett komplext begrepp som mycket förenklat kan sägas bestå av fyra olika faktorer.

1. Juridiskt kön: Det som staten för statistik över och som avgörs med hjälp av kropp vid födseln eller med hjälp av könsidentitet vid en senare fastställelse efter egen ansökan.

2. Biologiskt kön: Består av allt från inre och yttre könsorgan till kromosomer och hormonbalans. Senare års forskning har visat att biologiskt kön inte är så binärt och enkelt som vi tidigare trott.

3. Socialt kön: Det kön som vi påförs från samhället och det vi själva uttrycker, via vårt könsuttryck (kläder, språk, frisyr, namn, hobbies, smink, skägg, röst och så vidare). Det är socialt kön det handlar om när man talar om genus, könsmaktsordning och att vi alla ”gör kön”. Genus är ett centralt begrepp i jämställdhetsarbete och högst närvarande i både transkamp och feministisk kamp.

4. Könsidentitet: En persons självidentifierade kön. Begreppet infördes i officiellt språkbruk och fick sin första definition redan 2009, i samband med förarbetena till den nya diskrimineringslagen. Transpersoner kan ha antingen en binär (manlig eller kvinnlig) könsidentitet eller en ickebinär (nongender, intergender, bigender, genderfluid, genderqueer, neutrois och så vidare) köns-identitet.

Till skillnad från hos cispersoner sammanfaller inte alla de här faktorerna hos alla transpersoner. De behöver inte heller vara lika över livet eller vara entydigt manliga eller kvinnliga. Könsfaktorerna går in i varandra och kan antas påverka varandra, och därmed också könsmaktsordningen och det patriarkala förtryck som kvinnor och femininitet utsätts för.

De här begreppsdefinitionerna har funnits tillgängliga i många år, både i debattinlägg och faktatexter, där olika organisationer och transpersoner gett uttryck för sin syn på kön. Det är tråkigt att Ekis inte har noterat dem.


Transrörelsen och hbtq-rörelsen har länge fört en dialog med feminister inom både frivilligorganisationer, forskning, politik och offentlig förvaltning. Vilket resulterat i en gryende förståelse för behovet av intersektionalitet och transperspektiv, även i jämställdhetssammanhang. Däremot har man inte sett behov av att föra en dialog just med Kajsa Ekis Ekman.

Könsidentiteten är central i transkampen. Om vi kategoriseras utifrån våra biologiska kön, som Ekis tycks argumentera för, förlorar vi rätten att byta juridiskt kön, rätten till könsbekräftande vård, rätten att omtalas med de namn och pronomen vi känner oss bekväma med och rätten att få gå på den toalett där vi är trygga och bekräftade utifrån vår köns-identitet.

Att förneka transpersoners könsidentitet är att förneka miljoner transpersoners levda erfarenhet och århundraden av förtryck. Genom att förneka oss vår könsidentitet, oavsett om vi är kvinnor, män eller ickebinära, reduceras vi till freaks som hellre bör normaliseras än respekteras.

När Ekis inte delar trans-rörelsens åsikt att könsidentitet existerar som separat faktor inom kön, ifrågasätter hon vår existens och våra mänskliga rättigheter.


Vad könsidentitet består av är svårare att svara på, åsikterna går isär även bland transpersoner. Det vi oftast är överens om är att den måste respekteras. Och, för att tala med Judith Butlers ord, nog borde varje person ha rätt att bestämma de rättsliga och språkliga begränsningarna för sitt förkroppsligade liv? Oavsett hur detta livs kön upplevs.

Det är också viktigt att se vad erkännandet av transpersoners könsidentitet inte innebär. Det innebär till exempel inte att transpersoner väljer kön. Lika lite som människor väljer att vara homosexuella för att reta fundamentalistiska pingstpastorer väljer transpersoner att vara just transpersoner för att reta vissa radikalfeminister.

Inte heller innebär det att kommuner i sitt jämställdhetsarbete bör sudda ut kön och bara tala om ”personer av olika kön”. Från trans- och hbtq-håll förordas snarare att termen ickebinära läggs till. Inte att begreppet kvinna tas bort. 

En förståelse för att även transmän kan bli gravida kommer inte heller leda till att förlossningsvården för ciskvinnor blir sämre eller att någon från transhåll kommer börja osynliggöra det faktum att vård som huvudsakligen rör ciskvinnors kroppar tenderar att nedprioriteras just för att det handlar om kvinnor. 

Den här typen av oro beror mer på dålig kommunikation och bristande transkompetens, kombinerat med en vilja att göra rätt, hos kommuner, landsting och myndigheter, än på något transrörelsen vill och säger.


Vi ser också den konflikt som Ekis och en del andra lyfter, att transfeminina kan sägas ha förvärvat ett slags mansprivilegier och ibland har svårt att se detta. Men det betyder inte att transkvinnor är diskvalificerade som kvinnor! Vi tror att orsaken till att en del transkvinnor kan ha svårt att identifiera sina mansprivilegier är att Ekis och hennes likar kopplar det till att underkänna deras rätt att ses som kvinnor, och vägrar se det sexuella våld och patriarkala förtryck som drabbar transkvinnor och ickebinära som ses som kvinnor.

”Genom att förneka oss vår könsidentitet, oavsett om vi är kvinnor, män
eller ickebinära, reduceras vi till freaks”

När de också ignorerar att transmän, och ickebinära som vid födseln registrerats som kvinnor, upplever kvarvarande effekter av det patriarkala förtryck de vuxit upp med, blir det tydligt att de plockar russinen ur kakan, för att skapa bilden av transpersoner som en grupp som inte berörs av patriarkalt förtryck. När det i själva verket är tvärtom, samtliga transpersoner, både transkvinnor, transmän och ickebinära av alla kön, förtrycks någon gång i livet av patriarkatet. För inga av oss ses som ”riktiga män”.

Att Ekis och en del andra också vägrar erkänna sina cisprivilegier underlättar inte dialogen. Vi har forskning som visar att folkhälsan för transpersoner är sämre än för gruppen ciskvinnor. Den psykiska hälsan är betydligt mycket sämre, med en oroväckande hög andel som funderat på eller har försökt ta sitt liv. 

Problem som ätstörningar och en alltför stillasittande fritid är mer utbrett bland transpersoner än bland ciskvinnor, arbetslösheten högre och utsattheten för våld och sexuella övergrepp är skrämmande hög. Alla utsatta gruppers situation behöver belysas, inte bara ciskvinnors.


Slutligen, Ekis uppmålade bild av transrörelsen som ett hot mot feminismen och transkvinnor som trojanska hästar som infiltrerar feminismen är djupt obehaglig. När Ekis framställer transkvinnor som potentiella våldtäktsmän utnyttjar hon samma retorik som Sverigedemokraterna använder när de plockar fram sina exempel och låtsas som om det är representativt för alla muslimer. Det är skrämmande att se den typen av retorik i förmenta vänstersammanhang.

I en tid där fascismen och könsförtrycket flyttar fram sina positioner behöver vi en bred och stark feministisk rörelse. Hotet är patriarkatet, inte transpersoner. Feminismens framtid ligger i att vara en inkluderande, intersektionell rörelse. En rörelse som solidariserar sig med andra utsatta grupper och låter fler röster höras än vita välavlönade ciskvinnor med god tillgång till medier och ledarspalter.


Gabrielle De Bourg
Transfeminist


Signe Krantz
Transfeminist


Lukas Romson
Transfeminist

ARTIKELN HANDLAR OM