Liten katekes för de ännu vanmäktiga

Av: Göran Greider, Aftonbladet

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Del 3: Kulturen

1 av 3

Vilken är kulturens uppgift i rådande samhällsordning?

Svar: Att lugna människor. En värld utan konst och litteratur skulle vara en rasande och upprorisk värld.

Men kan det stämma? Strindberg bråkade ju med överklassen?

Svar: Ibland gjorde han det. Men mycket av det han skrev tjänade borgerligheten, männen och dumheten. Han närde antisemitiska fördomar. Vad lär oss Ett drömspel? Att det är synd om människorna och meningslöst att kämpa emot orättvisorna. Men han skrev annat också. Röda rummet, Svarta fanor.

Glöm dock aldrig vad kulturhistorien i stora delar är: De översta skiktens allra finaste övertalningskonst. Sokrates, västerlandets mest upphöjde tänkare, var motståndare till demokratin. I Iliaden var den mest föraktade av alla en viss Tersites. Varför? För att denne Tersites satte sig upp mot kungarna och ville få slut på kriget. Johann Sebastian Bach komponerade för sömnlösa furstar. Bengt Ohlsson skrev för gentryn i Stockholms innerstad. Och så vidare. Vacker är den inte, kulturhistorien!

Är det då helt meningslöst och, ur majoritetens synvinkel, kontraproduktivt att syssla med kultur?

Svar: Nej, inte om den kommer underifrån och tjänar rättvisan, friheten och majoriteten (så som den definierats ovan). Men sådan konst avfärdas alltid av den översta tredjedelen som ”politisk konst”. Den räknas som sämre. För att den kan vara farlig för överklassen. Eyvind Johnson släpptes in i akademin - men först när han blivit liberal, det vill säga väktare av det bestående. Ivar Lo portförbjöds. I överklassens värld erkänns blott Människan, det vill säga den universelle borgaren, som ytterst är en man igenkännbar från Ingmar Bergmans filmer bort till Gunnar Ekelöfs dikter. I själva verket står konstnärerna ofta i ett svårt beroendeförhållande till den översta minoriteten.

Kan de alls göra sig fria?

Svar: Jodå, ibland. Det händer en gång vart fyrtionde år, ungefär som med Bibelns jubelår då all egendom omfördelas. Senast var 1968. Det är därför som överklassen och deras budbärare på alla kultursidor ogillar 1968 och det radikala sjuttiotalet.

Vi har väl ändå medierna som granskar makthavarna?

Svar: Medierna granskar aldrig det viktiga: var demokratins gränser satts av överklassen. Kejsar Augustus hade sina skådespel på Colosseum, i dag har vi Bonniers, Schibsted och Murdoch.

De opartiska public service-kanalerna kan vi väl ändå lita på!

Svar: Inte det heller. Cheferna där hör till den översta tredjedelen, minoriteten. Lägg märke till att journalisternas första fråga till varje ekonomisk talesman alltid är: Vill du behålla RUT-avdraget? De frågar så, för att de vill veta hur det blir med städningen hemma hos dem själva. Vad är förresten opartiskhet? Opartiskhet innebär att vi ska svälja två eller tre motsatta och konkurrerande osanningar om samhället - inte få smaka på det som är sant.

Har alltså marknadens konkurrens ersatt sanningen?

Svar: Så är det.

Vilken omåttlig svartsyn!

Svar: Det är verkligheten.

Publicerad:

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturredaktion guide till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.